Föddes jag med borderline personlighetsstörning? Har jag alltid varit personlighetsstörd eller har det växt fram under åren? Vad var det som gjorde att jag gjorde mig själv sjuk?

Borderline är en förlängning av min personlighet, den sjuka delen i min person. En del som man inte kan skära bort likt en cancersvulst, det är en abnormitet i min person. En missbildning som vuxit med mig. Den faller likt en skugga bakom mig och följer med var jag än går. I sagorna tappade Peter Pan sin skugga, det skulle jag också vilja göra men i den verkliga världen finns inte en sådan lyx. Vi är fast med våra skuggor, det är ett faktum att man inte kan bli av med sin skugga. Jag är fast med borderline.

Min missbildade skugga bär med sig snabba växlingar i humöret, ambivalens, obegriplig ångest och en osäkerhet i relationer till andra människor och en osäkerhet i jaget. Vem är jag? Jag är svart. Nej, å andra sidan är jag vit. Jag växlar mellan att vara svart eller vit. Nej förresten, jag är båda samtidigt. Svart och vit men sällan grå, tycks det vara. Min skugga har ett onämnbart kaos och primitiva känslor som sällan sätts i dagsljus. De vilar ju i min skugga. Jag är lidande för att min skugga är lidande. Jag är delad i två, ibland tre eller sju. Jag betraktar helheten från avstånd, att vara hel och en enda person är som en saga för barn. Att tro på den men ibland säga ”Jag är för stor för att fortfarande tro på tomten”, och sedan i hemlighet önska att tomten faktiskt fanns. Att ett enat jag faktiskt skulle finnas.

För det är jag och min skugga. Alltid jag och min skugga.

Kanske vill jag också skylla allting på min skugga, allting som gått fel. Dumma saker jag inser att jag har gjort, men framför allt alla saker som jag borde gjort men inte orkat. Var är mitt liv? Borderline tog det. Förut ville jag bara umgås med min skugga, jag var inte intresserad av ett liv värt att leva. Nu törstar jag efter ett liv fyllt av, just det, liv, Jag jagar det men orkar inte hinna ifatt. Jag ändrar ständigt riktning, det är det som är det värsta med min skuggas inflytande på mig. Jag börjar kämpa upp, men kan rasera det på en sekund. Då måste jag börja om, och ju mer jag byggt upp desto mer ont kommer jag ha efter att ha störtat ner på botten.

Borderline är en stor osäkerhet. Alltid en gränslinje mellan ett och två. Alltid val, alltid ambivalens. Alltid otrygghet.

Jag kan bli frisk.. 75% av de med BPS tillfrisknar helt och jag skulle kunna skålla hela min kropp, kapa av ett ben, till och med dö för att vara en utav av dem. Men just det, det är just det jag INTE ska göra. Man blir inte helt av att trasa sönder sig själv. Det kan rädda liv för stunden, men inte bygga ett friskt liv.

Val, kval, ekande själskval. Alltid dessa frågor. Är jag frisk eller är jag sjuk? Jag famlar efter mina andetag, fångar ett och ser världen klart för en stund. Min omgivning är helt, på vissa ställen limmade och omplåstrade. Jag har så mycket nu. Allt detta liv som bara väntar på mig! Alla vänners leenden, all kunskap som väntar på att jag ska komma och fånga den, alla toner som väntar på att få ljuda från min strupe. Jag och endast jag kan ta steget ut och börja leva mitt liv.

Det fnns så många hinder. Men vad väntar jag på? De försvinner inte förrän jag tar mig över dem. Men långvarid beslutsamhet finns inte i mitt system och jag har inte verktygen, min skugga lämnar mig inte och den är tung, så tung.

Själskval, förvirring, skuggor. Borderline gör svårighetsgraden så hög, men jag försöker minnas att det inte sätter upp hindret omöjligt.