Nu är jag hemma.

Jag är så slut att jag inte vet var jag ska ta vägen riktigt. Det var jättebra i Stockholm, jag älskade verkligen att vara där och shoppa, träffa vänner och äntligen få se Within Temptation igen, och allt gick bra! Sedan kraschade jag igår.

Jag kände mig hemsk som åkt in till stan med Mary och möta upp min kusin Maari, för vi fick åka hem igen direkt på grund av mitt mående.

Mary gav mig en blomma för att jag varit så duktig hela veckan. Jag ville bara gråta kärlek! Vi åkte hem och jag var arg på mig själv, men Mary sa att jag skulle vara arg på sjukdomen istället. Så jag försöker vara det, men det är svårt eftersom jag har svårt att skilja på mitt jag och min sjukdom.

Det var en spännande vecka och jag övervann så många rädslor. Kollektivtrafik som flyg, buss och tunnelbana, mycket folk, nya människor och nya intryck.

Jag ska lasta in bilderna på datorn sedan och lägga upp här, håll tillgodo.


Ps: Låsta bloggen uppad.

Shoppat en väska och smink och ätit på Burger King (som inte finns i norrland) och träffat Josephine och fikat och åkt tåg och buss och nu är jag så jävla trött.

KONSERT IMORGON!

Nu har jag minsann ont i varenda muskel!

När vi äntligen kommit fram efter flyg, tunnelbana och buss så möttes vi av en strålande Carina som hojtade "Hej snyggingar!" Vi fick middag när vi kom fram och vi bor i en uppvärmd husvagn. Kändes fint att gå i säng igårkväll, jag var helt slut.

På tal om helt slut, så har vi kommit hem efter en dag på stan nu. Jag är så slut att jag ser i kors, därför skriver jag sakta och kort.

Träffat Josephine idag och det var helt fantastiskt!

Mary och jag gick loss med pengarna - Kissie, se upp! Vi kan minsan shoppa också.

Det får räcka för nu. I can't think straight!

Stress, strul, usch vad jobbigt. Självklart har jag den där känslan som alla har innan de reser, kollar packningen om och om igen, timmarna innan flyget går hinner man jobba upp en ganska stor oro...

Men akutpsyk har gjort bort sig igen. Jag pratade med dem i helgen för att det blivit strul med min medicinering och jag gick idag och hämtade ut recepten de ÄNTLIGEN skrivit ut - och så visar det sig att de skrivit ut fel dos av Xanor Depot. Jag trappar gärna ut den, men inte just nu.

Nu har jag sökt min läkare men jag kan ju se i stjärnorna efter att få höra av honom. Mycket upptagen man, dessutom måste jag gå genom avdelningen vilket försvårar det hela en jävla massa. Även om han har tid kanske inte meddelandet inte kommer fram. Så frustrerande!

Vi har ätit lunch. Jag var trött och inte sugen alls, men jag visste att jag behöver all energi jag kan få just nu.

Det ska bli roligt, spännande och skrämmande att vara på resande fot. Jag har inte åkt flyg eller varit i Stockholm på år och dagar...

Puss på er!

 

 

 

 

 

Sitter med färg i håret och ser på The Silent Force Tour. Idag kör jag och Mary efter ett timme-för-timme-schema. Vi har skriviit upp vad vi ska göra, planerat hela dagen. Eftersom vi båda är stressade så behöver vi verkligen det. DBT-tekniker är bra för alla! Men speciellt oss kanske...

 

Hur som helst, vi har börjat packa för Stockholmsresan och jävlar vad peppad jag är!

 

Somnade gott men vaknade vid ett-tiden av att hela jag var kallsvettig. Jag vet inte varför, minns inte om jag drömt något. Sedan var det svårt att somna och när jag väl somnat igen så fortsatte jag vakna och somna, drömma mycket.

 

Jag hade roliga sömnhallucinationer i morse. När man är i stadiet mellan sömn och vakenhet så kan man höra röster vilket är väldigt vanligt. Halv sju orkade jag inte kämpa för att sova längre och låg mer eller mindre halvvaken tills timmen innan vi steg upp. Jag lyssnade på rösterna, det var kvinnliga röster, de fick mig att fnittra. Jag var inte rädd när jag insåg att det berodde på att jag var så trött men ändå inte kunde sova riktigt.

 

Drömde för övrigt att Olivia satt mitt emot mig och sa;

- Sara, du är verkligen min bästa vän och jag älskar dig, men du luktar illa!

Näst på timme-för-timme-schemat: Rensa ur kylskåpet.

Jag är snart 12 månader skadefri(!), men eftersom det fanns fler med självskadeproblematik på avdelningen hade jag inte mina vanliga kläder utan var respektfullt klädd i sjukhusets långärmade.

Jag pratade med en tjej om det, en tjej med färska sår och omläggningar. Hon tyckte att det var självklart att vi båda skulle ha långärmat av respekt.

Dagen efter var hon på dåligt humör och slängde armarna i korridoren, kortärmad. Hon skrek och slogs med väggarna. När hon stod och tjurade så bad jag henne ta på sig något långärmat för att jag kände mig triggad.

