Du kommer in i en välkomnande korridor där du till vänster kan hänga av dig jackan. Det står en soffa där, och på den högra väggen finns spegel, bredvid den en stol och ett bord. Framför dig har du avdelning F32 och insikt i dagrummet där det av någon anledning finns en öppenspis, men också bord, stolar, soffa och fåtöljer samt en TV. Det sitter pensionärer med rollatorer som sällskap och de skvallrar och småpratar med varandra.

 

Sedan går du till korridoren till höger, förbi gröna dörrar och någonstans där på mitten till vänster finns ett rum, där det finns en säng, där jag sitter och lyssnar på musik eller läser, om jag har tillräckligt fokus.

 

Det har hänt sjuhelvetes mycket saker på kort tid. Förra helgen spenderade jag i sängen, med mycket musik, lite läsning, medicin som delas ut fasta klockslag eller vid behov.

 

Jag tycker att alla som jobbar inom psykiatrin ska få testa att bli bältad, gärna göra motstånd också för att känna på hur det är. Det är viktigt. Det är många patienters verklighet.

 

Men F32 är en annars väldigt lugn avdelning. Det är äldrepsyk, det finns blommor och duschdraperier och porslin och glas i matsalen. Till skillnad från F42 så har personalen på F32 tid för sina patienter, om jag inte mådde så dåligt som jag gör så skulle jag nästan vilja kalla avdelningen gemytlig. Jag pratar sällan med någon, men pensionärerna tar hand om sina små patienter, lägger en hand på axeln och tycker att det är ganska trevligt när ungdomar kommer dit. Det har enbart varit jag som stått för trubbel, de äldre är så lugna. Jag skäms efter en dissociativ attack som jag inte riktigt var redo på, men är man någonsin redo på det? I varje fall så har jag för det mesta fått vara ifred i min säng med mina plågor och min musikmedicin eller lästerapi.

 

Jag har tagit permis över helgen. Sedan ska jag ta ytterligare permissioner och är antagligen utskriven till nästa helg. Överläkaren är riktigt bra och verkar vara en snäll karl, mina planer är tydliga och han backar upp dem. Jag måste vara smart - eller van, kanske. Jag vet hur jag fungerar och läkare brukar lita på att jag känner till mina förmågor och begränsningar. Kanske är jag klok mitt i all galenskap. Allt jag vet är att jag vill hem, men på rätt sätt. Jag vill komma hem och stanna hemma. Att fasa ut min vistelse känns som det enda vettiga.

 

Jag har börjat röra på mig igen. Jag tänker inte lägga mig ner och dö.

Som sagt, mornarna är värst. Jag gnisslar tänder och gömmer mig under täcket. Det finns ingen annan lösning. Jag måste ta mig igenom mornarna.

 

Jag måste kämpa. Jag måste verkligen kämpa, vända om. Men först måste jag vila, för jag har ingen energi. Vila, sedan ta upp kampen. Jag måste hur som helst gå åt något håll istället för att ha ångestvatten upp till näsan och vara stilla. Jag måste vila aktivt för att sedan kämpa aktivt. Såhär kan jag ju inte ha det.

 

Imorgon ringer min läkare och han får bestämma om jag ska läggas in eller inte. Jag orkar inte ta ett eget beslut. Jag avskyr slutenvården men ärligt talat, jag är definitivt en kandidat till att bli inneliggande patient.

Varje morgon vaknar jag på minus. Jag kan inte hjälpa det, jag känner mig helt död. Allt jag vill göra är att sova.

 

Det är ganska svårt att orka det mesta just nu. Jag fick ett förtjänt "för i helvete, Sara!" idag av en person. Jag vet jag, ser inåt, synar mig själv, tolkar saker negativt och är väldigt självisk. Jag behövde ett "för i helvete". Någon som levererade sanningen. Frågan är om jag vågar lyfta upp telefonen om den ringer. För jag skäms.

