Dissociation.
Jag har länge tänkt dela med mig av den kunskap och erfarenhet jag har av dissociation, och jag tycker att det är dags nu. Den följande texten är byggd på vad jag läst om, fått berättat och själv upplevt.
Att dissociera innebär motsatsen till att associera. Alla människor dissocierar mer eller mindre, min terapeut Mia brukar beskriva det på följande vis: Du kör bil längs en motorväg, försjunken i andra tankar. Kanske har det varit mycket på jobbet, eller så är du i tankarna hemma och förbereder middagen. Plötsligt vaknar du till och inser du att du kört förbi avfarten där du skulle svängt av. Du har med andra ord kört bil utan att ha varit här och nu i tanken, ditt jag har varit någon annanstans medan du samtidigt kört bil i några mil utan att ha varit medvetet närvarande. Du har kört bil med autopilot.
Så är det att dissociera, men människor gör det i olika grad. Posttraumatiskt stressyndrom (PTSD), dissociativ identitetsstörning eller multipel personlighetsstörning (DID) och dissociative disorder not otherwise specified (DDNOS) är dissociativa störningar. Den mest mytomspunna diagnosen är troligen DID, där personen ifråga har flera olika personligheter som bor i samma kropp. Det handlar inte om schizofreni som många felaktigt tror, utan det handlar om kraftig dissociation – så kraftig att olika personligheter tar över. Orsaken till det beror oftast på upprepade sexuella övergrepp i barndomen.
Jag har ingen av ovanstående diagnoser, men jag dissocierar i perioder ganska mycket. Det är även vanligt vid borderline personlighetsströrning och panikångest. Det är inte lätt att upptäcka när jag dissocierar eftersom jag inte är närvarande när jag gör det, men även jag upplever olika grader av dissociation. Något som är vanligt för mig är att jag blir verklighetsvill, ser omgivningen som en kuliss och får en känsla av att jag går omkring i någon sorts verklighet som liknar Matrix. Då brukar jag gå omkring och knacka på olika föremål för att känna att mina knogar tar emot ett objekt och gör ett läte, för att kolla att omgivningen är verklig, att det jag ser stämmer med vad jag känner och hör.
Andra gånger har jag upptäckt texter jag skrivit i min dagbok eller på nätet, som jag inte kan minnas att jag skrivit. Ibland har jag fått återberättat saker jag gjort eller sagt som jag verkligen känner att jag inte har gjort! Då har dissociationen gett mig minnesluckor.
Som ni säkert förstått så är det riktigt obehagligt att dissociera, men det är faktiskt en försvarsmekanism. Jag kan spåra min dissociation till när jag haft mycket ångest. Dissociationen kopplar på när hjärnan inte orkar mer, när smärtan är för stor.
Jag hänvisar till dessa inlägg jag skrivit, som på ett eller annat sätt har att göra med dissociation:
http://dissociativ.blogg.se/2009/august/din-varsta-huvudvark.html
http://dissociativ.blogg.se/2009/august/derealisation.html
http://dissociativ.blogg.se/2009/august/det-finns-inga-vanner.html
http://dissociativ.blogg.se/2009/december/otillganglig.html
Andra länkar:
http://www.terapisnack.com/topic/information-dissociation
http://sv.wikipedia.org/wiki/Dissociation_%28psykologi%29
http://sv.wikipedia.org/wiki/Depersonalisation
http://sv.wikipedia.org/wiki/Dissociativ_identitetsst%C3%B6rning
sv Samma här, jag älskar låten om Kwang eller vad han heter... som har en tysk pojkvän som just fyllt 45... :P
Jag minns aldrig vad som har hänt när jag varit dissociativ, coolt att du kan göra det :)
För mig är det liksom som en helt annan person som är osammanhängande (ofärdig..) i talet och stirrar åt alla håll, som en full eller jagad person. Detta har jag fått berätta för mig.
Jag har ingen direkt koll på hur mycket jag dissocierar eller hur jag är eftersom jag är själv för det mesta. Ibland märker jag att jag har minnesluckor och ibland upplever jag dissociationen som genom en dimma. Antar att det beror i hur stor grad jag dissocierar. Det är obehagligt hur som helst!
sv Du har rätt i att det är obehagligt...
Tack så mycket!
Jag halkade in på ett bananskal på din blogg och det är jätte fascinerande och läsa den. Det skulle nämligen kunna vara jag som skrivit den. Åtminstone om jag haft modet att vara så självutlämnande som du är. ;)
Jag känner igen allt ifrån ditt sätt att resonera och fundera till diagnosen och övervikten. Själv måste jag sätta på tv eller radio på morgonen för att kolla att alla överlevt natten, så att jag inte är ensam kvar. :)
Det är märkligt att och samtidigt lite tryggt att hitta andra människor som mig. Så tack för att du skrivit bloggen, det minskar iaf min känsla av ensamhet.
Mvh
Agnetha: Vad glad jag är att du känner dig mindre ensam, men tråkigt att du upplever samma sak. Din kommentar fick även mig att känna mig mindre ensam! Kram!
Trampade förbi...kolla gärna min blogg om att leva med borderline
kram
Otroligt spännande läsning. Jag har många minnesluckor från när min Mamma dog, jag var då 12 år och minns nästan inget från den dagen och några år frammåt. Jag har i hela mitt liv ofta flytt in i fantasin och har svårt att koncentrera mig. Jag har aldrig fått någon diagnos men denna läsning får mig att undra. Jätte intresant att läsa din blogg.
/A
En sådan välskriven blogg! Fantastisk läsning!Du kan bli något stort med alla dessa välskrivna ord och all den fakta du bär på!
Lycka till!
