Borderline no more!
Min läkare har, så länge jag haft honom, misstänkt att borderline inte varit en korrekt diagnos för mig. Det har jag inte vetat om... Men vi diskuterade det idag. Jag stämmer in på många kriterier, men många av dem går också in i min bipolära schizoaffektivitet.
Jag blev generad. Han har en viss förkärlek för besvärliga borderline-personer, men han sa att han tyckte att jag var mer mogen och eftertänksam än många andra. En tjej som kommer in med ångest, humörsvängningar och självskador blir automatiskt en borderlinebrud, ingen såg under mitt skal.
Men nu känns det som om någonting tungt har lyfts från mina axlar. Eller nej, från mina journaler! Jag är likadan, samma person men med mer erfarenhet, större mognad och lite mer självinsikt och är inte personlighetsstörd.
Min mamma sa att det hon läst om borderline passar in mycket bra på mig, och det är sant. Under de mest kaotiska åren så var jag väldigt självdestruktiv och omogen, med borderline på papper fick jag en personlighet även om den var störd. Jag tycker att vården behandlat mig på ett sätt som gjort att borderlinesymptomen blivit värre.
Som de säger i Girl, Interrupted - borderline är alla. Läs kriterierna och känn igen er.
Det dumma, mest idiotiska med detta med schizoaffektiviteten är att jag behandlas bättre av vården. Varför behandlar vården borderlinepersoner på det sätt som de gör? Jag blev inte tagen på allvar, mina sår blev tagna på allvar. Jag blev behandlad som att jag var en missbrukare för att det är vanligt att borderlinepersoner missbrukar. Om de lyssnade på mina värderingar, mina tankar, känslor... Det gör de nu men inte då, i alla fall inte på samma sätt.
Jag är trött efter en lång dag, så nu ska jag ta det lugnt ett tag och ladda för Idol ikväll. Postar förresten min intervju här sen.
Tyvärr blev ju borderline en slaskdiagnos och vi togs inte på allvar, annat än våra självskador. Jag vara bara en besvärlig patient med borderline. Jag fick dock min diagnos via Neuropsykologisk utredning så jag har inte ens en "slaskdiagnos" jag har verkligen den diagnosen. Men, men. Skönt att du blev av med den iaf.
Hoppas du mår bättre snart
Mvh Lina
"En tjej som kommer in med ångest, humörsvängningar och självskador blir automatiskt en borderlinebrud"
Tyvärr har du rätt! Jag själv har den diagnos som är rådande just nu (ADHD). Men jag har ett antal i min vänkrets som slentrianartat har fått diagnosen borderline utan utredning, som i en del fall har plockats bort några år senare.
Jag är ju ingen läkare och borde väl inte ifrågasätta. Men jag har varit både förvånad och tveksam när jag hört vilka av mina vänner som har blivit "borderlinebrud" inför vården, och har fått behandling och medicin för en diagnos de inte har...
Skönt att du har blivit av med diagnosen! Grattis, förhoppningsvis får du en mer individanpassad vård nu! :)
Och visst stämmer även "borderline är alla. Läs kriterierna och känn igen er." Jag känner igen några av kriterierna på mig själv, och en läkare som snöat in på just detta kunde mycket väl gett mig den diagnosen...
Vad jag är stolt över dig. Och mig. Och Mary. Tänk hur långt vi kommit sen Vågen...
Vi är så jävla bra.
Att slippa borderline-stämpeln underlättar behandlingen av grundproblematiken... Vilket i sig är sinnessjukt.
Bipolärt syndrom/bipolär sjukdom/fucking manodepressivitet borde ALLTID vara prio 1 när man väl fått diagnosen.
Det är inte något som växer bort, utan - för att citera Marya - det växer in i en.
Hur ska vi fira den 31 oktober, btw?
ÅÅH VAD JAG ÄR STOLT ÖVER DIG OCH SÅ GLAD FÖR DIN SKULL, FINA LILLA KANIN:
Grattis!!!
Se till att fira med dina nära att diagnosen har försvunnit från dina journaler.
Hej,
Jag tror inte att jag har kommenterat din blogg förrän nu. Jag gillar din blogg. Men blev faktiskt lite ledsen när jag läste det är inlägget. Självklart glad för din skull, att du inte har IPS som diagnos längre, men ledsen för vad du skrev om IPS-personer.
Jag har IPS. Jag tas inte på allvar många gånger för folk slänger hela tiden i ansiktet på mig att borderline är en slaskdiagnos. För någon som har IPS är det ta mig fan inte något slask. Den är en allvarlig störning som kraftigt påverkar ens vardag. 10 % av alla som har IPS avslutar sitt liv i förtid genom självmord.
Visst, några av IPS-kriterierna kan anses passa in på många... Men det är en jävligt stor skillnad på att känna och IPS-känna. Många känslor en person med IPS har, har de allra flesta människor. Men normalt. Inte i överdrift. Inte så att man vill dö så fort en känsla blir för intensiv. De flesta kan hantera sin vardag. En person med IPS har svårt för det. Förminska inte IPS. Det är ett allvarligt tillstånd. Ett tillstånd som går att förändra, absolut. Men ett jävligt allvarligt tillstånd. Snälla förminska inte min diagnos på det viset som du gjorde i detta inlägg.
Det låter ju jättebra att du känner att du blir tagen på mer allvar nu, sedan IPS-diagnosen togs bort och du kan fokusera på din bipolära schizoaffektivitet. Och heja dig som varit självskadefri i 11 månader! En dag ska jag också räkna så många månader sedan min senaste självskada. Och en dag ska IPS inte vara min diagnos. Men nu är den det. På riktigt. Och det ska tas på allvar.
Jag tror (notera att jag skrev tror) att många inom vården anser att personer med borderline bara vill ha uppmärksamhet, och därför tas inte personer med borderline på allvar, även fast självskadehandlingarna kanske är mycket allvarligare än hos någon annan som inte har borderline. Jag vet inte, jag har nog fel. Jag hoppas att jag har fel.
Har du tagit bort min kommentar? .__o Varför?
