Mary applåderade att jag stigit upp vid åtta varje morgon den här veckan. Jag är själv förvånad. Nu hoppas jag bara att jag fortsätter orka. Jag gör ingenting speciellt på förmiddagarna, men det behöver jag inte göra heller. Jag dricker kaffe, ser morgon-TV och surfar. Ganska skönt att starta dagen så lugnt.

 

Men visst, jag blir mer sårbar. Jag har ett större sömnbehov än andra, men jag vill ändå vara vaken när alla andra är vakna, när man borde vara vaken.

 

Mary däremot vaknar plågsamt tidigt och kan inte somna om. Hon är alltid uppe när jag hasande kommer ut ur sovrummet i mysbyxor och t-shirt och är inne på sin tredje balja (ja, balja) kaffe.

 

Jag känner mig rätt stressad. Papper ska in, samtal ska ringas, tvätt ska tvättas, resor ska göras och andra saker som gör ont. Planerna är så tighta, det finns inget spelrum för vila än på ett tag. Jag är lite rädd att jag ska bli sjuk, men än så länge hänger jag med. Det är jobbigt att erkänna sin stressintolerans, speciellt när jag egentligen tycker om stress - man är aldrig så levande som när man är i farten.

 

Synth i högtalarna, pannkaka i magen, nu är det dags att ta sig an allting.

 

Jag längtar efter kvällen då jag kan gå till gravarna och tända ljus. Det är allt jag vill egentligen. Jag vill tända ljus vid bäcken för alla. För Johanna, Ella, Rita, Carro, men framför allt för Malin.