Jag har sovit tungt ytterligare en natt, välbehövt och skönt. Ena ögonlocket rycker, sådana där ryckningar man får av sömnbrist. Jag verkar vara tokkänslig när det kommer till sömn numera. Förut kunde jag gå med så mycket mindre sömn, men frågan är om det var så hälsosamt egentligen.

 

Idag kom mamma förbi. Hon hade varit och föreläst för en psykiatriklass om hur det är att vara anhörig till en psykiskt sjuk person, anhörig till mig. Jag känner mig rätt ledsen som faktiskt varit rent omöjlig i många år och mer än svår att lita på. Jag önskar att jag inte hade dragit mina föräldrar igenom allt detta, men huvudsaken är att vi har en bra relation nu och att jag inte har skurit mig på ungefär tre och ett halvt år.

 

Boendestödet har varit här och vi har städat, det var skönt att få bort allt skräp från festen och få disken diskad. Vi har riktigt bra ordning nu faktiskt. Det kändes mer eller mindre omöjligt att börja städa, men det är just därför vi har boendestöd. Jag hoppas att C kommer bli vår nya kontaktperson, men jag gillar allihopa faktiskt så det går nog bra med vem som helst. P har nämligen slutat nu, det var hon som var vår kontaktperson förr.

 

Jag ska bara fixa några räkningar och några småsaker, sedan har jag gjort en bra insats idag tycker jag. Jag har suttit ute en stund och lapat sol, den stora lampan som Mary kallar den. Äntligen ljus! Som jag saknat ljuset. Jag är jättekänslig när det kommer till vintermörkret så nu växer jag varje dag med solen.

Har haft en riktig bakisdag. Eftersom den började så tidigt (05.20) har den varit otroligt lång och jag har druckit mycket vätska men mått lite för risigt för att äta så mycket fast föda. Det jag skrev tidigare stämmer inte, jag är duktigt dursk måste jag erkänna. Det kom bara lite senare. Ja, man mår som man förtjänar. Men jag hade skitkul igår. Festen var helt i min smak.

 

Imorgon fyller jag år! Vi ska besöka boendestödet och bjuda på lite bakverk och så lär facebook och mobilen gå varm kan jag ana. Det är dags att bli vuxen nu, men jag kan bara göra det på mitt sätt. Jag reflekterar mycket över hur jag utvecklats, jag har ju gått en annan väg än många andra som är födda 87. Det stör mig väldigt mycket faktiskt, men som sagt så kan jag enbart göra detta på mitt sätt. Mitt liv, min ålder, min utveckling, mina mål. Min värld.

 

Snart får jag gå i säng. Imorgon ska jag sova ut, om jag har tur. Det blir underbart att ställa fram klockan så att vi får det ljust längre. Ärligt talat har jag aldrig förstått mig på vintertid - man vill ju ha ljust LÄNGRE på vintern, inte tidigare. Det vill i alla fall jag.

 

Det är ett väldigt firande och jag är glad att jag och Mary är i så pass fint skick att vi kan bjuda hem släkt och vänner. Ett spår av liv.

Jag ställde klockan idag och försökte ta mig upp ur sängen. Jag satt på sängkanten, tänkte "Du kan göra det här, men det är så skönt att bara blunda lite...". Mary hojtade till mig och jag försökte verkligen rycka upp mig. Jag somnade till sittandes. Trött Saari.

 

Sedan är det ett stort sudd. Det känns som att det varit två dagar på en. Jag minns att jag satt över toalettstolen och skrubbade den ren, trött i ögonen men ändå så pass funktionell att det blev rent. Jag kunde ha lutat huvudet mot toalettstolen och somnat. Jag gillar inte läget.

 

När boendestödet gått så återvände jag faktiskt till sängen. När jag sedan steg upp kändes det lite bättre. Jag åkte till sjukhuset och mötte upp Mary som varit på ett läkarbesök, sedan besökte vi en vän. Jag hoppas att hon får må bättre snart, och hon måste lära mig det där med att lägga upp snusen utan att använda händerna.

 

Nu har jag skrubbat lite i köket. Jag vill ha det fint till våra födelsedagar och det tar fan aldrig slut på saker att göra i det här hushållet. Det går bara runt, och gör det inte det så staplas det på hög. Bara att ta en högaffel och hugga i.

Nu sitter jag äntligen med färg i håret, monsterrött är målet. Som vanligt, som alltid med mig. Det är min färg helt enkelt.

 

Jag vet inte hur, men jag tog mig iväg till centrum för att hämta ut mediciner och passade på att handla lite. Vägen har aldrig varit så lång. Jag har aldrig varit så trött känns det som. Jag fick en kram och ett "vad duktig du var" när jag kom hem och det kändes så fint. Med tanke på min form (eller snarare brist på den) så var det bra jobbat.

