Jag skulle ha svarat på det här genom svarfunktionen på bloggen, men jag ville verkligen säga någonting angående den senaste kommentaren:

 

Jajjemen, vi kämpar. Jag har dock inte borderline, men det har Mary. Både Mary och jag har gått i DBT och lärt oss färdigheter som är bra att ha, som jag utnyttjar varje dag. Mestadels är det andningsövningar, att komma ihåg att vara mindfull. Att vara i stunden, känna om jag fryser eller är varm, hur kattens päls känns mot min hand, känna min kropps gränser och ta en stund i taget. Mikropauser är en av mina favoritfärdigheter eftersom jag stressar rätt mycket.

 

Min insikt i min problematik är knepig. Den finns där när jag mår bra, men när jag mår sämre så tappar jag en del sjukdomsinsikt. Det är väldigt personligt och ingenting jag vill lägga ut här i bloggen. Men jag vet vad jag vill och hur jag ska ta mig dit, jag har drömmar och önskemål om hur mitt liv ska bli och jobbar för det. Man kan lära sig mycket genom terapi men det kan ta tid, dessutom har jag en sjukdom som kräver medicinering eftersom den är för svår att hantera utan det. Jag är bipolärt schizoaffektiv (och nu kändes det som att jag kom ut ur garderoben). Förhoppningsvis kan jag leva med minimal medicinering men jag tänker inte lura mig själv och påstå att jag kommer kunna vara medicinfri.

 

Nu ska jag börja om från början, för nästan tre och ett halvt år sedan. Jag och Mary började dejta men blev inte ett officiellt par förrän efter några månader och många samtal. Både hon och jag har levt i förhållanden med en psykiskt sjuk person och eftersom vi båda ville ha en fungerade realtion så diskuterade vi vad vi skulle göra om vissa situationer dök upp. Vad gör man om den andra har ångest? Vad händer om någon av oss får ett depressivt skov eller skulle skada sig? Vi har pratat om ALLT och det är nog det som gör att vi fortfarande är tillsammans och mår bra ihop. Jag har inte skurit mig en gång sedan jag och Mary blev tillsammans. Dels för min egen skull, men när jag inte haft egna skäl att låta bli så har jag gjort Mary till mitt skäl. Det är priset att betala för att ha henne som flickvän. Naturligtvis kan man ta steg tillbaka, falla tillbaka i destruktiva banor igen, men då är det bara att hoppa upp på hästen igen. Jag gjorde mig illa i höst och brände mig, men jag ångrar det och ibland får man se saker som att "det är gjort, vi går vidare". Det går ju inte att ta tillbaka. Men om man tänker på hur självdestruktiva vi båda varit tidigare och hur lite självdestruktiva vi är nu, så måste man nog säga att vi har gjort någonting rätt.

 

Vi pratar, helt enkelt. Vi pratar om det som är svårt och validerar varandra. Det är i alla fall så jag upplever det. Jag är himlastormande kär och vill det allra bästa för Mary, men också mig själv. Där tror jag att min stora förändring ligger - jag vill mig själv väl. Inte alltid, men oftast. Det är någonting som växt fram under min tid med Mary.

 

När vi väl blev tillsammans bodde jag på ett kvinnoboende och Mary i en egen lägenhet. Vi spenderade mycket tid hos henne och hon hade kattungar. Jag var i ett skede av mitt liv där jag tog ett steg och sökte en egen lägenhet. Jag tingade två kattungar efter att jag talat med vänner så att jag skulle ha flera olika alternativ till kattvakter om jag skulle vara borta. Jag såg över ekonomin för att se till att jag hade råd. Tiden gick och Mary flyttade in i min lägenhet, då fick vi göra oss av med var sin katt. Det var en nödvändig uppoffring. Vi har ju Puffen, också. Men vi har fått det att funka och våra djur mår bra och är omskötta. Ibland har det varit tufft när både Mary och jag varit inlagda (på olika avdelningar såklart), men då har vi haft kattvakter. Puffen har också olika vakter, oftast mina föräldrar. Men för det mesta så är vi ju hemma faktiskt och vi älskar våra djur, behandlar dem väl och ger dem det basala som mat, vatten, rena kattlådor och uppmärksamhet. Ingen behöver oroa sig över våra djur. De ger oss så mycket och jag känner att jag kan ta ansvar för dem. Det visste jag absolut när jag först tingade katterna.

 

Så det är ditt svar. Jag tror inte att du förstått riktigt hur det ligger till och det är därför som jag väljer att svara på din kommentar på detta sätt. Jag vill att andra ska veta att det ligger mycket arbete bakom ett förhållande där båda är psykiskt sjuka men att vi tagit oss flera år tillsammans och än så länge så är det värt det. Åh, kärlek! Det gör ont ibland men är också så härligt. Egentligen skiljer sig nog inte vårt förhållande sig så mycket från andras. Vi är ju trots allt bara människor, allihopa.