Förmiddagarna är värst. Jag mår outsägligt dåligt när jag vaknar. Tankarna får vind i seglen direkt och jag försöker tysta dem med att sova lite till. Jag kryper ihop med mina tankar och önskar mig någonting annat, annorlunda. Hopplöshetskänslorna är bedövande.

 

Mamma och pappa tog mig på promenad idag. Det var sol och fint och även om jag inte kunde njuta av det som jag brukar kunna, så kände jag någonting. I mitt tomma skal innebär det mycket.

 

Men det var svinkallt och jag kände mig gnällig och ville inte gå så långt. Det var för kallt, fast jag var påpälsad. Men vi gick. När vi kom hem blev jag akut jättehungrig och vi tog en macka med kaffet.

 

Det som stör mig mest, är att jag har det så jävla bra. Jag har det så mycket bättre än de flesta andra och ändå är jag trasig och knasig. Jag har inte gjort mig förtjänt för ett dyft av det jag har.

 

Nu ska jag ta upp en bok och försöka läsa...

Jag slapp att bli inlagd.

 

Istället talade min läkare om läget för min mor, sedan fick jag följa med henne hem. Jag är så nöjd med att slippa ligga inne, även om jag i princip har LPT här hemma. Fluoxetin är uppad från 20mg till 40mg (undrar hur min bipoläritet kommer bli av det) och jag har promenader mitt på dagen enligt ordination.

 

Det är svårt att beskriva hur jag mår. På många vis behöver jag det men vill samtidigt inte. Jag blir själv less på folk som självömkar offentligt till den grad att man blir vansinnig som exempelvis bloggläsare. Jag självömkar massor för att jag anser att det är en människas rätt, men jag vill inte göra andra lika trött som jag själv är på mig själv.

 

Jag ska ta hand om alla önskemål om att läsa min låsta blogg när jag inte är såhär slut i huvudet.

Jag avskyr mornarna. Jag avskyr de första timmarna då jag är i startfältet och inte riktigt orkar med. Det är inte så enkelt att ligga kvar i sängen heller, för mardrömmarna befolkar min sömn. De är så sjukt vridna att jag blir rädd för mig själv och mitt undermedvetna.

 

Jag är rädd ungefär hela tiden nu. Jag vill inte berätta vad jag är rädd för, men vissa saker kanske du kan räkna ut, om du vill. Den största hemligheten, den skrämmer nog mig nästan lika mycket som det värsta scenariot.

 

Boendestödet var här idag och det var väldigt välkommet. Jag gillar P, hon är en riktig nörd och påminner om min bror. Jag bytte i kattlådorna, dammsög och stökade undan så gott jag kunde medan hon diskade. Sedan gick vi till macken där jag köpte diverse saker och snus.

 

Imorgon beger jag mig. Antingen åker jag till föräldrahemmet eller blir insydd på psyk, så enkelt är det just nu. Jag hoppas på det första alternativet. Jag ska prata (så gott jag kan) med min läkare och jag är medveten om att han har sista ordet. Det känns läskigt. Men ändå tryggt? Jag litar ju på den där personen. Vågar jag lita på honom i det här läget?

 

Det finns inte en chans att jag går med på en inläggning. Jag vet inte om det är vad jag behöver och jag är hur som helst allergisk mot slutenvården. Men som sagt, sista ordet är inte mitt.

 

Jag har redan sagt för mycket. Nu ska jag återgå till mitt glas cola och fundera på vad jag ska spendera kvällen med. Antagligen lär jag dejta TV:n och packa inför morgondagen. Ta hand om djuren.

 

Låsta bloggen uppdateras varje dag typ.

Det är en trött dag idag. Fick morgonbesök av en vän och sedan kom boendestödet tidigare än vanligt. Nu är det diskat, plockat och dammsugat. Det känns skönt.