"Du behöver inte titta" tyckte hon. När jag sa att det inte gick att ignorera så sa hon att "de var upp till mig om jag blev triggad".

Logik?

Jag bad henne ta på sig något, sedan sa jag att hon var respektlös, men hon brydde sig inte. Dålig stil tycker jag. Vi har alla våra problem och vissa vet inte bättre - som den skrikande tanten eller han som går och byter kanal på TV:n fast alla andra protesterar. Att hon har ADHD tycker jag inte ursäktar någonting eller ger mig ökad förståelse.

Men hon var ung, förståss. Hon ville kasta saker och slå sönder saker men jag sa att det finns andra saker som man kan få uppmärksamhet på. Hon frågade vilka, och jag blev stum. Ja, lever man om så får man förståss uppmärksamhet. Jag tycker att jag får uppmärksamhet genom mitt skrivande, jag tycker också att den uppmärksamheten snarare kommer genom att prata än att göra otyg, men ärligt talat så är de ganska ignoranta på avdelningen ibland.

Emellertid har jag märkt att de inte ger människor med dramatiska gester uppmärksamhet, förmodligen för att de ska sluta. Helst borde de gå emellan innan det går för långt, som kvinnan som tillslut låtsades svimma. Ingen brydde sig... men när jag tryckte på larmknappen och var i upplösningstillstånd så kom en skötare och vi pratade, hon såg mig och validerade mig.

När två patienter senare kom i slagsmål och en av dem, hon med kortärmat, blev flyttad så kändes det ändå skönt. Jag har tillräckligt jobbigt med mina självskadetankar.

Hemma igen, skönt men jag är bakis som fan. Jag har fått Seroquel insatt i hyperfart för att jag haft symptom, säger min läkare.

Jag skrev ett brev till honom, det oroade honom men jag sa att jag åker till Stockholm ändå. Vi är förberedda, rustade till tänderna. Vi ska ta hand om våra sårbarheter. Har vi en pissdag så har vi möjlighet att bara stanna inne, men jag är sugen på att gå på storstadens gator... Jag vill det här så gärna.

Konserten kommer bli underbar. Det kan jag säga redan i förväg!

Måndagen efter Stockholmsresan har jag träff med min läkare. Jag antar att vi kanske ska satsa på någon annan neuroleptika och han sa att jag nog borde stanna om jag är helt slutkörd - men att det också kunde vara tvärt om, att jag blivit boostad av resan. Jag hoppas på det senare.

Angående annan neuroleptika så antar jag att det blir Invega. Ny medicin med färre biverkningar.

Jag är beredd på vad som helst. På att det ska bli värre, jag vet att det ska bli värre för det har redan börjat bli värre. Först tänkte jag att jag över min döda kropp lägger in mig igen, men jag vill inte skada min sambo. Hon är en av de viktigaste personerna i mitt liv.

Ett grin i natten, huggtänder som glittrar. Men jag har också huggtänder. Jag är beredd på en fight.

Det blir nog en inläggning. Bara några dagar. No sweat. Jag fixar det.

Tar inte med mig datorn.

Jag har legat i sängen och blivit boxad av ångesten i magen tills det gjort fysiskt ont. Undrar om jag fått några blåmärken? Allt jag vet är att jag inte riktigt pallar verkligheten just nu och att det är därför som overkligheten träder in.

Så jag ligger där, sover inte, solen skiner in och jag är ensam men det här är ändå mellan mig och ångesten. Jag måste ta emot smällarna och det gör att jag inte tar mig ur sängen.

Ett samtal till I-M. Bara angående min ApoDos som kommer när vi är i Stockholm. Hon fixade så att jag kan hämta den tidigare. En sak mindre att oroa sig för. Varför slutar det inte boxas?

Jag kan ta benso tills det slutar, men jag blir ju trött och jag är redan trött. Jag tycker inte om att vara trött. Ändå tog jag en tablett, satte en fot i taget på golvet. Satt ett tag. Djuren rusar runt runt och jagar varandra. Jag slår på musik för att jag ska komma igång, dags för lunch. Utan mat = ingen energi. Kan jag få godkänt i matte B nu?

Väntar på mitt boendestöd. Jag behöver verkligen just stödet idag.

Avril - I wish you were here spelas på MTV och jag känner att den är riktad rakt mot mig. Malin, alla galna upptåg, all kärlek. Jag saknar dig. Jag behöver dig.

Gaaaahh, söndag igen. Men inte vilken söndag som helst. Jag firar 11 månader med min fästmö och sambo! Jag älskar dig, Mary

 

 

 

 

 

Dagen som kunde bli ingenting blev någonting.

Jag och Mary åkte till psyket och lastade med oss chai-lattes vilket uppskattades av våra vänner. Vi fikade bort någon timma och när vi åkte hem handlade vi mat.

Helt slut.

Maten måste vi faktiskt skärpa oss med. Laga mat och äta den. Det är så lätt att det glöms bort, eller att man inte orkar laga, att man inte är sugen, men utan energin så mår man inte bra. Jag fixar det inte. Det spelar ingen roll att jag tar min medicin eller whatever, det är energi från mat som jag behöver. Inte minst för att gå ner i vikt!