 

Det är mycket att se fram emot nu, men också mycket att göra. På torsdag kommer Jonsson-delen av min släkt på födelsedagsfika, på fredag har jag och Mary gemensam födelsedagsfest och först på söndag fyller jag år. Nästa onsdag fyller Mary 33.

 

Så, mycket planerande och mycket att tänka på. Jag fungerar först mot eftermiddagen och sedan ligger jag där i mörkret när det är dags att sova och kan inte sluta tänka på allting. På morgonen är jag mer eller mindre handikappad av trötthet.

 

Allt har varit så segt, och det är inte så jag vill ha det. Jag har bestämt mig för att ändra på det till varje pris. Mest handlar det om att sova vettigt och göra vettiga saker. Vi planerar bland annat en Stokholmsresa som jag vill njuta fullt ut av. Det ska bli så härligt! Ingen stress, shopping och en fet jävla guldkant.

 

Jag försöker hänga med våren och blomstra med den. Jag ligger lite efter, springer och sliter för att komma ikapp. Men det blir nog bra. Jag är så trött på mörkret nu och kan knappt vänta till när det blir sommartid. VARDE LJUS!

 

Dags att skölja ur färgen ur håret. Jag återkommer, som alltid.

Jag skulle ha svarat på det här genom svarfunktionen på bloggen, men jag ville verkligen säga någonting angående den senaste kommentaren:

 

Jajjemen, vi kämpar. Jag har dock inte borderline, men det har Mary. Både Mary och jag har gått i DBT och lärt oss färdigheter som är bra att ha, som jag utnyttjar varje dag. Mestadels är det andningsövningar, att komma ihåg att vara mindfull. Att vara i stunden, känna om jag fryser eller är varm, hur kattens päls känns mot min hand, känna min kropps gränser och ta en stund i taget. Mikropauser är en av mina favoritfärdigheter eftersom jag stressar rätt mycket.

 

Min insikt i min problematik är knepig. Den finns där när jag mår bra, men när jag mår sämre så tappar jag en del sjukdomsinsikt. Det är väldigt personligt och ingenting jag vill lägga ut här i bloggen. Men jag vet vad jag vill och hur jag ska ta mig dit, jag har drömmar och önskemål om hur mitt liv ska bli och jobbar för det. Man kan lära sig mycket genom terapi men det kan ta tid, dessutom har jag en sjukdom som kräver medicinering eftersom den är för svår att hantera utan det. Jag är bipolärt schizoaffektiv (och nu kändes det som att jag kom ut ur garderoben). Förhoppningsvis kan jag leva med minimal medicinering men jag tänker inte lura mig själv och påstå att jag kommer kunna vara medicinfri.

 

Nu ska jag börja om från början, för nästan tre och ett halvt år sedan. Jag och Mary började dejta men blev inte ett officiellt par förrän efter några månader och många samtal. Både hon och jag har levt i förhållanden med en psykiskt sjuk person och eftersom vi båda ville ha en fungerade realtion så diskuterade vi vad vi skulle göra om vissa situationer dök upp. Vad gör man om den andra har ångest? Vad händer om någon av oss får ett depressivt skov eller skulle skada sig? Vi har pratat om ALLT och det är nog det som gör att vi fortfarande är tillsammans och mår bra ihop. Jag har inte skurit mig en gång sedan jag och Mary blev tillsammans. Dels för min egen skull, men när jag inte haft egna skäl att låta bli så har jag gjort Mary till mitt skäl. Det är priset att betala för att ha henne som flickvän. Naturligtvis kan man ta steg tillbaka, falla tillbaka i destruktiva banor igen, men då är det bara att hoppa upp på hästen igen. Jag gjorde mig illa i höst och brände mig, men jag ångrar det och ibland får man se saker som att "det är gjort, vi går vidare". Det går ju inte att ta tillbaka. Men om man tänker på hur självdestruktiva vi båda varit tidigare och hur lite självdestruktiva vi är nu, så måste man nog säga att vi har gjort någonting rätt.

 

Vi pratar, helt enkelt. Vi pratar om det som är svårt och validerar varandra. Det är i alla fall så jag upplever det. Jag är himlastormande kär och vill det allra bästa för Mary, men också mig själv. Där tror jag att min stora förändring ligger - jag vill mig själv väl. Inte alltid, men oftast. Det är någonting som växt fram under min tid med Mary.