 

Jag grubblar massvis. Grubblar och försöker förstå, sedan försöker jag förneka, till sist blir allting en enda soppa som inte går att äta. Hm, jag kanske är hungrig. Hur som helst, det är virrigt, darrigt, snurrigt, stirrigt att vara mig nu.

Idag hade Mary och jag skola med min psykolog angående ångest och stress. Det var mycket att gå igenom. Min psykolog är som ett enda yrväder, ändå hade hon sina tydliga poänger. Jag tycker att hon verkar vara en härlig människa. Vi fick lära oss lite om vad som händer med vårt psyke och kropp i koppling till ångest och avslappning och fick en hemläxa. Efteråt var både jag och Mary trötta, vi gick igenom så mycket på nästan 1,5 timme.

 

Jag har försökt sova när vi kom hem men efter lite mer än en timme gav jag upp. Jag fick lite vila i alla fall.

 

Resten är klassificerat till mina läsare i den låsta bloggen.

Jag skrev ett inlägg som försvann ut i cyberspace, eller kanske inte ens dit. Hur som helst så sammanfattade jag dagen. Jag är hemma igen och måste bygga upp mig själv på något vis.

 

Förslagen har ramlat in på vad som äter mig. Ledsenhet, depression, brist på sol, magiskt tänkande. Allt jag tänker är att stackars dessa människor som bryr sig. Jag vill ge gåvan att vara fungerande och så pass bra att ingen behövde oroa sig över mig alls, att jag kunde skänka glädje och inte bara vara ett orosmoln på deras himmel.

 

Men den tomhet jag känner, den hindrar mig. Jag har en ihålig röst. Jag är ledsen, förlåt. Jag försöker.

 

Jag är inte värd besväret faktiskt.

Igår var jag påtagligt trött, lite yr och vinglig. Jag tror inte att det var något annat än trötthet, dagen hade verkligen krävt all energi ur mig. Jag somnade direkt när jag landade i sängen.

 

Svårstartad på morgonen. Jag la mig i soffan och blundade åt solen som steg långsamt och försiktigt. När jag öppnade ögonen igen tror jag att den var på väg ner igen.

 

Mamma tvingade ut mig på en promenad, men det blev inte så långt och det blåste isande kallt. Jag antar att det var bra att ta ut mig. Sådant ska ju vara bra.

 

Sedan fick Puffen manikyr. Mamma älskar att hålla på med hundar och hon disciplinerade Puffen när han högg mot henne under tiden hon klippte klorna. Sedan fick han öronen rengjorda och sedan en dusch. Mamma är väldigt bra med djur.

 

Jag och pappa spelade schack och det gick åt skogen för mig.

 

I övrigt har jag läst. Just nu läser jag Valarnas Sång av Wally Lamb och den är underbar. Jag har fått boken av Olivia för att hon tyckte att den ville hem till mig. Den är lite av ett litterärt mästerverk. Förutom uppbyggnad och språk så har den en hemskt intressant handling också. Jag vill inte att den ska ta slut.

 

Den påminner mig också om att jag måste börja skriva igen. Jag måste verkligen. Min kropp kräver det. Jag ska skriva klart min ungdomsroman och sedan ska ni kunna ha den i händerna och läsa den, till och med kanske tycka om den. Det vill jag.

Blev väckt på morgonen och förstod inte hur jag skulle ta mig upp. Tillslut gjorde jag det. Sedan gick jag i säng igen. Och efter det var det dags att åka till stan.

 

Nu har jag hämtat ut Solian och fick rikligt med tabletter. Det kommer räcka ett bra tag, och jag får säga till långt i förväg när de börjar tryta eftersom Apoteket inte får hem dem i en handvändning, visade det sig.

 

Vi plockade upp Mary och åkte på Störmpilen. Det blev alldeles lagom shopping. Nu har jag en ny digital systemkamera som jag ska inviga när jag kommer hem och orkar fördjupa mig i hur den fungerar.

