Nu sitter jag äntligen med färg i håret, monsterrött är målet. Som vanligt, som alltid med mig. Det är min färg helt enkelt.

 

Jag vet inte hur, men jag tog mig iväg till centrum för att hämta ut mediciner och passade på att handla lite. Vägen har aldrig varit så lång. Jag har aldrig varit så trött känns det som. Jag fick en kram och ett "vad duktig du var" när jag kom hem och det kändes så fint. Med tanke på min form (eller snarare brist på den) så var det bra jobbat.

 

Det är mycket att se fram emot nu, men också mycket att göra. På torsdag kommer Jonsson-delen av min släkt på födelsedagsfika, på fredag har jag och Mary gemensam födelsedagsfest och först på söndag fyller jag år. Nästa onsdag fyller Mary 33.

 

Så, mycket planerande och mycket att tänka på. Jag fungerar först mot eftermiddagen och sedan ligger jag där i mörkret när det är dags att sova och kan inte sluta tänka på allting. På morgonen är jag mer eller mindre handikappad av trötthet.

 

Allt har varit så segt, och det är inte så jag vill ha det. Jag har bestämt mig för att ändra på det till varje pris. Mest handlar det om att sova vettigt och göra vettiga saker. Vi planerar bland annat en Stokholmsresa som jag vill njuta fullt ut av. Det ska bli så härligt! Ingen stress, shopping och en fet jävla guldkant.

 

Jag försöker hänga med våren och blomstra med den. Jag ligger lite efter, springer och sliter för att komma ikapp. Men det blir nog bra. Jag är så trött på mörkret nu och kan knappt vänta till när det blir sommartid. VARDE LJUS!

 

Dags att skölja ur färgen ur håret. Jag återkommer, som alltid.