 

När vi väl blev tillsammans bodde jag på ett kvinnoboende och Mary i en egen lägenhet. Vi spenderade mycket tid hos henne och hon hade kattungar. Jag var i ett skede av mitt liv där jag tog ett steg och sökte en egen lägenhet. Jag tingade två kattungar efter att jag talat med vänner så att jag skulle ha flera olika alternativ till kattvakter om jag skulle vara borta. Jag såg över ekonomin för att se till att jag hade råd. Tiden gick och Mary flyttade in i min lägenhet, då fick vi göra oss av med var sin katt. Det var en nödvändig uppoffring. Vi har ju Puffen, också. Men vi har fått det att funka och våra djur mår bra och är omskötta. Ibland har det varit tufft när både Mary och jag varit inlagda (på olika avdelningar såklart), men då har vi haft kattvakter. Puffen har också olika vakter, oftast mina föräldrar. Men för det mesta så är vi ju hemma faktiskt och vi älskar våra djur, behandlar dem väl och ger dem det basala som mat, vatten, rena kattlådor och uppmärksamhet. Ingen behöver oroa sig över våra djur. De ger oss så mycket och jag känner att jag kan ta ansvar för dem. Det visste jag absolut när jag först tingade katterna.

 

Så det är ditt svar. Jag tror inte att du förstått riktigt hur det ligger till och det är därför som jag väljer att svara på din kommentar på detta sätt. Jag vill att andra ska veta att det ligger mycket arbete bakom ett förhållande där båda är psykiskt sjuka men att vi tagit oss flera år tillsammans och än så länge så är det värt det. Åh, kärlek! Det gör ont ibland men är också så härligt. Egentligen skiljer sig nog inte vårt förhållande sig så mycket från andras. Vi är ju trots allt bara människor, allihopa.

Solen har dansat över himlen idag. Vi tog en kort promenad med Puffen och satt sedan på uteplatsen i solen. Det behövdes.

 

Jag har en liten down-period. Jag kan inte förklara det ens för mig själv vilket gör mig frustrerad. Jag vill bara sova, sedan får jag ryck och ska sortera och slänga saker, städa och feja. Det är som att varje minut som jag är vaken ska vara extremt betydelsefull som för att kompensera de timmar jag sover bort.

 

Jag skulle vilja kunna göra som Mary. Vakna tidigt av mig själv, sätta mig med en kopp kaffe och se dagen gry. Jag kan inte göra så, antagligen på grund av mediciner och det faktum att jag nog är mer av en nattmänniska. Jag känner mig som ett uruselt sällskap när jag är såhär. Förhoppningsvis blir det bättre när jag kan sänka Seroquelen, den kan naturligtvis ha en bidragande effekt.

 

Men det är inte bara att jag är trött. Jag har mått konstigt hela dagen, haft en underlig ångest. Jag är inte säker på vad det är. Tröttheten måste det vara, och känslan av att inte vara... tillräcklig.

Som vanligt var jag trögstartad på morgonen, "råkade" somna vid lunchtid och vaknade en timma senare. Jag bestämde mig för att gå till boendestödet, vilket jag också gjorde och det var trevligt. Boendestödet har verkligen blivit min oas på helgerna när jag oftast tappar greppet helt på grund av att allt liksom saktar av när alla är lediga inklusive jag.

 

Efteråt var jag och handlade lite. Toapapper och diverse frukt blev dagens fångst.

 

Jag hämtade också ut ett paket som jag slet upp direkt när jag kom hem. En klänning! En snygg klänning som jag ska ha på mig på fredag tror jag. Den var lite stor i bysten, jag är inte så kurvig, men den är jävligt snygg och jag känner mig fin i den. Då får jag använda en svart tyllkjol som underkjol för att få det rätta "fluffet".

 

När ska jag färga håret då? Bra fråga. Jag avskyr hela proceduren men det är ju så fint med rött hår... Jag har en mäktig utväxt tyvärr.

 

Ytligheter. Kan inte leva med det, men inte heller leva utan det.

 

Ta en banan och var glad.

Igår var verkligen en "sämmerdag". Det slutade med att vi tillslut bara satt och stirrade. Jag vet inte hur det blir så... energilågan gick på sparnivå igår. Det var en lättnad att få gå i säng vid 22.

 

Idag trodde jag inte att jag skulle ta mig ur sängen. Det kändes verkligen som att jag ville ge världen fingret och bara sova. Jag har fantastiskt fantasifulla drömmar. Jag är ett geni om nätterna. Jag tänkte stiga upp och skriva ner det genialiska jag kommit på i sömnen, men eftersom jag fortfarande sov så gjorde jag det bara i mitt huvud. Gång på gång gick jag till köket och skrev ner vad jag drömt, men min kropp låg kvar i sängen. Dumt nog så tänkte jag att jag säkert skulle komma ihåg någonting så fantastiskt när jag vaknade på riktigt - hur många gånger har man inte lurat sig själv med det?