 

Det snöar väldigt mycket idag och blåser kallt. Det är väldigt plågsamt att gå på promenad med Puffen. När vi kom tillbaka från shoppingen tog jag och mamma ut Puffen för en liten promenad, men den rackaren sprang ifrån oss! Ingen Puff så långt ögat kunde se. Vi gick hemåt och pappa hade inte släppt in honom. Jag blev orolig. Vi gick igen och sedan hörde vi ett skall från gården. Där stod han på bron och ville in. Vi tog honom på straffpromenad, aldrig att han skulle slippa undan. Då gick det bra... men stunden då jag trodde att jag tappat bort min sambos hund var hemskt otrevlig. Odygdig och olydig vovve!

 

Jag är väldigt glad att jag fick umgås med Mary idag. Jag åker hem på måndag igen och vi blir en samlad familj, enad front i med- och motgångar. Problemet är bara att jag inte riktigt löst problemet som gjorde att jag valde att åka hem till mina föräldrar för miljöombyte och så vidare. Men jag måste tillbaka till stan, dels för att mitt hjärta värker över att vara borta från Mary och för att jag måste hämta mediciner och gå på min terapi samt läkarsamtal till veckan.

 

Det är mer aktivitet i min låsta blogg i dessa dagar.

På morgonen vaknade jag till väckarklockan. Snoozade i 10 minuter och satte mig sedan i sängen, strök Puffen, satte på mig en socka men blev sittande med en naken fot eftersom jag bara inte orkade ställa mig och sträcka mig efter den andra sockan. Det kändes så konstigt. Att vara så trött.

 

Puffen har tagit mig på promenad två gånger idag i alla fall. Det är kallt ute, men det som stör mig mest är att det blåser. Det borde vara förbjudet med blåst när det är minusgrader. Puffen kräver alldeles lagom motion och rastning för att jag ska orka med det. Det är bra för mig att komma ut i friska luften och ha ett syfte.

 

Idag har jag skrivit ut farmors dagbok från 1988. Det är Maari som sammanställt det, renskrivit och skickat till mig. Det är alltså året efter jag föddes. Det är en riktig skatt och jag uppskattar att Maari gjort det här. Det är ett spår i min släkts historia, och ett spår från farmor. Må hon vila i frid.

 

Mamma har gett mig i uppdrag att vara duschad och fräsch inför middagen. Det känns som en utmaning, men det kommer vara skönt när det är gjort. Nu minns jag inte när jag duschade sist. Jag mår underligt, för jag kan inte riktigt förklara vad som är problemet. Det är blankt i mitt huvud, om jag inte oroar mig. Jag känner mig dum.

 

Mer i min låsta blogg sen.

... skriva lite i min låsta blogg.

Nu tar jag semester från mig själv och har åkt till mitt föräldrahem. Jag vet inte hur länge jag stannar, antagligen tills mitt huvud slutat snurra och jag känner att jag är på rätt väg igen.

 

Det finns så mycket att säga men... men vadå? Det är personligt. För personligt för en personlig blogg till och med. Jag vill egentligen skrika om allting men jag väljer orden noga för att dölja vissa saker som inte behöver spridas över nätet.

 

Summan är alltså att jag inte har något att säga nu och jag undrar varför jag postar det här inlägget.

Dagen blev inte som tänkt, men Mary kommer hem imorgon. Min älskling, min älskade andra hälft.

 

Jag ska inte planera saker, det blir aldrig som det är tänkt och mitt hjärta brister lite varje gång. Det är ingens fel heller så jag kan inte skylla mina höga förhoppningar ,och varje gång de blir brutna, på någon annan än mig.

 

Tvätten är gjord på något magiskt sätt och djuren är tillsedda. Wilma märkte att jag var nere och kom med sitt lugn och la sig på mig, kurrade och pussade mig. Vi har så fina djur. Man ger och de tar, men de ger ju också. Jag skulle inte vilja vara utan vår pälsfamilj.