Nu jävlar. Mat, sova, älska, djur och människor. Måste förbereda mig på resan, låta kropp och själ andas och må bra.

Jag ljuger inte (än). Jag kanske faller sönder efter resan, eller så blir jag boostad. Jag hoppas på det senare. Jag vill ha mitt ljusgrå liv! Min ljusgrå vardag! Enough is enough, nu är det dags att börja laga mat.

PUNKT.

Nyklippt bus-Saari.

 

 

Dagen har spenderats på sjukhuset. Pinsamt nog blev det två chai-latte, det gick inte att motstå för det är så jävla gott. Jag hade möte med min läkare och nu uppar vi Lyrican. Han ville först uppa Abilifyen men jag blev rädd. Jag äter ju maxdos. Mina "upplevelser" handlar säkert bara om dissociation på grund av ångest och stress och kanske har jag psykotiska symptom ibland men det lever jag ju med för det mesta. Det behöver inte vara någon fara bara för det... Jag är dock imponerad av hans vilja att eliminera alla symptom, och det vill ju jag också.

 

Men att mixtra med den medicineringen nu känns inte rätt. Vi åker till Stockholm snart... Jag är bara rädd att jag ska krascha efteråt. Det får jag ta då isåfall. Just nu fixerar jag bara på att få allt att funka.

 

När jag varit hos läkaren gick jag och klippte mig. Toppade håret och klippte upp det lite, 370kr. Sjukhusfrisörerna är bra! Lätt underskattade. Hon stylade håret lite så det ska bli spännande att se hur det ser ut när jag tvättar det nästa gång.

 

Vi skulle handla mat också, men det fanns ingen ork kvar. Hem och chilla.

 

Så ja, nu ska jag chilla. Tack och hej.

 

PS. Jag jobbar med min själv just nu, skaffa jobb man tjänar pengar på får jag göra i framtiden.

 

 

 

Kanske blir det någonting. Jag ska bara hitta korrekturläsare och fundera på om jag vill ge så mycket av mig själv. Det var jag, men det var 2008 och jag finner inte så många likheter längre.

Saxat:

"Jag sov i en vanlig sjukhussäng i det äckliga bältesrummet, självklart hade jag vak. Anledningen till att jag låg i bältesrummet var att de helt enkelt inte hade något enkelrum ledigt, på grund av överbeläggningarna hamnade jag i ett rum som inte var tänkt som sovsal. På morgonen kom Gun-Marie som är en kort, tjock och gråblond skötare, Anita som är en gammal hagga till sjuksköterska som jobbat inom vården alldeles för länge och Joanna som var min överläkare in för att prata med mig. De förklarade att de hade satt mig på något som heter ”behandlingsvak”, något som är relativt nytt där på sjukhuset.

Behandlingsvak. Det innebär att man alltid har någon personal hos sig och att man gör ett schema för veckan, dag för dag. Man får ha två aktiviteter och två uttag per dag. Om jag vill lyssna på musik på eftermiddagen får jag skriva in det i schemat, få min iPod utlämnad till mig men när jag är klar måste den lämnas in igen. Samma sak gäller böcker och annat.

Dagarna som jag hade behandlingsvak var avskalade, helt utan händelser. Jag orkade inte bråka med dem, orkade inte bråka med mig själv. Jag var snäll och gjorde som jag blev tillsagd. Jag åt och sov, försökte läsa och såg ibland på Simpsons på kvällarna. Men mest av allt tänkte jag, tänkte på att jag lurat döden och vunnit i min ryska roulette, men det kändes mest som att jag hade förlorat.

Jag var olycklig och kände mig förnedrad. Totalt frihetsberövad och utan rättigheter lät jag dagarna gå. I min dagbok beskrev jag mig som våldtagen, fasthållen och med kränkta rättigheter. Jag undrade varför de var så elaka att de lät mig leva med den ångest jag hade, jag stod mitt i elden och våndades men kunde aldrig dö. Det var det som var det värsta, att det bara inte fanns något slut.

Joanna gav mig diagnosen emotionell instabil personlighetsstörning, också kallat borderline personlighetsstörning. Det var rent formellt, innan har jag och vårdpersonalen som arbetat med mig redan känt till att jag troligen lider av BPS. Hon satte in 1mg Risperdal till kvällen eftersom det tydligen har haft god effekt hos personer med samma störning.

Lite kärlek bara, lite medmänsklighet tack. En gråhårig tant som kom från bemanningen en kväll satt och pratade lugnt med mig om allt och inget, och när hon gick så smekte hon min kind och sa att det skulle gå bra för mig. Och då i den stunden trodde jag henne. Jag somnade ovaggad den natten."

Herregud. 2008. Det året var jag sammanlagt inlagd i över 6 månader.

Så skönt att det är över.

