Solen har dansat över himlen idag. Vi tog en kort promenad med Puffen och satt sedan på uteplatsen i solen. Det behövdes.

 

Jag har en liten down-period. Jag kan inte förklara det ens för mig själv vilket gör mig frustrerad. Jag vill bara sova, sedan får jag ryck och ska sortera och slänga saker, städa och feja. Det är som att varje minut som jag är vaken ska vara extremt betydelsefull som för att kompensera de timmar jag sover bort.

 

Jag skulle vilja kunna göra som Mary. Vakna tidigt av mig själv, sätta mig med en kopp kaffe och se dagen gry. Jag kan inte göra så, antagligen på grund av mediciner och det faktum att jag nog är mer av en nattmänniska. Jag känner mig som ett uruselt sällskap när jag är såhär. Förhoppningsvis blir det bättre när jag kan sänka Seroquelen, den kan naturligtvis ha en bidragande effekt.

 

Men det är inte bara att jag är trött. Jag har mått konstigt hela dagen, haft en underlig ångest. Jag är inte säker på vad det är. Tröttheten måste det vara, och känslan av att inte vara... tillräcklig.