 

Sanningen att säga är att jag kämpat en hel del sedan jag kom hem innan nyår. Jag har inga problem med att hålla det snyggt här, tvärt om så är det just det som gjort dagarna mer hela. Jag börjar fundera, vad är jag för person som inte kan vara ensam utan att bli tokig? Eller ledsen. Jag antar att det har att göra med min livssituation att göra, det och det faktum att jag kanske inte är helt frisk. Jag gillar inte det där med att se mig som sjuk men kanske måste jag göra det för att bli bättre.

 

Jag tänker mycket på Maria. Hon lämnade oss verkligen hastigt. Jag kan lyssna på musik och känna "den här låten skulle Maria tyckt om". Jag har fortfarande inte fått svar på mitt sista SMS till henne, varför inte? Detta är egentligen ingenting att grubbla över. Jag vet varför hon gjorde vad hon gjorde, och det var för att hon just då ville dö. Det är komplicerat men ändå enkelt. Det skrämmer mig för vad andra vänner till mig skulle kunna göra. Gud förbjude...

 

Jag ska avsluta här innan jag gräver för djupt. Jag ska lägga mig och läsa och sedan sova. Imorgon är en ny dag. Boendestödet kommer och Mary kommer hem.

 

Puffen sitter och diggar Beatles. Musikarvet går vidare. Katterna jagar varandra. Dags för mig att gå ut med monstret och sedan krypa till kojs.

Oj vad illa jag sov i natt. Jag drömde otroligt starkt, om människor som jag inte träffat på år och dagar. Jag drömde hemska saker, vaknade av det, somnade om och drömmen fortsatte. Jag känner mig inte det minsta utvilad.

 

Tvätten är i maskinerna, jag har skalat potatis och mina ögon och min mun är sminkade. Jag är en hemmafru. En trött hemmafru, men ändå en hemmafru.

 

Jag ska lägga mig i soffan och lyssna på musik nu. Synth, närmare bestämt. Här är min electro-playlist på Spotify: Saaris electro-playlist

 

Enjoy!

Jag ser verkligen fram emot morgondagen. Det är farligt, men jag kan inte hjälpa det. Det blir julafton igen, den här gången med Mary. Mandelpotatis med prinskorv, prasslande paket och film. Mys.

 

Just nu sitter jag och planerar för veckan. Hur det går imorgon kommer nog bestämma allt. Jag får se hur jag gör då... För såhär kan jag ju inte ha det. Jag kan inte sitta här och isolera mig.

 

Jag har problem, för jag har snart slut på Solian och de var tvungna att beställa det på Apoteket. Jag får tyska paket eftersom det är ett licenspreparat och inte vanligt i Sverige. Apoteket skulle skicka ett SMS när det kommer, men det blir tidigast på onsdag. Jag riskerar att bli utan och jag vet inte vad jag ska göra i sådana fall. Kanske måste jag halvera dosen för att det ska räcka, men det är inte så bra det heller. Det blir svårt helt enkelt. Hur kommer jag att reagera på att inte ta den? Jag är inte uppe i en hög dos ännu, inte ens behandlande dos, vilket är till min fördel. Vi får se.

 

Imorgon ska jag ta mig en dusch och göra mig fin för min blivande fru. Det blir nog lugnt och fint om vi bara får vara ifred.

 

Nu ska jag se på Vevo Presents Lady GaGa. Jag ÄLSKAR musik-DVD:er och liknande. Det finns inte mycket bättre. Och nya Lady GaGa är riktigt bra ska ni veta.

Jag har snyggat till det här hemma, väntar likt en hemmafru efter att min andra hälft ska komma hem. Jag har lyckats hålla allt i hemmet under kontroll över helgen och det är inte lätt, oftast brukar det falla sönder och bli skitigt och stökigt väldigt fort. Jag har diciplinen att diska efter mig, bädda sängen, dammsuga. Men vad spelar det för roll, när det känns såhär?