JA, snart så är vi i Stockholm och rejvar loss. Det kommer bli otroligt roligt. Mary har scrappat en bild som jag också ville använda på min blogg. Personerna på bilderna är Cili och Nirre som vi ska träffa för första gången <3

 

 

 

Mary och jag är duktiga, hon tvättar och vi plockar och bär ut saker till förrådet. Det pågår som sagt en rockad här även om allt inte sker på en och samma dag. Kom igen, vem orkar utom typ, min mamma?

Morgonmys, hundpromenad, kaffe, ska bara borsta tänderna så att jag vågar pussa på Mary. Busy hands are happy hands sa Kitty i That 70s' show och hon har ju faktiskt rätt... Jag vet inte varför jag är så rädd för ångesten, jag vet ju att den går att genomlida utan bestående skador(?), den kan inte döda, men jag vill inte ha ångest! Den är ful och äcklig och dum. Jag vill inte heller ta piller, men ibland behövs det och... Blä.

Men idag ska jag vara effektiv. Nåja, mer effektiv än vad jag annars är. Göra med saker, leka med djuren och kompisar.

Mål för dagen: Hämta medicin på apoteket.

"Hej,

Jag tror inte att jag har kommenterat din blogg förrän nu. Jag gillar din blogg. Men blev faktiskt lite ledsen när jag läste det är inlägget. Självklart glad för din skull, att du inte har IPS som diagnos längre, men ledsen för vad du skrev om IPS-personer.

Jag har IPS. Jag tas inte på allvar många gånger för folk slänger hela tiden i ansiktet på mig att borderline är en slaskdiagnos. För någon som har IPS är det ta mig fan inte något slask. Den är en allvarlig störning som kraftigt påverkar ens vardag. 10 % av alla som har IPS avslutar sitt liv i förtid genom självmord.

Visst, några av IPS-kriterierna kan anses passa in på många... Men det är en jävligt stor skillnad på att känna och IPS-känna. Många känslor en person med IPS har, har de allra flesta människor. Men normalt. Inte i överdrift. Inte så att man vill dö så fort en känsla blir för intensiv. De flesta kan hantera sin vardag. En person med IPS har svårt för det. Förminska inte IPS. Det är ett allvarligt tillstånd. Ett tillstånd som går att förändra, absolut. Men ett jävligt allvarligt tillstånd. Snälla förminska inte min diagnos på det viset som du gjorde i detta inlägg.

Det låter ju jättebra att du känner att du blir tagen på mer allvar nu, sedan IPS-diagnosen togs bort och du kan fokusera på din bipolära schizoaffektivitet. Och heja dig som varit självskadefri i 11 månader! En dag ska jag också räkna så många månader sedan min senaste självskada. Och en dag ska IPS inte vara min diagnos. Men nu är den det. På riktigt. Och det ska tas på allvar."

Jag känner att jag vill ge svar på den här kommentaren i bloggen. Jag känner mig missförstådd, för jag om någon tar borderline på allvar. Det är en allvarlig psykisk störning som är intensivt och ett helvete. Själv så vet jag inte om jag hade borderline, jag tror att jag hade det, och därmed krävde jag min rätt. Jag visade inte mina sår utan bad personalen se mig i ögonen.

Borderline är allvarligt, jag förminskar det inte och tycker att din beskrning av att känna och att BPS(IPS)-känna är klockren. Som det står på min sida på helgon, och har stått där länge; borderline dödar. Jag känner två personer med borderline som dött på grund av sjukdomen - tro inte att jag förminskar tillståndet.

Att kalla det slaskdiagnos innebär för mig att det är någonting som läkare kan dra till med innan de vet tillräckligt, ungefär som de delar ut bipolär typ II nu. Sjukdomen i sig är dock väldigt verklig och svår. 75% tillfrisknar helt, men jag tror inte att någon under de mest intensiva åren tror sig vara en av dem. Trots god prognos är det ändå svårt att se ljuset i mörkret när man har svår borderline.

Tyvärr tas ju inte personer med borderline alltid på allvar - jag har själv kännt skillnaden. Det beror inte på att det är en så kallad slaskdiagnos, som jag förklarade tidigare så är det någonting som läkare gärna kan dra till med. Jag har blivit kallad missbrukare utan att ha missbrukat, jag har blivit dömd i förhand för att jag var en borderlinebrud som kom in med ångest och självskador till akutpsyk. De visste redan i förväg vad de skulle förvänta sig tror jag, och fast olika människor har olika värderingar så ser inte vården alltid det. Man kan besitta en moral emot droger men ändå inte få något annat än Atarax utskrivet för sin ångest för att man har borderline.

Jag hoppas att du förstår vad jag menar, och lycka till i din sökan efter ett stabilare liv!

Jag har egentligen ingenting att skriva idag, men jag gör det ändå.

Jag är trött och har ont i kroppen. Gnäll gnäll. Men jag har fina människor i mitt liv som gjort dagen värd, och jag har förhoppningsvis gjort dagen värd för någon annan idag.

Idag har inte varit min dag, men mamma styrde mig igenom den och nu kan jag ändå konstatera att jag ändå klarat mig rätt bra. Jag tror att jag dissocierat mig igenom stora delar, och varför det är så svårt vet jag inte.

