Idag har boendestödet varit här. Efter att ha plockat lite och grejjat så tyckte hon att vi skulle gå och vila innan vi skulle till sjukhuset. Sagt och gjort, hon gick och vi la oss på sängen för en stunds vila.

 

Mary skulle till sin terapeut och jag hälsade på en kompis på psyket. Samma avdelning som jag tillhör. Det var samma gamla ansikten, samma galna ansikten. Jag blev faktiskt rädd för en man för att jag inte förstod vad han pratade om, men vad han än pratade om så var han hemskt passionerad och jag visste inte vad jag skulle svara. Det var bara att nicka och le. Solen och sparvar och han pratade med hela kroppen, armarna och olika tecken. En annan person kom och bad mig att hälsa till Erika och jag sa att tyvärr, jag känner inte Erika. Sedan drog hon upp fler namn men jag var tvungen att säga att jag inte visste vilka de var. Mitt i allt det här var min vän som verkligen behöver lugnt och ro.

 

Tvåan är inte lugn. Jag skulle nog kalla den för "stormen". Som avdelning D i "Ingen dans på rosor". Där jag hör hemma när det är illa. Personalen är så frånvarande att det är som ett stort dagis där folk inte tvättar händerna efter toabesök och springer omkring och gör knasiga saker, hojtar och upprepar meningar och ord och har allmänt konstiga saker för sig. Personalen gömmer sig inne på expen. Det var hemskt tragiskt att hälsa på idag när jag ser på det med nyktra, friskare ögon.

 

För faktum är att jag mår bättre. Det verkar synas också. Jag har duckat för kameran länge nu för att jag måste färga håret innan jag vågar vara med på bild, men idag sa skötare och patienter att jag såg piggare ut och verkade ha förlorat vikt. Jag ska väga mig imorgon och se om det stämmer, men just nu är min prio inte att gå ner i vikt utan att komma på banan med allt annat först. Det är viktigare att sköta hemmet, gå på mina möten, fokusera på mina relationer just nu. Visst har jag viktminskning i bakhuvudet, men det är sekundärt.

 

Mitt värde går inte att mäta i hur många kilon jag går ner.

 

Det kändes jobbigt att lämna min vän idag men läkarna verkar ta henne på allvar i alla fall. Jag har aldrig hört talas om en så bra läkarkontakt faktiskt. Då känns det lite tryggare.

 

När vi kom hem lyssnare jag på Jesus Christ Superstar och tog en tupplur. Väldigt behagligt och behövligt. Nu försöker jag sköta maten bra för att orka mer. Jag är ju så trött jämt förutom när jag ska sova... märkligt.