Jag kom på mig själv att prata i sömnen flera gånger innan vi steg upp. Jag bor i gränslandet mellan sömn och vakenhet. Jag gör ju allting rätt - var är sömnen?

I alla fall. Idag är en sådan där dag, du vet. En såndär dag då man är slö och sårbar. Jag skulle egentligen träffa min terapeut på TIPS idag men jag fixade bara inte att ta mig dit. Bussen är missad, jag är kvar hemma. Det känns som att vara borta från jobbet, för det är ju på sätt och vis ett jobb.

På tal om jobb så saknar jag mig själv och mina gamla praktikplatser. Jag vill bli stark nog att gå ut där igen. Jag kände mig uppskattad och hyfsat kompetent när det kom till skrivande och fotograferande. Jag förstår inte folk som ser på sjukskrivna och tror att de valt att gå på bidrag, eller att de trivs att gå på bidrag. Det handlar om annat än pengar - det handlar om ett fungerande liv! Om jag kunde så skulle jag praktisera, definitivt. Men först måste jag lösa knutarna i mig själv.

Jag laddar och tar nya tag. Svårast är den fysiska ångesten, du vet den där som får hjärtat att banka och bröstkorgen att göra ont och som gör det svårt att andas.

Men förutom det är det faktiskt bra. Jag har förtjänat det.