Jag ignorerar rädslorna, men jag måste erkänna att jag är rädd att bli sämre innan Stockholmsresan. Min rädsla är att jag ska bli (när)psykotisk eftersom jag upplevt underliga saker de senaste dagarna. Imorgon träfffar jag mina terapeuter och prata om det.

Ikväll firar vi att Mary är utskriven! Halloumiburgare, cola och chokladgottigott. Vi ska fortsätta se Mord i sinnet och har tända ljust runt omkring oss och det doftar gott av rökelser.

Tack mamma för att du orkade med mig idag, för att du hjälpte oss.

Nu gör vi en rockad här hemma, byter bord och kastar. Vi hittade ett alldeles perfekt bord till katternas matskålar utanför lägenheten och har ett stort jävla bord som ska till returmarknaden. Malins helgedom är kvar, fast på ett mindre och snyggare bord. En TV ska iväg till mina föräldrar tills vi hittat en plats för den. Det kommer bli mycket mer plats här!

Jag är så glad att något så sorgligt som att lämna bort en av mina kissar blir till en av mina bästa vänner, Olivia och hennes Daniel aka Ace Ventura.

Just nu sitter jag och lyssnar in mig på Öppna landskap, som Emmelie ska spela in med mig. Jag är ingen stjärna på gitarr men jag tänkte plinka lite i bakgrunden. Den ska spelas på hennes mammas begravning... Hon gick bort för inte så länge sedan. Jag ska skänka en slant till cancerfonden, jag är i Stockholm när det är begravning.

Emmelie och jag har känt varandra sedan vi var i blöjor, vi var varandras extrafamiljer. Det känns underligt att kvinnan som jag delvis vuxit upp med inte finns med oss längre. Hon kämpade i många år mot cancer, nu kanske hon fått frid? Jag vill tänka så.

Idag blir min babydoll utskriven. Jag är så glad för hennes skull, för min skull! Nu ska jag ta hand om mig själv, jag känner att jag inte är på topp idag. Mamma kommer på ett tag, ska bli skönt att få ut lite skit. Mer lebensraum för vårt kärleksnäste.

Mary säger:

Maybe I'm Amazed At The Way You Love Me All The Time
Maybe I'm Afraid Of The Way I Love You
Maybe I'm Amazed At The Way You Pulled Me Out Of Time
And Hung Me On A Line
Maybe I'm Amazed At The Way I Really Need You


Jag:

BÖÖÖÖÖL!

En sak är säker. Min kärlek är solid. Resten är mellan henne och mig.

När man har en psykiatrisk problematik så blir det så mycket fokus på hur man mår, nästan lite väl mycket.

Som nu. Jag sitter och funderar på hur jag mår, det gör jag för det mesta. Hur känner jag just nu? Visserligen tänker jag också; Vad kan jag göra åt det? - men ändå.

Just nu vet jag inte hur jag mår. Alls. Jag fixar ångesten, jag har färdigheter och jag vet att den har en början och ett slut precis som allt annat.

Däremot om jag vill ut och springa eller gå och lägga mig vet jag inte. Jag vet inte om jag är glad eller ledsen. Nej, nu formulerar jag mig fel.

Vad jag menar är att jag kan hantera ångest när den kommer, men när det ligger en dimma över mitt känsloliv så blir det svårt, jag vet inte vad jag ska arbeta med.

Det är söndag. Söndagar är alltid svåra av någon anledning.

Just nu tror jag att jag dissocierar lite fram och tillbaka, det känns som att någon annan bor i min kropp och att de rörelser jag gör inte är mina rörelser utan att någon annan som använder mig som docka.

Big news though. Katterna har börjat få vuxenmat, vi blandar ut det med deras kattungemat och de tycker att det är mums! Jag känner mig som en glad hönsmamma. Mina barn växer. Och gudarna ska veta att Mischa växer... han kommer bli enorm som vuxen!

... är att det är söndag och vilodag.

Jag har funderat sådär i smyg ett bra tag om vår kattsituation. Mary har tre katter och en Puff, jag har två katter. Nu är vi sambos, men alla katter får ju inte plats. Jag har varit beredd att göra en uppoffring och när jag och Mary pratat om det har vi varit rörande överens.

Det gör ju ont att ge upp ett av sina barn. Vi har valt att omplacera två av våra katter, en var. För min del blev det Alvin, men jag blev så fruktansvärt lycklig när Olivia sa att hon kunde ta hand om honom! Då är han 350m bort och jag vet att han är hos bra människor. Det har löst sig väldigt bra för Mary också, så vi är nöjda även om vi kommer sakna våra underbara...

Det här känns väldigt vuxet. Göra uppoffringar för en framtid tillsammans. Jag vill inte leva med någon annan. Kanske är jag och Mary svanar?

 

 

 

Dagens mål var att fixa utrymmet under micron och måla, även om jag inte skulle lyckas ordna allt eller måla mycket så skulle jag i alla fall börja. Och det har jag gjort. Jag ska börja med det här med mål för dagen, följa Marys fotspår i hennes uppfräschning av DBT.

