Som sagt, mornarna är värst. Jag gnisslar tänder och gömmer mig under täcket. Det finns ingen annan lösning. Jag måste ta mig igenom mornarna.

 

Jag måste kämpa. Jag måste verkligen kämpa, vända om. Men först måste jag vila, för jag har ingen energi. Vila, sedan ta upp kampen. Jag måste hur som helst gå åt något håll istället för att ha ångestvatten upp till näsan och vara stilla. Jag måste vila aktivt för att sedan kämpa aktivt. Såhär kan jag ju inte ha det.

 

Imorgon ringer min läkare och han får bestämma om jag ska läggas in eller inte. Jag orkar inte ta ett eget beslut. Jag avskyr slutenvården men ärligt talat, jag är definitivt en kandidat till att bli inneliggande patient.