Du kommer in i en välkomnande korridor där du till vänster kan hänga av dig jackan. Det står en soffa där, och på den högra väggen finns spegel, bredvid den en stol och ett bord. Framför dig har du avdelning F32 och insikt i dagrummet där det av någon anledning finns en öppenspis, men också bord, stolar, soffa och fåtöljer samt en TV. Det sitter pensionärer med rollatorer som sällskap och de skvallrar och småpratar med varandra.

 

Sedan går du till korridoren till höger, förbi gröna dörrar och någonstans där på mitten till vänster finns ett rum, där det finns en säng, där jag sitter och lyssnar på musik eller läser, om jag har tillräckligt fokus.

 

Det har hänt sjuhelvetes mycket saker på kort tid. Förra helgen spenderade jag i sängen, med mycket musik, lite läsning, medicin som delas ut fasta klockslag eller vid behov.

 

Jag tycker att alla som jobbar inom psykiatrin ska få testa att bli bältad, gärna göra motstånd också för att känna på hur det är. Det är viktigt. Det är många patienters verklighet.

 

Men F32 är en annars väldigt lugn avdelning. Det är äldrepsyk, det finns blommor och duschdraperier och porslin och glas i matsalen. Till skillnad från F42 så har personalen på F32 tid för sina patienter, om jag inte mådde så dåligt som jag gör så skulle jag nästan vilja kalla avdelningen gemytlig. Jag pratar sällan med någon, men pensionärerna tar hand om sina små patienter, lägger en hand på axeln och tycker att det är ganska trevligt när ungdomar kommer dit. Det har enbart varit jag som stått för trubbel, de äldre är så lugna. Jag skäms efter en dissociativ attack som jag inte riktigt var redo på, men är man någonsin redo på det? I varje fall så har jag för det mesta fått vara ifred i min säng med mina plågor och min musikmedicin eller lästerapi.

 

Jag har tagit permis över helgen. Sedan ska jag ta ytterligare permissioner och är antagligen utskriven till nästa helg. Överläkaren är riktigt bra och verkar vara en snäll karl, mina planer är tydliga och han backar upp dem. Jag måste vara smart - eller van, kanske. Jag vet hur jag fungerar och läkare brukar lita på att jag känner till mina förmågor och begränsningar. Kanske är jag klok mitt i all galenskap. Allt jag vet är att jag vill hem, men på rätt sätt. Jag vill komma hem och stanna hemma. Att fasa ut min vistelse känns som det enda vettiga.

 

Jag har börjat röra på mig igen. Jag tänker inte lägga mig ner och dö.