Pysseltorsdag!
Idag ska jag måla ramar och dekorera dem. Vi får se vilka foton som kommer få äran att hängas upp i en kedja av ramar. Jag tänkte ta itu med min Marilynvägg också. Vi har det alltid så mysigt på våra pysselkvällar, alltid så välkommet!
Sårbarheter.
I alla fall. Idag är en sådan där dag, du vet. En såndär dag då man är slö och sårbar. Jag skulle egentligen träffa min terapeut på TIPS idag men jag fixade bara inte att ta mig dit. Bussen är missad, jag är kvar hemma. Det känns som att vara borta från jobbet, för det är ju på sätt och vis ett jobb.
På tal om jobb så saknar jag mig själv och mina gamla praktikplatser. Jag vill bli stark nog att gå ut där igen. Jag kände mig uppskattad och hyfsat kompetent när det kom till skrivande och fotograferande. Jag förstår inte folk som ser på sjukskrivna och tror att de valt att gå på bidrag, eller att de trivs att gå på bidrag. Det handlar om annat än pengar - det handlar om ett fungerande liv! Om jag kunde så skulle jag praktisera, definitivt. Men först måste jag lösa knutarna i mig själv.
Jag laddar och tar nya tag. Svårast är den fysiska ångesten, du vet den där som får hjärtat att banka och bröstkorgen att göra ont och som gör det svårt att andas.
Men förutom det är det faktiskt bra. Jag har förtjänat det.
Score-board och nostalgi.
Guds dotter.
Åh så underbart det var att sova i natt. Idag ska jag ta itu med röran här hemma. Hu, det vänder sig fortfarande i magen när jag ser tomma likör-flaskor. Ändå är jag på gott humör.
V for VICTORY!
Snart dags..!
Eurovision-peppen!
Jag väljer ut kläder, funderar på vilket smink jag ska ha, kollar min scoreboard så att namnen på länderna står rätt. Vi får poängsätta låtarna från 0-10, det brukar göra Eurovision Song Contest rätt spännande faktiskt. Jag har också funderat ut en dryckeslek som är aningens farlig och kanske inte borde utövas i praktiken.
Det är 26 bidrag som tävlar just ikväll. Varje gång vi hör en låt som höjer ett halvt tonsteg i sista refrängen så dricker man. Nu är det ju så att näsan varenda låt innehåller en höjning, det är ju klassiskt för Melodifestivalen och ESC.
Vi blir inte så många här hos oss ikväll men det kan bli riktigt kul ändå. Det är ju verkligen spännande, det handlar om heder, det är bara under ESC och OS som jag blir en aningens patriotisk. Hejja Sverige!
Peppen och lite av varje.
Inga våldtäkter eller rödvinsspyor, okej?
De oskuldsfulla.
Jag avslutade den här boken igår. Jag har läst den en gång tidigare men den är för viktig för att inte glömmas bort. Och tro mig - har man läst den så glömmer man den inte. Den kan inte lämna någon oberörd.Celeste, Kristina och Juliana fick aldrig något val. De föddes inom ramarna av sekten Familjen (eller Guds Barn) och kände inte till något annat än deras profet vars riktiga namn var David Berg. Han gick under många namn, bland annat Grandpa, Dad och Mo. Sekten är mest känd för att det förekommer sexuella övergrepp och incest, därför flyttar grupper av sekten ständigt och barn och vuxna fick byta namn otaliga gånger under tidens gång för att de inte skulle bli förföljda av det de kallade för "Systemet", vilket är den övriga världen.
Två gånger i månaden kom "Mo-brev" och skrifter om vad som var rätt och vad som var fel. Han beskrev hatet mot "Systemet" och förutspådde Ändens tid och årtal då jorden skulle gå under. Såklart har datumet flyttats ett antal gånger eftersom jorden fortsätter snurra runt sin axel.
Jag har sökt information om Familjen och hittat en sajt där man kan ta del av berättelser, vittnesmål, Mo-brev, filmer som Familjen spelat in och ljudfiler. Bland det mest stötande är budskapet om Jesus kärlek via sex. I all litteratur och illustrationer inom familjen förespråkas det att utöva sexuella akter mellan generationerna. Bilderna jag såg var rent pornografiska och det fick mig att verkligen förstå vilken vidrig sekt Familjen utgör.
För att värva medlemmar och pengar så skickades kvinnor ut för att flörtfiska. Flörtfiske innebär att de "delar med sig" för att omvända Systemiter.