Det är spår av kärlek här hemma. En puss där, en hand på ryggen, en paus i skrivandet för en puss, hålla handen när vi ser på TV och DVD:er... Det är så mysigt. Jag trodde aldrig i min vildaste dröm att det skulle bli mitt liv. Jag tänker inte ta någonting, tänker inte ta henne för givet.

Hej Ann!

Jag tycker att många av skillsen på http://www.shedo.org/?v=page&pkey=skills är otroligt bra, man måste hitta vad som funkar för sin egen del men just den här delen tycker jag är viktigast:


Innan du skadar dig själv, ställ alltid dessa frågor:
1. Vad känner jag just nu?
2. Varför känner jag som jag gör?
3. Varför vill jag skada mig själv?
4. Har jag varit med om detta tidigare? Vad gjorde jag då för att lösa situationen? Om jag inte kunde lösa den då, hur skulle jag kunna göra för att det ska bli bättre denna gången?
5. Om jag skadade mig själv nu, hur skulle det kännas?
6. Om jag skadar mig själv nu, hur kommer det då att kännas om en timme eller i morgon?
7. Finns det någonting kvar som jag kan prova innan jag skadar mig själv?
8. Vill / behöver jag verkligen skada mig själv?

Känsla. Vänta, stanna. Tänk efter. Ungefär så.

Hur länge har du haft problem med självskador?

Idag blev jag friskförklarad från borderline personlighetsstörning.

Min läkare har, så länge jag haft honom, misstänkt att borderline inte varit en korrekt diagnos för mig. Det har jag inte vetat om... Men vi diskuterade det idag. Jag stämmer in på många kriterier, men många av dem går också in i min bipolära schizoaffektivitet.

Jag blev generad. Han har en viss förkärlek för besvärliga borderline-personer, men han sa att han tyckte att jag var mer mogen och eftertänksam än många andra. En tjej som kommer in med ångest, humörsvängningar och självskador blir automatiskt en borderlinebrud, ingen såg under mitt skal.

Men nu känns det som om någonting tungt har lyfts från mina axlar. Eller nej, från mina journaler! Jag är likadan, samma person men med mer erfarenhet, större mognad och lite mer självinsikt och är inte personlighetsstörd.

Min mamma sa att det hon läst om borderline passar in mycket bra på mig, och det är sant. Under de mest kaotiska åren så var jag väldigt självdestruktiv och omogen, med borderline på papper fick jag en personlighet även om den var störd. Jag tycker att vården behandlat mig på ett sätt som gjort att borderlinesymptomen blivit värre.

Som de säger i Girl, Interrupted - borderline är alla. Läs kriterierna och känn igen er.

Det dumma, mest idiotiska med detta med schizoaffektiviteten är att jag behandlas bättre av vården. Varför behandlar vården borderlinepersoner på det sätt som de gör? Jag blev inte tagen på allvar, mina sår blev tagna på allvar. Jag blev behandlad som att jag var en missbrukare för att det är vanligt att borderlinepersoner missbrukar. Om de lyssnade på mina värderingar, mina tankar, känslor... Det gör de nu men inte då, i alla fall inte på samma sätt.

Jag är trött efter en lång dag, så nu ska jag ta det lugnt ett tag och ladda för Idol ikväll. Postar förresten min intervju här sen.

Jäklar i min låda, idag har det hänt saker. Mary har sovit i 13,5 timmar vilket hon säkert behövde, och när hon var färdig och min städnazist kom så städade vi ut sovrummet vilket verkligen behövdes. Sedan gjorde jag vad jag är bäst på, vilket är att dammsuga, medan Mary skötte sin tvätt.

Vardagsliv. Skriva listor på saker att komma ihåg, inköpslistor, boka hotell och... oh wait, boka hotell!

Natten efter WT-konserten ska vi unna oss att sova på ett närliggande hotell Känns urmysigt. Det här börjar bli så verkligt, vi har peppat för Stockholmsresan så länge och nu känner jag att det verkligen blir av.

Vi ska träffa superfina människor, shoppa superbra saker och kläder, känna pulsen. Jag är redo, visst är jag redo? Jag tror det.

Vi stannar en vecka och bor på hemlig ort (=hos en extramamma till Mary som jag inte vet var hon bor). Det blir toppen.

Idag har jag mått bra till största del. Jag har lite problem med insättningen, med ångesten, men den går över och jag känner att det blir bättre för var dag.

Vi tar det lugnt, gör vardagliga saker i lugn takt och det behöver vi båda. Lugnt och fint. Det handlar om att återgå till rutiner. Det blir svårare för min fästmö som varit borta så länge, så jag ska stödja henne i det och påminna om saker. Jag behöver också komma i ordning.

Exempelvis; Idag gjorde vi köttfärssås och pasta. Vi Lagade Mat. Helt normalt och bara sådär... vardagligt. Det var nästan härligt. Jag har inte lagat mat på gud vet hur länge.

Imorgon ska jag vara med i ett nyhetsbrev för ett forum där jag svarar på frågor om självskadebeteende. Kanske postar jag mina svar här också.

