Jag känner av sömnbristen, den är onådig. Vet inte vad jag ska göra. Störselmoment överallt. Jag vill liksom inte gå med på att det går utför. Jag bara väntar. Mary förtjänar inte det här, att se mig såhär. Det är inte jag som styr över alla delar av mitt beteende men jag kan och vill inte använda det som en förklaring eller undanförklaring.

Vanmakt, jag vill att hon ska må bra. Förlåt.