 

Vi besökte boendestödet idag. Det var nog det som drog igång mig. På tal om genialiska saker, att ha öppet hus på helgerna är verkligen en tillgång för oss. Idag fikade vi, pratade och spelade kinaschack (team Saari vann). Vi kom oss ut ur vår lägenhet, gå en stund i vårsolen och socialisera. Vi ska dit imorgon också.

 

Jag fick ett ryck när vi kom hem och städade. Jag dammsög och bestämde mig för att ta mig an den sprängfyllda garderoben med sängkläder och handdukar. Jag slängde. Och jag slängde. Jag slängde lite mer och det resulterade i en hel stor svart soppåse som jag sedan släpade ut till soprummet. Problemet är bara det att det fortfarande är sprängfyllt, trots att jag verkligen slängde för kung och fosterland. Jag har kvar två hyllplan, men rycket är över och jag har ont i ryggen. Bra jobbat ändå.

 

Jag hittade en snygg löpare och har matchat lakan med varandra. Målet är att få bort åttiotals-lakanen som ligger och ruttnar. Då spenderar jag hellre lite extra pengar på nya lakan. Det handlar om trivsel, och eftersom vi inte kommer att flytta än på ett tag så vill jag göra det så mysigt som möjligt här hemma. Vi har en rätt stor tvåa, men inte tillräckligt stor för vårt lebensraum.

 

Nyckeln verkar vara att slänga allt överflödigt.

 

Det var för övrigt skitroligt att ha nydammsugat och sedan släppa in Puffen efter en promenad. Han är en levande grushög.

 

 

 

Jag skrev ingenting igår för att det hände väldigt lite, både omkring mig och i mig. Jag vet inte var dagen tog vägen men jag var mycket trött.

 

Men idag är en ny dag. Trött - ja. Men solen skiner och vi har haft boendestödet på besök. Jag borde verkligen passa på och gå ut i vårsolen, eller sätta mig ute på uteplatsen och insupa lite ljus. Jag har saknat solen.

 

Jag märker mer och mer hur jag växer. Boendestödet måste sällan dra igång mig utan jag kan ta mycket av städet ändå. Ofta brukar jag börja städa innan de kommer, och jag har börjat hålla ordning på helgerna. I alla fall hyfsat. Det är ju också det som är målet, att jag en dag ska klara mig utan boendestödet. Det går framåt.

 

Det kommer bli så mysigt att krypa till sängs ikväll, för vi har renbäddat. Det är faktiskt en svårslagen känsla.

 

Mitt nya målarprojekt börjar ta form. Jag har skissat upp min idé på en duk och visst, idén är bra men jag har väldigt dålig teknik och är inte alls bra på att måla. Det blir Saarianskt helt enkelt.

 

 

 

Idag avbokades boendestödet för att vi skulle på en träff med min psykolog, men både jag oc Mary råkade dåsa till i soffan och blev sena. Min psykolog blev glad (!?) och gav oss en ny tid. (Jag tror att hon gillar det här med att jag ska vila.)

 

Boendestödet var redan avbokat så idag har vi städat själva. Förutom allt det vanliga har jag rensat avloppet i badrummet. Det är bland det äckligaste man kan göra, det var rent vidrigt och Mary satt på toalettstolen som moraliskt stöd medan jag plockade bort rester av hår/tvål/schampoo/balsam. Sedan skrubbade jag och sköljde samt toppade det hela med att spraya på rödcederoljan som jag hämtat ut under helgen. RENT HUS. Jag hittade inga silverfiskar och hoppas på det bästa nu. Önskar ännu en gång att mamma kunde sett mig. Vi är duktiga!

 

Nu ska jag sätta igång med ett nytt målarprojekt. Jag vet inte riktigt hur jag ska formulera mig på duken, men jag har en idé som hängt efter mig sedan jag satt ihopkrupen i min säng på psykavdelning tre i vinter. Vi får se om jag vågar sätta penseln mot duken eller om jag kommer låta det vara.

 

Veckan är utstakad med aktiviteter och möten. Som alltid, men lite extra just i veckan. Jag välkomnar det, det är hög tid att börja leva igen.

 

För allt kommer att försvinna men kvar står en liten tårta!

Jag har läst ett par brev som jag skrivit till Malin. De kom tillbaka till mig på hennes begravning via hennes svägerska. Jag har en hel hög med brev som jag skrev till henne. Jag hittade någonting jag skrivit som träffade mig rakt i hjärtat:

 

"[...] men jag vill bara säga att jag älskar dig så att hjärtat nästan sprängs. Ingen har offrat så mycket som du gjort för min skull, hur orkar du? Kanske älskar du mig lika mycket tillbaka.