I boken berättar syskonen om hur de som små barn fick dansa "sexigt" framför en kamera för att det sedan skulle skickas till Berg. Det var ingenting konstigt, och det var väl en av de milda övertramp som kom när det gällde pedofili inom sekten. När Mo fick en uppenbarelse bestämde han att medlemmarna skulle ha "dejter" för att "dela med sig" till varandra. Gjorde man inte det så var man svag i tron och man fick olika bestraffningar, många som räknas som ren tortyr. Blev någon sjuk var man också svag i tron eller syndig, men när Berg själv var sjuk och när han tillslut dog så handlade det om andras synd och hans befodran till himmelen. Sekten dog inte med honom, utan hans fru Maria tog istället över tronen.
Att lämna sekten innebar att man klippte banden till som biologiska familj och att medlemmarna bad böner mot avfällingarna, eftersom de blivit besatt av djävulen. Celeste, Kristian och Juliana var födda in i sekten och därmed också totalt hjärntvättade. Det där som kallades "Systemet" var av ondo och därför fanns inte självklarheten i att lämna sekten - trots övergrepp, våld och psykisk tortyr. Genom boken beskriver de hur dålig de mådde, men att de inte förmådde sig att lämna sekten när de ibland fått chansen. Ändå kände de att någonting var fel - skulle Gud verkligen utsätta dem för det som hände? Var det verkligen rätt? En efter en lämnade de sekten, men det var inte bara att hoppa av tåget. Det var en process som tog lång tid, från att låta den första tanken gro till att bryta sig loss rent fysiskt, psykiskt och geografiskt. Alla brev som skrevs censurerades av dem som stod högre i hierarkin, så när Kristina och hennes mamma letade efter sina syskon fick de som svar höra att de hade det bra i Familjen. Jag beundrar dem för att våga ta steget och frigöra sig, mellan raderna i boken finner jag en otrolig styrka.
Den som läser den här boken kommer inte tro sina ögon. Reglerna och trosstadgarna är så befängda att det är svårt att förstå att människor faktiskt behandlar varandra som de gör i Familjen, i alla fall för den utomstående. Men läser man De Oskuldsfulla så märker man att det är knepigare än vad det verkar vara, att man inte får bestämma någonting själv och vem skulle inte vilja följa Guds order om man trodde på Mo-breven? Alltför ofta skyller vi människor våra misstag på andra, och flickornas pappa förklarar att han bara gjort som Gud ville. Till och med pappas flicka Celeste insåg tillslut att allt hennes pappa gjort fått henne att må dåligt. Han är fortfarande en medlem av sekten.
Boken är skriven på ett sätt som ger de tre flickorna chans att vittna om sin uppväxt, sektens utformning och vägen ut ur sekten och ut i världen. De hade kunskapsluckor och talade inte på samma sätt som människor utanför Familjen gjorde, men de har alla lyckats anpassa sig, ta makten över sina liv och sikta mot stjärnorna.
Jag hoppas att deras berättelse kan komma till hands för att bryta sönder Familjen.
Utan dator.
Stopp och belägg.
Ett år, Malin.
Dear lie...
Kort och gott.
Hembesök.
Jag fick höra att människor med min "problematik" är känsliga för kritik och att det kan utlösa episoder. Ska jag använda min sjukdom för att inte bli kritiserad? Det är inte rättvist egentligen. Fast jag antar att de lär ut sådant i anhörigutbildningar... jag vet inte, men alla är ju känsliga för kritik. Kanske ska man alltid välja sina ord noga när man ska komma med kritik. Oavsett sjukdom eller inte.
Senare: Nu har T varit här. Jag samlade mig med Puffen i famnen och en ametist i handen, och vi pratade en stund. Sedan fikade vi med pappa och diskuterade politik, hus och hem och TV-serier. Jag har grinat ut om hur svårt jag har att skilja på min egen smärta och andras och om hur besviken jag är på vården som inte är där trots att de får betalt. Och så vidare.
Nu ska jag ut med Puffen en sväng och sedan gömmer jag mig framför TV:n.
Ps: Låsta bloggen.
Ana.
Jag tänker inte låta dig ta henne ifrån mig. Jag ska visa att jag är mer envis än dig. Du kommer blekna, du kommer att dö. Ana, du är inte på något sätt välkommen.
Var är de?
Apoteket är stängt nu, allt jag har är mitt personliga lilla apotek med mediciner som borde söva en elefant, men inte fan sover jag på dem. Jag tror att miljöbytet, att komma hem till mina föräldrar, har hjälpt mig att sova. Ikväll ska jag ta min sista dos Heminevrin och hoppas att jag kan hålla mig från att vara skvatt galen till på måndag.
Jag blir så ledsen när inte ens de som får betalt för det vänder sina huvuden åt mitt håll när jag skriker.
Känner hur den osynliga järnkorsetten drar ihop bröstkorgen så att det är svårt att andas. Pappa säger att "här har du inget att ha ångest över" och det är ju sant. Jag ser allt det vackra men det går liksom inte in när man har skygglappar. Allt blir transparent. Idag bröt en solstråle in men nu har luckan stängts igen. Jag antar att jag ska se det som ett framsteg istället för att förbanna mörkret.
Längtar efter Mary.
Ett och ett halvt år kärlek!
Det spelar ingen roll
Varmt eller kallt
Sol eller regn
Ljust eller mörkt
Och allt som är mittemellan
Vi är varandras och våra egna
Jag finner min trygga hamn
I din trygga famn
. . . - - - . . .
Can't tell cause my lips are sealed
My head has turned into a battlefield
Pale.
Oh, this night is too long
Have no strength to go on
No more pain I'm floating away
Through the mist I see the face
Of an angel, calls my name
I remember you're the reason I have to stay
Katastrof.
Jag är en enda stor katastrof.
Förlåt.
Vanmakt, jag vill att hon ska må bra. Förlåt.
Galenskap.
Sömnen då. Somnade vid 23, vaknade 00 och var vaken i två timmar ungefär. Somnade, vaknade runt 06.00, vaken 2 timmar-isch. Somna om och vakna om vartannat tills det var dags att gå upp.
Jag fattar ju själv att det här inte riktigt funkar men jag vill så gärna få det att funka, jag vill inte hamna på tvåan utan jag vill vara här hemma.
Barnkalas.
Det var full rulle på kalaset. Jag vet inte hur småbarnsföräldrar orkar. Efter att ha ätit tårta, druckit kaffe och pratat och fotat var vi helt slut och satt i soffan medan barnen sprang runt runt, in och ut. Det var väldigt trevligt i alla fall, jag älskar de ungarna. Albin har fått vackra små lockar och Moa blir bara mer härlig med tiden.
Jag fick en kommentar en gång om att "sådana som jag" inte ska få vara nära barn. Det var en kommentar till en bild jag la upp när jag och Mary satt och ritade med Moa. Jag blev arg. Ska inte vi som älskar ett barn så mycket få vara med den på grund av att vi har synliga ärr? Brorsbarnen skulle snarare komma till skada om vi inte ville vara en del av deras liv. Det är så mycket kärlek, och i regel brukar barn kunna acceptera ärr bättre än vuxna. Det finns så mycket annat att se i världen, hon springer helst omkring och busar och bryr sig inte alls om hur vi ser ut. Förutom om vi har kjol - då säger hon till mamma: "SOOOL, SOOOL" och vill ta på sig en kjol hon också.
Här hemma har vi suttit och pysslat lite, jag ska fota och lägga upp det här sedan. Jag har en scrap-book där jag samlar allt jag håller kärt och all kreativitet.
Mitt huvud är inte helt samlat, men det går. Det får lov att gå.
Sömnutvärdering.
Utvärdering för nattens sömn: Jag tror att jag somnade innan Mary. Åh gode gud så skönt. Ändå är jag mos i huvudet. Jag längtar till den dagen då jag äter minimalt med mediciner och klarar mig ändå. Jag sa till Mary för några dagar sedan att hur galna någon av oss än blir, så kommer vi inte bli lika knäppa som ångest-tanten som brukar åka samma buss som oss. Det är en liten tröst i alla fall.
Nu ska jag gosa flickvän och se på extrakonserten till Black Symphony.
Ge mina noveller hjärtan <3
Ettusenen bitar
Störst av allt är vänskapen
Första kapitlet i Marys roman: http://www.kapitel1.se/maria-ljungberg2/jane-i-spegelns-glas
Hur man kontaktar mig.
En gång vart tioende år...
Jag stiger upp, tar på mig kläder, får i mig kaffe och får ett inkommande samtal från Dolt Nummer. Jag visste det. Det var avdelningschefen från tvåan som ringde för att berätta att min läkare var sjukt och inte kunde träffa mig idag.
Jag fick lite smått panik. Jag har skrivit ett kort brev till honom eftersom det är svårt för mig att prata och räknat med att han skulle hjälpa mig med sömnen.
Jag tog mig ner på stan och ännu en gång var det som att min kropp gick omkring med mitt huvud. Jag kan inte skilja på andras röster och de röster som andra inte hör. Det går i vågor, jag är fortfarande medveten och jag är inte psykotisk, jag behöver bara sova så att jag blir rätt i huvudet igen.
Vi köpte en present till Albin, sedan for vi till mobila teamet på sjukhuset. Jag visste att jag hade dåliga chanser att bli hjälpt där, jag var dessutom ärligt talat lite rädd att de skulle lägga in mig - just för att jag inte vill.
Vi behövde inte vänta länge. Jag förklarade situationen och Mary fyllde i. Sedan hände det som händer ungefär en gång vart tioende år; de skrev ut en medicin som är en bensodiazepin. I regel skriver de ut Atarax, Lergigan eller Theralen som knappast bryter en sömnstörning som är så svår som min. Jag förklarade att jag hade Thomas som PAL och att jag skulle få en ny tid med honom till veckan, så jag fick åka hem med en burk Heminevrin som ska räcka tills jag träffar min läkare, efter att ha lovat att inte överdoser.
Jag är rädd av förklarliga skäl, och iag har jag varit exeptionellt trött. Mary påpekade att de förmodligen såg på mig att jag inte är en brud som sovit särskilt mycket eller särskilt bra på ett bra tag. Syns det? Då är det inte bra.
Det här med Heminevrin är inte långsiktigt. Nu måste jag bryta sömnlöshetscykeln men jag känner mig ganska uppgiven eftersom jag behöver en långsiktig plan, och det där med att höja Seroquel funkade bevisligen inte.
Min fästmö är bäst. Ikväll ska vi se film och må gott. Ikväll kommer jag inte vara lika rädd för sängen.
Insikt.
Och resten är mitt kors att bära.
Shuffle.
Underskatta inte den grå vardagen.
Att ha tråkigt kan vara det bästa som finns. Ingen ångest, inget hoppigt humör, bara trist och grått och alldeles underbart.
Idag har bostödet varit här och vi har tvättat(!!!), diskat, ätit lunch och youtubat roliga klipp medan vi väntade på att tvätten skulle bli klar.
Så nu tar jag och lägger upp fötterna, knäpper en läsk, slår på TV:n och tar det lugnt.
Mål: sängen.
Huvudet snurrar.
Jag har redan ångest över att gå i säng ikväll. Natten innan var fruktansvärd på så många plan. Jag var helt utlämnad. Somnade strax innan 04 på soffan för att vakna några timmar senare, gå till sängen igen och somna om. Om jag inte sover ordentligt i natt så vet jag inte vad jag ska ta mig till.
Jag kunde urskilja någonting som inte kunde vara någonting annat än en hallucination. Allt det andra som hände i natt var min vakna mardröm, men Mary började prata med mig fast jag satt och såg på hur hon sov och samtidigt hörde henne snarka. Då gick jag till soffan och ville stoppa en kudde i vardera öra. Fy helvete vad slut jag var.
Idag har jag haft boendestådet här i en timma, sedan handlade vi och efter det kom Marika hem till oss och hade bildterapi. Det var välbehövligt. Marika påstod att mina ögonlock såg svullna ut - det är inte bra när sömnlösheten börjar synas.
Det är skönt att kladda, skönt att få måla, parterapi där man kan säga så mycket med så små medel.
Ikväll kommer Lynn och en vän till henne och vis ska hänga, dricka kaffe/te och sånt. Det är alltid trevligt att träffa Lynn!
Jag ska däcka mig själv ikväll. Finns inget annat att göra.
Strong enough to break.
Things keep coming and I keep wondering
I start feeling the walls close in
Things keep coming and I keep stumbling
I start feeling I'm strong enough to break
Maybe you could take a look at yourself lately
Naturligt tillstånd.
Vad som irriterar mig mest är att jag gör allting rätt. Ergo -> sömn. Men inte då. Nej.
Jag pendlar mycket i humöret och det är ju ingen nyhet, men jag har insett att jag likt min ångest ser det som ett naturligt tillstånd. Det är kanske därför jag orkar med det.
Eller för att jag måste.
Nu ska jag ta upp en bok och läsa, kanske göra mig en kopp te och fortsätta ta för mig av dagen. Det är sol ute, låt den skina in.
Mål: sömn.
För man blir verkligen sjukt dum av neuroleptika och benso. Intelligensen flyttar ut i rymden när mediciner intas.
En smula sol.
Vi var mycket målmedveten när boendestödet var här. Nu är det snyggt och rent. Boka tvättid ska vi göra också. Vi satt och pratade om allt och inget, men en del om ångest. Gårdagen var inte nådig på varken mig eller min sambo, trots ingen uppenbar orsak. Som sagt så har jag egentligen ångest jämt, bara lite mindre obland och andra gånger mer.
Vi pratade om metoder att tackla ångesten. Jag har en annan syn på världen än vad jag hade förr, så den hjälper faktiskt till. Jag är inte lika rotlös. Ibland blir jag alldeles tagen av alla saker jag har - en fästmö, en fin lägenhet, djur, familj. När jag har ångest kan det ibland räcka med att jag uppskattar allt jag har. Ibland är allt jag rör vid farligt, men busskortet fungerade ju idag så det är åtminstone någonting... Det lilla och det stora. Alltid tacksam. Samtidigt tillåter jag mig att vara bitter, bara inte för länge. Man är ens egen förebild, hur vill jag se ut?
Jag har börjat tugga på mina visdomständer. Det är en stress-grej, men jag skulle verkligen behövd bli av med några tänder.
Huvudet knakar, det är något fel på det. Knäpp är jag.
Sol ute och jag ska ta med mig lite sol in.
Insomnia igen.
Huvudet rusade.
Jag ska skriva i boken om allting och jag önskar att jag kunde ge efter och skada mig men det ska jag inte göra nu ska jag sova men om jag går till vardagsrummet och skriver så kanske det blir någonting men egentligen vill jag ut och ta en cigg och musiken är så himla bra och imorgon kommer boendestödet sedan kommer Amalia och hälsar på och Albin fyller ju år hur kommer jag känna då och vilka mediciner har jag tagit nu för jag borde sova men jag kan inte blunda och jag känner efter och känner att jag har en kropp som jag låter sjunka ner på sängen och andas regelbundet men jag kanske skulle skriva den där sidan och fy vilken satans ångest jag har jag kan inte andas och det går så fort i huvudet det är svårt att stanna det är ett virrvarr och Mary sover bredvid mig det är så skönt att hon får sova för hon behöver det men jag behöver det också åh Gud låt mig somna från den här ångesten.
Jag somnade av utmattning. Jag är hemskt trött just nu.
Happy Hanson day!
Hanson 97.
Middle of Nowhere was released in the U.S. on May 6, 1997, selling 10 million copies worldwide. May 6 was declared 'Hanson Day' in Tulsa by Oklahoma's then-governor Frank Keating. Although 'Hanson Day' was originally intended to be a one-time occurrence, many Hanson fans all over the world still recognize May 6 as Hanson Day every year.
Sommaren 97 är det bästa året någonsin. Jag och Maari fick Hanson-feber i maj och den gick aldrig över. Jag minns hur vi åkte inlines och sjöng på vår gata under varma sommarkvällar, inspirerades till att göra egen musik (vår första hit heter Kajen) och lyssnade på Rix top sex klockan sex för att sedan ringa in och rösta på våra idoler. Jag tapetserade mitt rum med urklipp och posters, Maari spelade in Mmmbop och de andra videorna på ett band för att vi skulle kunna sitta och titta på dem om och om igen utan att behöva spola tillbaka bandet. Vi sov över hos varandra och hittade på historier sent in på nätterna om att träffa dem, umgås med dem. Jag var blott 10 år gammal och hade svårt att hänga med i texterna, men de satte sig ganska fort ändå, trots att jag inte alltid visste vad orden betydde.
Hanson lever idag. De är stora hemma i USA, men bortglömda här. 2005 åkte jag och Maari till Stockholm och såg dem live på Fryshuset och det var verkligen stort att få se sina tonårsidoler på riktigt. Vad människor inte vet är att Hanson inte enbart består av en sommarplåga kallad Mmmbop, utan att de numera gör indie-pop/rock, har klippt håret, gift sig, fått barn och hållit på med väldigt mycket välgörenhet. Som detta, från albumet The Walk:
För er som glömt Hanson, så har ni en hel del att ta igen:
- Boomerang (1995)
- MMMBop (1996)
- Middle of Nowhere (1997)
- Snowed In (1997)
- 3 Car Garage (1998)
- Live from Albertane (1998)
- This Time Around (2000)
- Underneath (2004)
- The Best of Hanson: Live & Electric (2005)
- The Walk (2007)
- Stand Up, Stand Up (2009)
- Shout It Out (2010)
Singlar
- MMMBop (1997)
- Where's The Love (1997)
- I Will Come to You (1997)
- Thinking of You (1997)
- Weird (1998)
- If Only (2000)
- This Time Around (2000)
- Penny & me (2005)
- Lost Without Each Other (2005)
- Great Divide (2006)
- Go (2007)
- Thinking 'Bout Somethin' (2010)
Filmografi
-
Tulsa, Tokyo and The Middle of Nowhere
-
The Road to Albertane
-
At the Fillmore
-
Underneath Acoustic Live
-
Strong Enough to Break
-
Taking the Walk
-
Middle of Nowhere Acoustic DVD
-
The Walk DVD
Leve musiken!
Ånger.
Det finns människor som jag skulle vilja banka in lite vett i, inklusive mig själv för 8 år sedan.
Jag funderar på att träffa en läkare angående mina ärr. Jag vet att även om de inte kan ta bort ärren så kan de slipas ner och bli lite mindre synliga. Det skulle fortfarande synas men ändå inte lika mycket. En vän till mig har fått sina armar rätt snygga genom att skära bort ärren och sy ihop huden och därmed ha ett ärr. En annan vän har fått en hudtransplantation och slipat ner texturen på sina ärr.
Jag önskar att världen var lite mer förstående när det kommer till självförvållade skador och ärr, och med tanke på hur vanligt det är med människor som skadar sig så kommer säkert förståelsen komma... hoppas jag. Därmed inte sagt att det är ett okej beteende. Jag vill bara skaka om unga människor som inte än vet hur deras framtid kommer se ut. Jag har bara mig själv som exempel - jag ångrar mig djupt nu när jag försöker resa mig igen och verkligen vill leva. Vad jag förorsakat mig själv och andra... det är en lång väg av destruktivitet. Jag ångrar mig verkligen.
Jag har firat 1,5 år som skadefri nu, men jag vågar inte andas ut. Jag vågar inte genomföra hudoperationer eftersom jag fortfarande får "sug" att skada mig. Det är ett djupt träsk som jag grävt ner mig i, för varje sår jag skapade så skapade jag också ett behov av att fortsätta. Det tänkte jag inte på då. Jag kommer ihåg början, att nypa sig och klösa, riva av naglar. Sedan rispor som blev värre och värre. Och nu... Jag står på ostadiga ben, men jag står ändock. Härjad och dömd för livet.
Min terapeut sa att alla sätt att överleva är bra sätt. Jag säger enbart att alla sätt att överleva är ett sätt att överleva, punkt. Det finns bra och dåliga sätt även om målet är detsamma. Det gäller att välja de bra sätten, men hur kan jag inte besvara. Jag är bara jag och jag känner bara till mig själv.
Sara 16 år hade brist på hopp. Nu har jag löfte om en framtid med den jag älskar, ett hem, en familj, och jag återupptäcker mina talanger och hittar nya sätt att leva. Varför kliar då ärren, varför kallar min hud efter att delas? Varför ser jag på mina armar och ben och önskar att jag fick fortsätta trasa sönder mig? Cigarettglöden så nära huden, men jag låter bli. Det är priset att betala för allt underbart jag har. Dessutom är det bara en ond spiral som drar mig neråt, det kommer inte bli bättre om jag skadar mig. Jag jobbar hårt på att bli skadefri för min egen skull, tills dess får jag vara skadefri för alla andra orsaker. Alla orsaker att låta bli att skada sig är bra orsaker, till och med om det är under tvång.
Jag vet inte om det här blev någonting vettigt att läsa. Jag vet bara att det är starka krafter som sliter och drar i mig.
Jag önskar att jag kunde nå ut till människor, be dem sluta eftersom det bara kommer att bli värre när man väljer den vägen. Det är illusion om trygghet, det är därför det är ett så starkt behov. Jag planterar trygghet i andra saker nu och hoppas att de frodas och växer. Jag behöver det.
Upp och hoppa.
Vimmelpuss.
Det kliar i fingrarna, har öppnar dokumentet med vad jag skrivit hittills och avslutat ett kapitel. Officiellt är del 1 färdig för korrekturläsning. Jag har planerat att skriva 3 delar.
Jag och Mary var uppe med tuppen, drack stora koppar kaffe och släpade oss till OKQ8 för att köpa förnödenheter. Sedan gick vi hem och la oss för att sova igen. Herregud, så trött. Det är en udda sömncykel vi hamnat i. Nu ska jag gå och väcka henne lite försiktigt, dags för lunch. Mat är medicin.
53-årsfest!
Mary och jag!
Igår var vi på fest och firade att Malin Frimodig blivit hela 23 år! Jag hade kul, det blev mycket prat och en del dans och dessutom spontana uppträdande från olika vänner. Inte helt fel.
Jag var dock lite orolig innan vi kom till festen. Jag hade ångest, totalt omotiverat, så jag försökte argumentera med den. Det gick inte så bra, så vi lekte "ett skepp kommer lastat", först med mediciner och sedan med diagnoser. Där vilseledde jag ångessten.
Bålet var god, stämningen hög, men vi har en hund så vi åkte hem med taxi vid 01.00. Det kändes ändå rätt lyckat. Jag hoppas att Malin gillade våra presenter, det såg ut som det i alla fall. Hon har inget poker face direkt :)
När hennes Olov spelade kändes det som att det bara var Olov och Malin i rummet. Jag grät, jag också. Det är som att de speglar sig i varandra, de är verkliga själsfränder.
Lovebirds.
Lady Olivia.
Manlig kärlek.
Lustgas.
Gänget.
Hejsvejs!
Ett liv.
Ikväll ska vi på fest och fira Malin Frimodig som blivit 23!
Det känns väldigt skönt att ha ett liv igen.
Friends forever <3
Min allra närmsta vän dog den 21/5 2011 av lunginflammation och andnöd. Hon var en fantastisk människa och jag vill att alla ska veta det. Hon var omtänksam, snäll, tokig, spontan och hade verkligen humor. Vi spenderade flera timmar per dag med att prata i telefon, eftersom vi inte bodde i samma stad. Självklart pratade vi inte exakt hela tiden uner de timmarna, men eftersom vi ringde gratis till varandra satt vi på var sitt håll i norrland och såg på TV ihop, såg filmer, lagade mat, till och med sov ibland.
Första gången jag träffade henne, år 2006, var jag extremt nervös. Jag åkte upp till Luleå med buss och jag trodde att jag skulle dö av nervositeten som hotade att få mig att kaskadkräkas. Men när jag såg henne på busstationen så flög jag in i hennes famn och allting bara släppte.
När jag var hemma hos henne kände jag mig så levande. Vi gjorde allt förbjudet. Vi åt gott och onyttigt, vi drack ganska mycket mängder alkohol och kedjerökte inomhus. Det var så underbart, en vecka eller två då vi båda var helt fria.
Vi fortsatte att ses, oftast åkte jag upp till henne men hon hälsade också på mig. Tyvärr åkte hon hem med en ordentlig förkylning och sönderhostade revben (den kvinnan kunde verkligen hosta) men vi hade ändå haft det jättebra tillsammans.
Malin räddade mitt liv flera gånger, på olika sätt. Hon ringde samtal och sådant när jag var väldigt självdestruktiv, men framför allt var hon en vän som gav mig ljus i en mörk vardag. Hon var en av de få som var immun mot min smitta. Med henne kunde jag prata om allt, faktiskt.
Jag sa att jag skulle dö för henne, men att jag inte kunde leva för henne. Hon hade en vän som tog livet av sig vilket påverkade henne starkt, hon sa att hon aldrig skulle ta sitt liv. Därför var jag aldrig egentligen rädd för att hon skulle försvinna från mig.
Sjukhuset där hon legat på grund av andönd skickade hem henne, samma morgon som hon hade hög feber och fortfarande flåsade. De ansåg henne färdigbehandlad. Hennes allmänstillstånd var så dåligt, men ändå skrevs hon ut. Hon slutade höra av sig, för att hon inte orkade prata i telefon. Jag minns fortfarande hur hon flåsade. Hon hade till och med svårt att skriva sms utan att bli andfådd. Hur som helst, det blev tyst i ett par dagar. Jag var i dåligt skick rent psykiskt och jag kommer alltid minnas när jag satt på akutpsyk i väntan på läkare och fick Samtalet med stort S. Mary ringde, sa att det här kanske inte var den bästa tidpunkten men att hon var tvungen att berätta att Malin gått bort.
Efter det är det lite luddigt. Jag minns att jag om och om igen sa att Mary inte skulle vara själv utan åka till någon. När vi la på kunde jag inte vara still, jag gick i cirklar medan jag grät och skrek och kunde inte tro på det. Sedan började jag vråla att det var mitt fel. Idag vet jag inte varför jag gjorde det, men just då kändes det så. Jag hade med mig en porslinsängel som började prata, när jag lugnat ner mig så satt jag och pratade med ängeln. Det var Malin. Jag pratade och grät om vartannat. Den kvällen blev jag inlagd på psyket men fick behålla min ängel, fick prata med Malin.
I juni begravdes Malin. Det var Mary som pushade på att vi skulle åka dit, och det är jag tacksam för nu. Just då kändes det för svårt, men jag behövde verkligen åka dit. Jag minns att vi såg likbilen köra till kyrkan, att vi smög in på baksidan för att gå på toa och såg Malins kista i korridoren. Allt var så surrealistiskt. Innan begravningen började så gick jag fram till hennes familj och bytte några ord. Jag sa till hennes mormor att Malin alltid kallat henne för stålmormor eftersom hon var en rivig tant som cyklade överallt. Jag minns inte vad jag sa till hennes föräldrar, förmodligen inget speciellt. Vi satt längst fram till vänster, men jag kände på något sätt som om jag hörde till den högra sidan. Jag stod henne närmre än någon annan.
Efteråt fick vi en låda med lite av Malins grejjer av hennes svägerska. Det mest plågsamma var att få tillbaka alla brev jag skrivit till henne. Jag är tacksam för att jag fick behålla dem och att de inte slängdes, men det var ju inte meningen att de skulle komma tillbaka till mig. Det var meningen att Malin skulle behålla dem och läsa dem när hon ville.
Tårarna släpptes fria, min Malin är död. Jag kunde inte acceptera det då, jag kan inte acceptera det nu. Men hon är död.
I fortsättningen kommer jag skriva om Malin. Om minnen, om tokerier, om glädje och sorg, om vår vänskap som var gränslös. Jag saknar henne så mycket, än idag lyfter jag ibland luren och tänker att jag ska ringa henne fast det snart gått ett år sedan hon dött.
I sommar ska vi på road trip till Luleå och besöka hennes grav. Jag hoppas att hennes svägerska orkar träffa oss också.
Scrapbooking-torsdag.
Min scrapbook-dagbokish.
Jag är fast. Det är Marys fel. Eller, rätt. Det är så kul att pyssla, Tiden bara försvinner, likaså ångesten. Kreativitet till max. Just nu håller jag mest på med att pimpa fotoalbum samt arbeta med olika bilder i olika stilar i boken ovan.
Jag borde inte vaknat så tidigt som jag gjorde. Jag var i valet och kvalet om jag skulle fortsätta ligga i sängen när jag vaknade runt 04.00 eller gå upp eftersom jag inte kunde somna hur mycket jag än blundade. Det slutade med att jag vred och vände mig ett tag och somnade om.
Att det ska vara så omöjligt att sova bra. Jag tror att Seroquel, Theralen och Imovane blir en bra kombo sedan när Heminevrinkuren är slut. Theralen är så lätt att dosera efter behov. Självklart har jag bestämt allt detta med min läkare.
Jag känner verkligen vanmakt, jag har aldrig stått på såhär hög dos Seroquel och jag hatar att jag behöver medicinerna. Det kan tyckas vara en dålig idé att kämpa emot, men å andra sidan tycker jag att det är det friskaste jag kan göra. Att önska mig själv ett medicinfritt liv, eller i alla fall ett liv med mindre mediciner.
Idag kommer Patrice. Torsdagar är pysseldag för oss, och vi ska introducera Patrice för Girl, Interrupted och se Twin Peaks. Och pyssla pyssla pyssla.
TFO, Mamma och Mary räddar dagen.
Han är klok.
Mamma har tagit oss till Media Markt idag och vi har köpt en ny skrivare och hörlurar. Synd bara att att jag varit... konstig. Vi gick på stan också. Konstig. Svårt att höra, lätt att höra, som att vara i slow motion.
Hur som helst så har vi avslutat dagen med Neverending Story och det är skönt. Ska bli skönt att krypa ner i sängen.
Jag kapitulerar. Mer Seroquel, den här gången inte depot utan höjde med 200mg vanliga för att få sova. Jag kan inte äta Heminevrin i evigheter.
Jag fick en briljant idé att sluta med allt vad benso heter men det vore nog inte så bra. Jag blir bara frustrerad, för det var tänkt att jag skulle byta neuroleptika i vinter och kunna trappa ur Xanor Depoten under våren. Men Solian som jag ska pröva är inte så lätt att få tag på verkar det som. Allt har blivit förskjutet och jag antar att jag äter det näst bästa. Det har ju ändå en viss effekt även om den är mindre än vad der vore vid starkare preparat och gör mig till en grönsak ändå. Jag tycker synd om de som lever omkring mig. Jag tycker lite synd om mig själv också. Men det har jag väl rätt till?
Vimmelbilder från Greyscale på TC
Jag, Mary och lite Joanna!
Mary och Joanna!
Olivia och Ekcim!
Ekcim och Mia!
Så himla vacker bild på Maria!
Maria och jag <3
Snäll och kanske lite dum.
Jag blir så frustrerad. Jag tänker på gamla vänskaper som runnit ut i sanden, andra som smällt till och försvunnit, alltid med mig som står och ropar efter personen. Vänner som går vidare utan att jag får veta det. Vänner som trampar på min godtrogenhet, min jävla godtrogenhet som både är en fördel och nackdel. Jag finns alltid här - oavsett. Jag vet inte hur man agerar annorlunda.
Jag trodde att min omgivning skulle växa liksom jag växt. Jag trodde att man kunde validera varandra och samtidigt stå stadig på sin egen mark. Jag tror på försoning, jag är kapabel till att diskutera, be om ursäkt eller förlåta. Kort sagt; man kan alltid ge/ta en andra chans. Eller en tredje. Fjärde. Femte. Så många som behövs för att komma sams igen.
Vänskap är mer dyrbart än guld.
Valborgsmässoafton.
Trots att vi bara var på valborgsfirandet på campus i knappt en timme så hamnade vi visst på en vimmelbild. Kul! Här köper vi marmelad och citronhonung av MaCo Grönt. Rekommenderas varmt.
Vi blev fotade på TC också, men de bilderna har de inte lagt upp än men jag lovar att posta dem här när de väl kommer upp. OM de kommer upp.
Nu sitter jag med morgonkaffet och ska ta mig an en ny dag.
