Jag skrev ett inlägg som försvann ut i cyberspace, eller kanske inte ens dit. Hur som helst så sammanfattade jag dagen. Jag är hemma igen och måste bygga upp mig själv på något vis.

 

Förslagen har ramlat in på vad som äter mig. Ledsenhet, depression, brist på sol, magiskt tänkande. Allt jag tänker är att stackars dessa människor som bryr sig. Jag vill ge gåvan att vara fungerande och så pass bra att ingen behövde oroa sig över mig alls, att jag kunde skänka glädje och inte bara vara ett orosmoln på deras himmel.

 

Men den tomhet jag känner, den hindrar mig. Jag har en ihålig röst. Jag är ledsen, förlåt. Jag försöker.

 

Jag är inte värd besväret faktiskt.