Jag sluter mina ögon och hämtar kraften från minnena av dig. Du som ville att jag skulle må bäst, du som gav mig kärlekens gåva och aldrig slutade älska. Vi var inte älskare, men vi var någonting annat, någonting storslaget. Du och jag. Du fanns alltid där och jag står i tacksamhetsskuld till dig. Jag vill visa dig nu att jag klarade det. Jag lever idag, jag är förlovad med kvinnan i mitt liv, jag har min egna lägenhet och djuren och det går faktiskt åt rätt håll. Jag vet att du brydde dig då och fortfarande bryr dig, var du än är nu, och att du stolt ser ner på mig från din alldeles egna himmel. Du fanns med mig när allt var smutsigt, när jag slog i botten om och om igen och du slutade aldrig tro på att jag kunde må bättre, göra bättre val. Du brydde dig genuint om mig på ett sätt som ingen annan gjorde.

 

Jag ville i min tur att du skulle få leva, slippa ensamheten och alla dina problem. Jag är dig tillgiven för alltid och älskar dig högt och stort. Vi var som bara vi kunde vara. Jag får minnas dig och gång på gång acceptera att du vandrat vidare, men att jag sitter här, livs levande och hårt kämpande, så vet jag att så mycket beror på dig.

 

När jag åkte hem från psykakuten igår så spelades You på radion. Och faktiskt, allt är tack vare dig. Du räddade mig gång på gång när jag inte kunde rädda mig själv. Nu är jag starkare och mer mogen, jag vet att du är stolt över mig.

 

Jag bara saknar dig så mycket.