Jag sms:ar I-M, skriver mail till T, igår och idag har jag ringt avdelningen för att få prata med A. Ingen är anträffbar. Vad ska jag göra, ringa mobila teamet? De skulle be mig ta en kopp te och se på disneyfilm. Inte för att det är fel, det är faktiskt rätt mysigt - när man inte håller på att bli skogstokig.

Apoteket är stängt nu, allt jag har är mitt personliga lilla apotek med mediciner som borde söva en elefant, men inte fan sover jag på dem. Jag tror att miljöbytet, att komma hem till mina föräldrar, har hjälpt mig att sova. Ikväll ska jag ta min sista dos Heminevrin och hoppas att jag kan hålla mig från att vara skvatt galen till på måndag.

Jag blir så ledsen när inte ens de som får betalt för det vänder sina huvuden åt mitt håll när jag skriker.

Känner hur den osynliga järnkorsetten drar ihop bröstkorgen så att det är svårt att andas. Pappa säger att "här har du inget att ha ångest över" och det är ju sant. Jag ser allt det vackra men det går liksom inte in när man har skygglappar. Allt blir transparent. Idag bröt en solstråle in men nu har luckan stängts igen. Jag antar att jag ska se det som ett framsteg istället för att förbanna mörkret.

Längtar efter Mary.