Jag har snyggat till det här hemma, väntar likt en hemmafru efter att min andra hälft ska komma hem. Jag har lyckats hålla allt i hemmet under kontroll över helgen och det är inte lätt, oftast brukar det falla sönder och bli skitigt och stökigt väldigt fort. Jag har diciplinen att diska efter mig, bädda sängen, dammsuga. Men vad spelar det för roll, när det känns såhär?

 

I början av december led jag av någonting som kallas panångest. Jag lovade mig själv att alltid uppskatta varje stund då jag inte hade det, alltså är jag inte bitter över den ångest jag har nu. När jag hade panångest upplevde jag ångesten helt enkel... vit. Vit och kall, den stora Kylan. Så fort jag vaknade fick jag en kallsup av den extrema ångesten och jag skrev i min dagbok att jag framöver ska skatta mig lycklig så länge jag inte känner så. Så därför är jag tacksam även om jag inte mår helt bra just nu. Det kunde vara värre.

 

 

Jag vill bara att saker ska bli bättre nu. Jag saknar Mary. Jag tänker på allt bra som kommer att hända - att jag ska börja i gruppterapi, att vi ska skaffa oss en bredare och skönare säng, att vi ska åka till Stockholm i vår och lyxa till det. Sådana egentligen enkla saker som gör livet lite enklare, lite mer värt.

 

Nu ska jag lägga mig och läsa en stund, se om jag kan komma till ro. Tills vidare: