Dagen har flytit fram som sirap. Som att sitta i ett väntrum, men vad väntar jag på? Jag ryckte upp mig med Alice in Videoland och drog igång med målning. Nu börjar ansiktet SE UT som ett ansikte. Bild kommer kanske sen... Men det är lite känsligt med ofärdigt material. Det är tur att jag har Mary som jag ber överblicka, hon är riktigt duktig på porträtt och har en känsla av form som jag inte har. Jag sätter ut ögon, ögonbryn och kindben överallt och är helt borta.

 

Katterna, speciellt Wilma, är så tacksamma att fota. Wilma är bra på att ta det lugnt och det spretar tassar åt alla olika håll, mycket roligt för en fotograf!

 

Jag har skrivit ut en dagbok idag. Jag har läst igenom den och det är för det mesta panik. Men någonting viktigt jag skrev var en enkel anteckning till mig själv. "Mår du inte såhär dåligt som jag gör nu så ska du inte klaga". Jag hade något som kallas panångest vilket drev mig till randen av att nästan bli galen. Kanske var jag galen också. Hur som helst så minns jag den ångesten så tydligt att jag fortfarande vet vad jag menade, det var rent löjligt hur dåligt jag mådde.

 

Så jag får väl se det såhär; idag har inte varit en superbra dag men jag har inte panångest och jag har ändå lyckats vara lite kreativ.

 

Imorgon kommer Puffen hem!