Sitter och fingrar. Nära vän på Helgon.se. Funderar, funderar. Har ingen aning om vad som hände, men jag har kommit fram till att jag ändå inte tänker ändra någonting, det är inte ett steg jag vill ta utan det är upp till henne. Och ja, hon kommer läsa det här. Kanske gör hon det enkelt för mig.

Jag blir så frustrerad. Jag tänker på gamla vänskaper som runnit ut i sanden, andra som smällt till och försvunnit, alltid med mig som står och ropar efter personen. Vänner som går vidare utan att jag får veta det. Vänner som trampar på min godtrogenhet, min jävla godtrogenhet som både är en fördel och nackdel. Jag finns alltid här - oavsett. Jag vet inte hur man agerar annorlunda.

Jag trodde att min omgivning skulle växa liksom jag växt. Jag trodde att man kunde validera varandra och samtidigt stå stadig på sin egen mark. Jag tror på försoning, jag är kapabel till att diskutera, be om ursäkt eller förlåta. Kort sagt; man kan alltid ge/ta en andra chans. Eller en tredje. Fjärde. Femte. Så många som behövs för att komma sams igen.

Vänskap är mer dyrbart än guld.