 

I början av december led jag av någonting som kallas panångest. Jag lovade mig själv att alltid uppskatta varje stund då jag inte hade det, alltså är jag inte bitter över den ångest jag har nu. När jag hade panångest upplevde jag ångesten helt enkel... vit. Vit och kall, den stora Kylan. Så fort jag vaknade fick jag en kallsup av den extrema ångesten och jag skrev i min dagbok att jag framöver ska skatta mig lycklig så länge jag inte känner så. Så därför är jag tacksam även om jag inte mår helt bra just nu. Det kunde vara värre.

 

 

Jag vill bara att saker ska bli bättre nu. Jag saknar Mary. Jag tänker på allt bra som kommer att hända - att jag ska börja i gruppterapi, att vi ska skaffa oss en bredare och skönare säng, att vi ska åka till Stockholm i vår och lyxa till det. Sådana egentligen enkla saker som gör livet lite enklare, lite mer värt.

 

Nu ska jag lägga mig och läsa en stund, se om jag kan komma till ro. Tills vidare:

 

 

Jag väntar fortfarande på mitt kedjetäcke. Jag har provat ut ett och fått löfte om att arbetsterapin ska skriva ut ett så jag längtar efter att de ska ringa och berätta att de kommer med ett. Det är så skönt att vila under det. Just nu skulle jag behöva det.

 

Vi får se om det här blir en pyjamasdag igen. Jag ska se till att dammsuga och diska lite åtminstone, men i övrigt är det inte mycket att göra. Jag får inte in rutiner i min vardag när jag inte har boendestödet. Det stör mig otroligt mycket. Jag har ingen vidare ork heller.

 

Jag drömde att jag kunde åka hem till mina föräldrar, men det kan jag ju inte. Jag vill inte lämna djuren när jag nyss varit borta och det är krångligt att ta sig till hålan jag kommer ifrån, samt att jag ska få hem Mary på ett eller annat sätt imorgon. Vi ska fira vår egna jul imorgon med julmat och klappar. Det blir nog mysigt.

 

Det är lika bra att ta tjuren vid hornen. Jag vill att det ska vara fint här imorgon, så det är dags att dra fram dammsucken. Då får jag lite mer mål och mening i min existens också.

 

Iväg med mig!

 

Jag har inte skrivit tidigare idag för att jag haft för mycket att skriva om. För mycket som händer och inte händer. En sådan där dag som man kämpar sig igenom. Jag kan knappt vänta tills jag får gå i säng och sova igen. Det är på den nivån just nu, jag vill bara sova.

 

Jag är på sätt och vis både likgiltig och extremt engagerad. Det kanske låter konstigt, och det är ganska konstigt faktiskt.

 

Idag har jag sovit, gått med Puffen, varit på macken en säng och sett film. Det blir nog en film till innan jag kraschar i sängen. Jag har svårt för att läsa, svårt att fokusera. Jag känner mig rätt så ensam just nu. Jag trodde på allvar att jag skulle bli galen vid en tidpunkt idag men här är jag, inte tokig.

 

Man behöver sådana här dagar för att uppskatta de bra dagarna.

Utan mål och mening känns allt underligt. Jag sitter här i mörkret med tända ljus och vet inte riktigt vad jag ska göra. Jag är ensam. Jag känner mig ensam. Kanske behöver jag vara det också.

 

Jag kan egentligen göra vad jag vill - vad är det då som stoppar mig? Saker blir halvgjort. När pappa ringde så frågade han om jag skriver numera och jag fick en kick och började skriva på en novell, men jag har inte lyckats slutföra den. Men den stunden var värt mycket. Min pappa är helt fantastisk och jag känner mig älskad.