 

 

 

Jag är hemma. Äntligen hemma, bland djur och kärleken.

Irene, hon som alltid tog extra tid- och hand om mig sa att jag vuxit enormt. Det har jag också. Hon sa att hon såg en liten rädd flicka som inte visste någonting och självskadade, raserade inredning, var obstinat och svartvit-tänkande - nu är jag en kvinna med mer insikt och fler erfarenheter.

Bara på ett år har så mycket hänt. Mary säger att hon sett mig växa och det gör mig stolt. Vi har ju faktiskt inte varit ihop i ett år riktigt än - men snart ;)

Det var egentligen tydligt då. Ja, jag var (är?) en typisk borderlineperson men problematiken som nu har ett nytt namn är ganska likt BPS. Ändå undrar jag varför ingen såg någonting.

En skötare berättade att hon läst min blogg någon gång, där jag skrivit någonting i stil med "Hennes fruktsallad såg så god ut men jag var inte säker på om den var förgiftad eller inte". Var går borderline-gränspsykos över till psykos?

Jag skyddade dem med mitt liv. Jag kan fortfarande inte prata om dem riktigt. Det var nog svårt att hjälpa mig när det var som mest kritiskt.

Men som sagt är jag hemma och lugnet har äntligen sänkt sig. Sängen väntar, en skön och mjuk säng, där jag får somna bredvid henne.

Jag vill inte ha det på något annat sätt.

Jag copy-paste:ar bara det jag skrivit när jag varit inlagd, vilket mest varit två dagars skräp och babbel. Vill bara tillägga att jag är hemma nu i alla fall och att det funkar.


Söndag 2/10 -11

Jag är på avdelningen. För tillfället ligger jag mellan två sängar i ett dubbelrum och har därför ingen lampa. När de släcker är det mörkt, helt enkelt. Det är svårt att veta när de ska släcka.

Men nu har de permission och jag drar undan skiljeväggen för att låna lampan. Jag har börjat kunna läsa lite igen - det går sakta, men jag läser och det är en seger för mig.

Hemma kunde jag inte göra någonting. Eller, snarare så gjorde jag allt. Det var en enda soppa av plock och disk och läsa en sida i en bok och se 5 minuter på TV och dagarna var så långa för att jag inte sov som jag skulle, jag hade och har fortfarande ingen vidare matlust.

Det sög musten ur mig, men det är inte konstigt. Att jag inte fattade det själv! Jag gick på en hög dos Seroquel och trappade ner den på tre veckor och hade för lite Abilify. Det fanns inget som bromsade mig.

Jag avskyr den här bipoläriteten. Jag avskyr psykotiska upplevelser, avskyr psykoserna som ändå lockar genom att säga till mig att de vet sanningen om livet och döden. De säger att psykiatrin ljuger. De är så övertygande för att de är överallt. Om du hör någonting som ingen annan uppenbarligen hör, skulle du då inte lyssna lite extra? Jag är väldigt spirituell av mig och har svårt att skilja på vad som är en andlig upplevelse och vad som är psykotiskt. Det är kanske därför jag skyddat dem så länge.

Men nu är jag inte psykotisk. Det finns dock ett fönster som kommer ibland, som jag kan klättra upp i och sortera saker. När jag var på akutpsyk började de döda växterna av plast att växa och mitt förnuft sa att jag var speedad och stressad, att det var en reaktion på det. Jag vet ju att döda ting inte kan växa.

Men när jag är psykotisk, då förvrängs allt och jag kan inte köpslå med mitt förnuft. Förnuftet håller med växterna som blir större och större. Rösterna är väldigt elaka. Jag är rädd jämt. Det är så det är.

Eftersom min sambo är på tvåan så ligger jag på ettan. VI kom överens om det själva, vi vill inte vara på samma avdelning. Om jag måste vara inlagd så föredrar jag ändå tvåan, för alla på ettan är så ledsna. På tvåan är de flesta galna. Jag föredrar deras galenskap framför den sorgsna stämningen här. Möblerna är mer bekväma där, här har de pinnstolar i korridorerna. Men jag ska inte klaga, jag ska ju inte vara här så länge...

Det där med tid är en konstig sak. Jag måste, verkligen MÅSTE, fylla varje sekund med någonting. Det är därför jag känner att jag blev galen någonstans på vägen. Jag måste fördriva tid, jag kan inte bara vara. Ändå kan jag inte spela spel eller se på TV, det finns ingen koncentration till det.

Cylinderna i mig snurrar på, men den har lugnat ner sig lite nu när vi höjd min Abilify och jag dricker kletig Theralen på kvällarna för att få sova om nätterna. Min insomning fungerar sådär, och just nu måste jag förlita mig på medicinerna. När jag är speedad finns det inte mycket mer att göra - jag gör alla andningsövningar jag kan och jag är en expert när det gäller sömn, sömnhygien och avslapningsövningar. Under mina tonår skapade jag sätt att kunna sova och de funkade innan klockan var alltför sen för det mesta, men det här är rent medicinskt. Jag är här för att fixa medicineringen.