Love Saari"

 

Livet går vidare utan dig men jag saknar dig, min allra bästa vän.

 

 

Jag sov otroligt gott i natt. Med ett öga öppet svarade jag i telefon när E ringde och steg upp för att göra mig i ordning. En timme senare kom hon förbi och vi åkte iväg för att storhandla. Hamnade på Willy:s och grabbade tag i allt vi ville ha. Bland annat bananer och Proviva går åt i vårt hushåll. Sedan handlade vi kattmat och hämtade ut ett paket med rödcederolja och en dammvippa (superbra kvalitét). Skjuts hem och in med allt i kylskåp och frys.

 

Efter en lätt lunch gick jag och Mary till boendestödets lokal och fikade. Det var hemskt trevligt. Jag träffade en kusin där också, skoj. Vi gick hem sedan och tog en promenad med Puffen.

 

Och nu sitter jag här. Det är så skönt att ha handlingen klar. Ingen gillar ju att handla, det är jobbigt och bökigt och man måste stå i kö och man måste svälja paniken. Jag är glad att det är över för den här gången.

 

Resten av dagen ska fördrivas med TV och läsning, eventuellt att jag målar lite. Jag kan ju göra vad jag vill.

 

 

 

Vi hade en riktigt mysig kväll igår. TV, SingStar och öl. Idag mår jag som jag förtjänat, men jag är glad ändå. Jag är glad för att helvetet har ett slut, att det kommer men faktiskt också går. Förutom att jag är jordskredsbakis så mår jag bra. Inte långt till skratten även om kroppen har tillfälligt avbrott.

 

Hela dagen har varit inställd. Imorgon är en ny dag och då lär jag nog återhämtat mig. Tills vidare lyssnar jag på Walk off the Earth - Happy och känner mig lite glad.

 

 

 

 

Idag kom jag och Mary i tid till en tid med min psykolog som inte hade tid, utan trodde att vi avbokat tiden så vi fick en annan tid med henne. Vi gick och köpte var sin varm dryck på Kahls och tänte hälsa på en kompis på rättspsyk, men på grund av ombyggnationer hade de inget rum åt oss och eftersom man naturligtvis inte får komma in på avdelningen så fick vi boka om helt enkelt.

 

Så såg vår morgon ut. När vi kom hem däckade jag och sov ett tag, sedan kom boendestödet. Jag hade en idé om att möblera om för att få mer plats vilket resulterade i ett jävla massa dammsugande. Jag tror inte att jag har missat att dammsuga någon liten del, vi drog fram soffan och jag dammsög bakom och under, sedan dammsög jag i soffan och bakom TV:n och Gud och hans moster. Ja, jag dammsög nog upp den helige anden också. Jag orkade inte dammsuga hela soffan måste jag erkänna, den tog knäcken på mig. Vi var så enormt noga med att få bort katthår och diverse, hälften av soffan är dammsugad in på millimetern.

 

Kan säga att jag är ganska trött nu.

 

Och det är fortfarande damm i luften.

 

Det blir en lite omställning när allt är flyttat lite till vänster. Soffa, TV, ljudanläggning. Det kan bli rätt mysigt, ett krypin.

 

Malins helgedom är återställd och jag vill våga sörja henne, jag vill minnas allt det bra och allt det dåliga. Jag har skjutit upp det så länge. Inte velat ta i det. Inte vågat för att jag riskerar att krackelera. Nu står hennes bord bra till om man vill sätta sig en stund med henne. Jag lägger upp en bild sen.

 

I helgen blir det öldrickande och TV. Jag har inte druckit alkohol sedan... mycket länge sedan. Jag dricker för sällan för att kunna göra alkoholprofilen på nätet. Men just i helgen skulle det vara gott med en öl eller två. Jag är noga med att aldrig dricka när jag mår dåligt (tragiskt nog håller jag mig nykter 363 dagar av 365, det talar för att det har varit ett rätt kasst år). Saft eller läsk funkar bra vid tillställningar också liksom, men öl är ju lite speciellt. Till skillnad från vin, så går den att drickas alkoholfri också.

 

Nu ska jag ut med Puffen en sväng. Sedan kanske jag fotar lite för att liva upp bloggen.

Saker som är annorlunda från när jag mådde bättre:

 

• Jag sminkade mig nästan varje dag
• Jag tecknade eller pysslade mycket
• Jag tände massvis med ljus och rökelser varje dag och kände mig i kontakt med det andliga
• Jag badade i badkaret flera gånger i veckan
• Jag läste mer
• Jag drog mig inte för att åka iväg på möten och träffa vänner
• Jag var på fester/krogen eller hade fest hos oss
• Jag var alert
• Jag brydde mig mer

Idag har boendestödet varit här. Efter att ha plockat lite och grejjat så tyckte hon att vi skulle gå och vila innan vi skulle till sjukhuset. Sagt och gjort, hon gick och vi la oss på sängen för en stunds vila.