 

Imorgon ska jag inviga Dramaten. Du vet, "kärringvagnen". Den har frysfack och allt, väldigt spexig. Svart och vit. Egentligen så behöver jag inte handla akut, men jag behöver en bra orsak att gå ut och jag behöver ett mål, så jag sätter målet på att handla. Kanske köpa mig själv en present, bara för att jag är jag. Men det är ändå bäst att skriva en lista på vad som saknas här hemma och som kan vara bra att ha. Typ sushi och senap. Livsnödvändiga saker, du vet.

 

Det snöar för fullt och det stör mig lite. Har det inte kommit än så behöver det inte komma nu. Det var ju runt jul och nyår som jag ville ha snö! Antagligen kommer det kräksnöa i tre månader nu och vi blir inte av med snön förrän i juli. Växthuseffekten har talat.

 

Summan av kardemumman ligger nog mest i att jag saknar Mary fruktansvärt mycket nu. Jag hoppas att hon snart mår tillräckligt bra för att komma hem.

Jag har isolerat mig totalt idag. Det har känts som en icke-dag, som ett väntrum, som om jag blir tuggad på igen och igen. Jag blir lite tokig - det finns inget kvar att städa. Vad gör jag då? Det finns ju alltid saker att göra men de mest vitala sakerna är gjorda om och om igen. Jag är rastlös.

 

Men det är nog inte städning jag behöver nu. Just nu behöver jag lugn och avslappning. En vän har guidat mig i eftermiddag, hon hade väldigt kloka knep som jag tagit åt mig. Så det är vad jag ska göra nu, gå efter hennes råd och förbereda mig för avslappning, göra det mysigt för mig och bestämma vilken bok jag ska läsa. Först ville jag läsa Brott och Straff, men hade svårt att fokusera mig. Tänkte istället läsa om Blonde men där brast koncentrationen också. Nu, slutligen, sitter jag här med Valarnas Sång. Det var flera år sedan jag läste den sist. Det blir nog bra.

 

 

 

 

Idag sov jag länge, och åkte sedan till psyk för att träffa Mary och sedan min läkare.

 

Som jag saknar Mary. På tisdag har vi lilla julafton och jag ser fram emot det. Jag har för guds skull köpt potatis, någonting som jag bara inte gör i vanliga fall. Men jag vill ha en jul med Mary, det är allt jag vill. Paketen ligger under granen fortfarande och väntar. Kanske kan vi se någon mysig film under kvällen.

 

På avdelningen var det samma gamla ansikten. Slitna, psykotiska, ledsna, på tok för glada och så vidare. Jag är glad att jag bara var inne i en vecka sist, i december - läkaren hade nog velat ha kvar mig lite längre men jag kände att det var nog. Jag kände att det inte fanns mer för dem att göra för mig och då är det onödigt att vara där. Jag var så plågad och jag är glad att jag inte längre är det.

 

Jag träffade min läkare klockan 13.00 och han tog av sig läkarrocken när han kom in i sitt kontor. Han trivs inte med den verkar det som, han vill helst ha sina egna kläder. Jag sa att jag tyckte att han såg fräsch ut. Tydligen hade han klippt sig. Vi pratade en hel del om min nuvarande situation och han skrev ut recept. Jag ska fortsätta höja Solian. Tyvärr hade de inte den inne på Apoteket utan måste beställa den, så jag kan inte höja riktigt än.

 

Vad kvällen erbjuder vet jag inte. Det blir nog TV-tittande, kanske någon film. Just nu tänkte jag lägga mig och vila lite, jag är helt slut av någon anledning. Underligt. Jag måste respektera min kropp och knopp som är trött.

 

Keep holding on.

Jag har sovit rätt tungt och mycket i natt. Vaknade och ville inte stiga upp, ville avsäga mig dagen. Jag satt och funderade på hur jag skulle orka med boendestödet, hur jag skulle orka göra någonting överhuvudtaget.

