Det finns människor som jag skulle vilja banka in lite vett i, inklusive mig själv för 8 år sedan.

Jag funderar på att träffa en läkare angående mina ärr. Jag vet att även om de inte kan ta bort ärren så kan de slipas ner och bli lite mindre synliga. Det skulle fortfarande synas men ändå inte lika mycket. En vän till mig har fått sina armar rätt snygga genom att skära bort ärren och sy ihop huden och därmed ha ett ärr. En annan vän har fått en hudtransplantation och slipat ner texturen på sina ärr.

Jag önskar att världen var lite mer förstående när det kommer till självförvållade skador och ärr, och med tanke på hur vanligt det är med människor som skadar sig så kommer säkert förståelsen komma... hoppas jag. Därmed inte sagt att det är ett okej beteende. Jag vill bara skaka om unga människor som inte än vet hur deras framtid kommer se ut. Jag har bara mig själv som exempel - jag ångrar mig djupt nu när jag försöker resa mig igen och verkligen vill leva. Vad jag förorsakat mig själv och andra... det är en lång väg av destruktivitet. Jag ångrar mig verkligen.

Jag har firat 1,5 år som skadefri nu, men jag vågar inte andas ut. Jag vågar inte genomföra hudoperationer eftersom jag fortfarande får "sug" att skada mig. Det är ett djupt träsk som jag grävt ner mig i, för varje sår jag skapade så skapade jag också ett behov av att fortsätta. Det tänkte jag inte på då. Jag kommer ihåg början, att nypa sig och klösa, riva av naglar. Sedan rispor som blev värre och värre. Och nu... Jag står på ostadiga ben, men jag står ändock. Härjad och dömd för livet.

Min terapeut sa att alla sätt att överleva är bra sätt. Jag säger enbart att alla sätt att överleva är ett sätt att överleva, punkt. Det finns bra och dåliga sätt även om målet är detsamma. Det gäller att välja de bra sätten, men hur kan jag inte besvara. Jag är bara jag och jag känner bara till mig själv.

Sara 16 år hade brist på hopp. Nu har jag löfte om en framtid med den jag älskar, ett hem, en familj, och jag återupptäcker mina talanger och hittar nya sätt att leva. Varför kliar då ärren, varför kallar min hud efter att delas? Varför ser jag på mina armar och ben och önskar att jag fick fortsätta trasa sönder mig? Cigarettglöden så nära huden, men jag låter bli. Det är priset att betala för allt underbart jag har. Dessutom är det bara en ond spiral som drar mig neråt, det kommer inte bli bättre om jag skadar mig. Jag jobbar hårt på att bli skadefri för min egen skull, tills dess får jag vara skadefri för alla andra orsaker. Alla orsaker att låta bli att skada sig är bra orsaker, till och med om det är under tvång.

Jag vet inte om det här blev någonting vettigt att läsa. Jag vet bara att det är starka krafter som sliter och drar i mig.

Jag önskar att jag kunde nå ut till människor, be dem sluta eftersom det bara kommer att bli värre när man väljer den vägen. Det är illusion om trygghet, det är därför det är ett så starkt behov. Jag planterar trygghet i andra saker nu och hoppas att de frodas och växer. Jag behöver det.