 

Mary skulle till sin terapeut och jag hälsade på en kompis på psyket. Samma avdelning som jag tillhör. Det var samma gamla ansikten, samma galna ansikten. Jag blev faktiskt rädd för en man för att jag inte förstod vad han pratade om, men vad han än pratade om så var han hemskt passionerad och jag visste inte vad jag skulle svara. Det var bara att nicka och le. Solen och sparvar och han pratade med hela kroppen, armarna och olika tecken. En annan person kom och bad mig att hälsa till Erika och jag sa att tyvärr, jag känner inte Erika. Sedan drog hon upp fler namn men jag var tvungen att säga att jag inte visste vilka de var. Mitt i allt det här var min vän som verkligen behöver lugnt och ro.

 

Tvåan är inte lugn. Jag skulle nog kalla den för "stormen". Som avdelning D i "Ingen dans på rosor". Där jag hör hemma när det är illa. Personalen är så frånvarande att det är som ett stort dagis där folk inte tvättar händerna efter toabesök och springer omkring och gör knasiga saker, hojtar och upprepar meningar och ord och har allmänt konstiga saker för sig. Personalen gömmer sig inne på expen. Det var hemskt tragiskt att hälsa på idag när jag ser på det med nyktra, friskare ögon.

 

För faktum är att jag mår bättre. Det verkar synas också. Jag har duckat för kameran länge nu för att jag måste färga håret innan jag vågar vara med på bild, men idag sa skötare och patienter att jag såg piggare ut och verkade ha förlorat vikt. Jag ska väga mig imorgon och se om det stämmer, men just nu är min prio inte att gå ner i vikt utan att komma på banan med allt annat först. Det är viktigare att sköta hemmet, gå på mina möten, fokusera på mina relationer just nu. Visst har jag viktminskning i bakhuvudet, men det är sekundärt.

 

Mitt värde går inte att mäta i hur många kilon jag går ner.

 

Det kändes jobbigt att lämna min vän idag men läkarna verkar ta henne på allvar i alla fall. Jag har aldrig hört talas om en så bra läkarkontakt faktiskt. Då känns det lite tryggare.

 

När vi kom hem lyssnare jag på Jesus Christ Superstar och tog en tupplur. Väldigt behagligt och behövligt. Nu försöker jag sköta maten bra för att orka mer. Jag är ju så trött jämt förutom när jag ska sova... märkligt.

Det är en hemskt trött dag idag. Jag tror inte att något speciellt kommer bli gjort idag, mer än hundpromenader. Det finns sådana dagar också - igår som var fylld och idag som är tom. Fast å andra sidan kan vad som helst hända...

 

Jag tycker verkligen att alla som har problem med att slappna av och ångestproblematik borde få pröva ut ett kedjetäcke. Jag tycker att det är jätteskönt att vila under det och det är nästan magiskt, hur bra det fungerar. Det jag har är på 10kg och är välanvänd. Jag som annars ligger en decimeter upp i luften när jag ska vila/sova trycks ner mot madrassen, vänligt men bestämt. Man får liksom inget annat val än att börja slappna av. Jättebra. Testa om du får tillfälle!

Melodifestivalen igår var en riktig rysare. Jag tycker att det fanns många bra bidrag, men till sist bestämde jag mig för att Ace Wilder skulle få vinna. Rent taktiskt tror jag att det vore bäst faktiskt, men tyvärr fick Sanna Nielsen två ynka poäng mer än Ace Wilder och vann tävlingen. Hennes låt var trist tycker jag, om hon skulle ha vunnit med någon låt genom tiderna så skulle det varit Empty Room. Den här var ganska intetsägande måste jag påstå.

 

Bilderna ovan är tagna med min nya kamera. Den tar bra bilder även när det inte är så ljust, jag är helt förtjust i den. Jag ser ut som skräp så jag väljer att inte ta bilder på mig själv. Jag måste färga om håret, jag ser typ skallig ut av utväxten. Nä, det blir mycket katt- och Marybilder istället.

 

 

Som vanligt en seg morgon, men sedan tog den fart. Vi har tvättat tre maskiner, vi har handlat mat och diverse, jag har diskat och skrubbat avloppet i badrummet. För inte så länge sedan upptäckte jag en silverfisk där och fick panik. Idag köpte jag en grov borste och skrubbade bort tvålrester, hår och damm. Mamma skulle varit stolt. Det var sjukt äckligt, men jag såg i alla fall inga fler silverfiskar.