 

Men saken är den att jag blivit rätt bra på städfronten eftersom jag tycker om att ha ordning och rent. Boendestödet fungerade precis som det skulle, hon satte en femkrona i mig och jag var igång. Det har plockats, diskats, dammsugits, tvättats tvätt och boendestödet sa att jag var så duktig. Det kändes skönt att höra. Ännu skönare att nu sitta i en ren lägenhet.

 

Problemet är att jag inte vågar städa toalettstolen och att vi har massvis med ren och smutsig tvätt. Nu kör vi med taktiken att tvätta lite men ofta. Snart borde högen vara borta... Och då får vi mer plats. För om det är något som saknas så är det plats.

 

Jag har kollat efter lediga lägenheter idag men jag ligger som tidigare skrivet inte så bra till i kön. Jag söker men finner inte som det ser ut nu. Det är bara att söka vidare, och jag orkar hur som helst inte att flytta just nu.

 

Lyssnar på Spotify och Takidas låt Curly Sue började spelas. Den spelades på Ellas begravning, min rumskompis på Hera. Jag blir så ledsen - hur många människor, tämligen unga, som jag känner har dött genom åren? Vissa av "naturliga" orsaker, somatik, andra har tagit sina liv medvetet eller omedvetet. Det gör så otroligt ont och jag orkar inte mer. Men det finns så många underbara människor där ute som råkar vara psykiskt sjuka också. Jag väljer inte vänner efter kategorier, jag ser människan och inte det andra. Många av mina vänner råkar helt enkelt också vara psykiskt sjuka. Sedan kan man diskutera definitionen av psykisk sjukdom, då många jag känner som inte har en allvarlig psykisk störning ändå haft sina duster med det psykiska, depression och ångest. Det är inget konstigt. Vem har inte känt sig nedstämd eller haft ångest? Som sagt, jag lägger ingen i en kategori utan varenda en av mina vänner har jag en speciell relation till oberoende av sjukdomar.

 

Imorgon träffar jag min läkare. Jag vet inte hur jag ska göra med Solian, fortsätta höja eller sluta helt? Kanske räcker Seroquel. Å andra sidan har jag varit dålig trots den medicinering. Som mest var jag uppe i 1400mg Seroquel och hade ändå symptom. Kanske räcker den inte till. Jag måste konsultera TFo. I så fall måste jag ha ett nytt recept och jag vet inte om de har det på Apoteket eftersom det är ett licenspreparat.

 

Nu börjar min lugna kväll. När jag varit ute med monstret så ska jag ritualmässigt tända ljus och rökelser. Göra en tidig kväll och förhoppningsvis ha mer ork imorgon. Då kanske jag vågar ta mig an att städa toaletten ordentligt. Det är allt jag kan göra, allt jag kan kontrollera.

Jag kommer på mig själv gång på gång med att vara stel och spänd. Jag antar att det är bra att jag åtminstone märker det och gör någonting åt det, försöker slappna av. Jag ser det lite som att jag går i skola hos min psykolog, hon har lärt en hel del om stress och ångest, avkoppling och lugn. Dessa motpoler och hur det fungerar.

 

Detta har gjort att jag behöver mindre vid-behovs medicin. Det finns så stora nackdelar med att ta mycket medicin, främst att jag inte har tillgång till samma koncentration som jag i grunden har, bristande tillgång till mitt intellekt och så vidare. Dels bidrar ju sjukdomen till att jag har dåligt fokus, men det är också medicinerna.

 

Men faktum är att ångest också förleder min förmåga att fokusera. Ibland behöver jag också medicinerna för att lugna min ångest och återfå makten. Det beror helt på situationen.

 

Det gäller bara att veta när jag behöver vad, helt enkelt.

 

Längtar just nu mot sängen och en ny dag. Imorgon måste jag städa ordentligt med boendestödet, och tvätta. Ikväll är det bara tid för mina tankar och känslor. Det är för privat för en öppen blogg.