TIll min stora förskräckelse har jag ingen möjlighet att djupandas, mina andningsövningar och avslappningsövningar krossas av min sjukdom. Därför gapar jag bara när de kommer med medicinen.


Måndag 3/10 -11

Jag är trött. Mycket trött.

Min rumskamrat valde att tända lysrören i taket när hon skulle upp vid två inatt. Jag gnällde, sa åt henne att släcka, att använda sin sänglampa men jag tror inte att hon förstår så mycket. Varför vet jag inte.

Jag måste erkänna att jag är lite rädd att bli igenkänd här. Jag vet att jag inte direkt är någon storbloggare, men ibland blir jag igenkänd, folk säger att de läser min blogg, skriver att de såg mig på olika ställen, men just här vill jag försöka vila. Jag känner inte för att vara en "kändis" här. Men vårdarna berättar att de ibland kommer in på min blogg och läser. Jag är lite tveksam till det, vill jag verkligen att de ska läsa? Det gör ingenting om de läser något inlägg, men jag vill inte att de ska följa min blogg.

På tal om att vila, så är det svårt. Hur gör man egentligen? Min kropp är så spänd. Det gör ont att sitta, ligga, stå, gå. Jag är så trött. Jag ser mönster överallt! Det är fyrkanter, sexkanter, trekanter, olika mönster utan namn. Det gör mig ännu tröttare.

Mitt i allt gnäll så har jag ju ändå mina vänner som är fantastiska, min familj som stöttar mig och min underbara flickvän som jag får träffa nästan dagligen och utbyta historier med, krama och hålla i handen.

Snart ska jag få sova i en tvåsal. Alla salar, utom ensalarna, är tvåsalar, men de tränger in tre sängar i tvåsalarna. Jag ligger i mitten. Snart får jag kanske en plats med sänglampa och antingen fönster eller handfat. Och en garderob! Man får vara glad för det lilla.

En lapp är smugglad över till tvåan, till min läkare, så nu väntar jag på att hans huvud ska dyka in. Jag måste få koll på sömnen, för tillfället tar jag maxdos av två preparat och kan ändå inte sova vilket verkligen suger.

Nu ska de ta bort Flunitrazepam/Fluscand från marknaden. Ändå tycks det finnas burkar om hundra kvar. Hur som helst är det den som hjälper bäst och jag äter den i perioder, det vill säga hypomana perioder, ett par gånger om året. Den är känd som rape-drug, Rohypnol som man lägger i tjejers drinkar. Dumheter. Man ska sova på dem.

Jag känner mig inte lika speedad som innan, jag känner mig snarare mixad. Trött av Theralen och jag fantiserar om att åka hem... men inte än. Inte än. Jag satsar på att stanna tills fredag i alla fall. Sedan går jag ut i världen igen, när jag ätit normalt och sovit nromalt.

Jag lider inte av tristess. Tristess är för mig kopplat till att man mår bra. Jag är rastlös. Vad heter det? Akatasi? Var det så? Det var vad min läkare sa i alla fall.

Så många som mår dåligt. Det är hemskt. Jag längtar till min och Marys ljusgrå vardag. Varken svart eller vitt, inte borderlinelivet, inga psykotiska symptom utan bara vardag med läsning, matlagning, TV, samtal, lyssna på när Mary spelar Betapet, må hyfsat bra.

Jag är definitivt motiverad att börja på behandlingscentret jag snart ska aktualiseras för som dagpatient. Det är som att åka på jobbet. Upp, iväg och arbeta med mig själv för att sedan åka hem och ta hand om hemmet och kanske massera min fästmö eller leka med katterna. Inte ett helt vanligt liv, men definitivt mer vanligt än vad det är nu.

Ni har ingen aning om hur svårt det var att skriva allt det här när jag är så splittrad. Jag måste sudda mycket för att jag skriver ord som inte ens ska vara med. Ord som inte har med någonting att göra. Stora bokstäver där de inte ska vara.

Jag är verkligen slutkörd.

---

Senare;

Imorgon har jag ett gäng möten. Det är bra, då går tiden. Tiden är min fiende nu... Jag vet inte varför. För att den går för sakta, samtidigt för fort. Det är svårt att förklara när man själv inte vet. Jag kan inte ens förklara det för mig själv. Idiotiskt.

Tröttheten hjälper inte. Jag kan inte sova men är trött och hänger ibland med huvudet, sover en liten stund. Att jag klarat mig här på avdelningen förut i längre perioder beror nog på att jag varit för deprimerad för att bry mig eller för psykotisk för att fatta någonting.

Jag vill skriva, alltså skriva noveller och på boken på min dator, men det finns inget möblemang som är tillräckligt bekvämt för att man ska kunna sitta en stund. Det är hemskt, hemskt synd. Det skulle vara ett hårt slag emot tiden om jag kunde förlora mig i skrivandet.

Snart är det dags att sova, men inte tillräckligt snart. Samtidigt har jag ångest över ifall jag kommer somna eller inte. Jag hatar osäkerheten.

Allt är en stor osäkerhet. Hoppas på att få träffa min läkare imorgon, annars kan det bli jobbigt.