 

Nu bestämmer jag att det är helg. Jag köpte en Cherry Coke på ICA som jag ska suga på nu ett tag. Vi gjorde det! Varken jag eller Mary har varit så peppade på att göra allt det här, kanske speciellt att handla, så nu får vi klappa oss själva på axeln. Nu är det gjort, nu tar vi helg.

Jag kunde inte sova i natt. När jag väl somnade så flöt jag i en sorts dvala, varken i sömn eller vakenhet. Jag drömde en av mina återkommande drömmar - att det är något som rent fysiskt drar mig isär. Det har kunnat handla om att jag går på olika rymdplaneter med olika dragningskrafter som gör att jag antingen skuttar högt eller trycks ner i skorna. I natt drömde jag en dröm som också slet i min kropp, vi var ute och seglade och gjorde an i en hamn. Jag gick ut i skogen och ner i vattnet för att sova (drömmar är ju sällan som verkligheten). Ju mer jag drog mig ut, desto hetare blev vattnet. Jag skållade mig eller frös mig fördärvad samtidigt som kroppen trycktes i olika rikningar och det fanns motstånd åt vissa håll i vattnet. Väldigt flummig, men också väldigt läskigt. Och alltid, motpoler i extrema förhållanden. Jag har ingen aning om det symboliserar någonting, jag vet bara att det känns otäckt.

 

Jag vågade aldrig kolla på klockan för att se hur länge jag legat vaken.

 

På förmiddagen kom boendestödet, tre timmar tidigare än vad det var planerat. Jag fick hoppa upp, halsa en kopp kaffe och sedan var vi i gång. Cred till Mary som dammsög soffan. Vi skrev upp planer för helgen också, som att vi har tvättid imorgon och måste komma ihåg att ta ut sopor och så vidare.

 

Mischa charmade vårt boendestöd totalt, hon satt och mös med honom ett bra tag. Han är så fin, min lillkille. Och snygg är han också, en riktig liten poster-boy.

 

Vi får se vad resten av dagen bjuder på. Jag är rätt så trött på grund av insomnian så det blir nog inga större utsvävningar.

Idag har jag strippat kylskåpet på gammal mat och matförpackningar. Det var äckligt men nu är det gjort. Tusen soppåsar senare så kändes det bättre. Sedan gick jag och handlade men fick hjärnsläpp och handlade inte allt vi behöver. Vi får handla en annan dag.

 

Efter lunch har jag skrivit dagbok. Jag skriver ner tankar, vad jag gjort och mer eller mindre hemliga saker. Först när jag dör ska någon få öppna mina dagböcker, om de nu tror att det är intressant. Efter att ha läst farmors dagbok från -88 så har jag insett hur viktigt det är att föra någon form av dagbok för efterlevande. Nu kanske det låter som att jag tror att jag ska dö när som helst, men det gör jag inte. Om inte ödet är jävligt ironiskt, förstås.

 

Jag kände mig riktigt risig på morgonsidan. Jag funderar på hur mycket Solian påverkar mitt sömnbehov, för det är stort och tråkigt. Jag måste vara ett trist sällskap för Mary när jag bara är trött. Eller så är det årstiden - jag vet faktiskt inte. Allt jag vet är att Solian kan beskrivas som en mildare form av Leponex, och du minns kanske hur jag var på Leponex? Knappt levande, symptomfri men utan personlighet, ork eller lust. Det var pinsamt att vara bland andra människor när jag bara ville gå och sova och kunde sluddra. Usch vad pinsamt det var, jag vill inte pröva den medicinen igen.

 

Jag lyssnar på lugn musik och har tänt rökelser. Jag försöker hitta tillbaka till den där känslan, du vet. Den där som jag hade en gång. Vill du lyssna på min lugna playlist kan du göra det här: Lugn

 

Det är meningen att det ska vara meditativt och vilsamt, göra plats för spiritualitet och lugn utan att bli melankoliskt. Det är bara ett verktyg för att ta fram vardagsmagin. Sätt playlisten på shuffle och bara existera, andas med musiken, känn kraften.

Idag har jag inte gjort ett skapandes dyft.

 

Imorgon är en ny dag.

Mary: Jaså, det är på DEN nivån?

 

Mary spelar Cranberries och jag lutar mig tillbaka i soffan. Vi har städat färdigt för idag. Vilken tillfredsställelse i att ha det ordnat omkring sig! Kreativitetshörnan har fått ett uppsving, soporna är i soprummet och jag hittade en parfym som jag glömt bort att jag hade (DKNY Apple). Jag har hittat alla mina akrylfärger så det är egentligen bara att sätta igång. Riktigt skönt.

 

Jag vill hitta den där känslan från 2011 när saker var... lättare? Inte lika allvarliga, i alla fall. Den där känslan av att jag kan göra vad jag vill och faktiskt skapa saker och ting. Jag saknar bildterapin, jag kan inte ha samma bildterapeut som förut för att hon endast arbetar med missbrukare nu och delvis så var ju bildterapin så bra för att jag hade just M som handledare. Jag vill delvis träffa henne också!

 

Men jag ska uppenbarligen när som helst få börja i grupper på EBC igen. Då blir det bildterapi, motion och musikterapi hoppas jag. Jag känner mig taggad.

 

Det var inte lika svårt att stiga upp idag som andra dagar. Om jag spelar mina kort rätt så kanske det här nedstämda, trötta, börjar krypa bort från mig i sakta mak. Jag är så känslig på morgonen utan att egentligen veta varför. Egentligen borde jag ju vara utsövd och därför inte lika sårbar som senare på dagen? Å andra sidan är jag morgontrött... det är väl det som spökar.

 

Nä, idag har vi gjort det riktigt bra, jag och Mary. Cred till oss.

Sakta men säkert återtar jag hemmet. Boendestödet kommer vilken minut som helst, men vi har redan påbörjat städningen. Det var rätt spännande att dra ut allt under soffan och dammsuga upp det, vi hittade diverse bollar och skräp. Och massor med damm, såklart. Men nu är det fixat och det ger en känsla av tillfredställelse. Sedan jag såg den där lilla silverfisken i badrummet så har jag varit livrädd för smuts-kryp. Vi hittade inga under soffan tack och lov, och det blir att skrubba avloppen sen.

 

Igår såg vi Tal till nationen med Betnér. Jag gav Betnérs samlingsbox till Mary och vi har haft mycket nytta av den. Igår skrattade vi så mycket att jag faktiskt kände "nu orkar jag inte mer", haha.

 

Nu kom boendestödet. Avslut.

Jag sov långt in på dagen. Gårdagen var verkligen knäckande och jag har så roligt i mina drömmar. Nu minns jag såklart inte vad som var roligt. Strax innan lunchtid så kröp Mary ner med mig i sängen och det var ett mycket fint sätt att vakna på.

 

Vi besökte boendestödets lokaler efter lunch. Idag var vi ensamma, tillsammans med den som jobbade. Vi fikade bort ett par timmar och gick sedan hem, det kändes skönt. Som ni vet är söndagar en öm punkt för mig. När vi kom hem kände jag att jag hade lite energi för att stöka bort, så jag tog ut grejjer till förrådet, rumstrerade om i kreativitetshörnan och bar ut sopor. Det är skönt att orka lite.

 

Nu sitter jag och funderar på om jag ska måla, och vilket motiv i så fall. Det vore skönt att komma igång med någonting kreativt. Jag har ju visserligen ofärdiga verk, som min målning som symboliserar Malin CrazyGirl. Det var tänkt att jag skulle hålla på med den som sorgearbete, men jag kommer aldrig ur den sorgen och kommer aldrig att göra det har jag fått inse. Det gör fanimej lika ont ändå. Därför har jag skjutit bort henne ett tag... Men jag tror att det är dags att få ordning på hennes helgedom (ett bort med saker, texter, bilder och ljus) och våga minnas, våga känna på sorgen i att ha förlorat henne. Det har gått flera år och jag önskar att jag bara kunde ringa henne, saknar hennes skratt, saknar hennes tokigheter och allt som vi gått igenom tillsammans. Jag vill visa henne en ny sida av mig, en mer bestämt sida om att jag ska leva och får leva. Jag vet att var hon än är så sitter hon och hejjar på mig. Hon ville alltid att jag skulle leva och må gott, hon var mer än en bästa vän.

 

Och på tal om att ta hand om sig själv, så är det dags för middag. Vi hörs sen!

 

- Du trodde inte att jag verkligen skulle göra det, eller hur?

 

Nä, det trodde jag inte. Men oh ja, hon gjorde det. Sidecut och det är skitsnyggt! Hon får se upp för mitt finger på kamerans avtryckare. Photoshoot någon gång snart!

 

För ungefär en timma sedan kom vi hem från Holmsund där vi firat födelsedagar. Just idag var det Moas dag. Det var riktigt trevligt, god mat och gott sällskap. Massor med barn, vilket jag inte är van vid. Vad går ungarna på egentligen? Är socker så starkt? Jag hängde inte riktigt med i deras tempo och blev riktigt trött trots att jag satt stilla. Ungarna kommer nog slockna som ljus ikväll, och jag med. Det är nästan så att vi får se om det verkligen orkas ses någon Melodifestival.

 

Helt slut! Tack Micke och Matilda för dagen!