Jag är hemma. Äntligen hemma, bland djur och kärleken.

Irene, hon som alltid tog extra tid- och hand om mig sa att jag vuxit enormt. Det har jag också. Hon sa att hon såg en liten rädd flicka som inte visste någonting och självskadade, raserade inredning, var obstinat och svartvit-tänkande - nu är jag en kvinna med mer insikt och fler erfarenheter.

Bara på ett år har så mycket hänt. Mary säger att hon sett mig växa och det gör mig stolt. Vi har ju faktiskt inte varit ihop i ett år riktigt än - men snart ;)

Det var egentligen tydligt då. Ja, jag var (är?) en typisk borderlineperson men problematiken som nu har ett nytt namn är ganska likt BPS. Ändå undrar jag varför ingen såg någonting.

En skötare berättade att hon läst min blogg någon gång, där jag skrivit någonting i stil med "Hennes fruktsallad såg så god ut men jag var inte säker på om den var förgiftad eller inte". Var går borderline-gränspsykos över till psykos?

Jag skyddade dem med mitt liv. Jag kan fortfarande inte prata om dem riktigt. Det var nog svårt att hjälpa mig när det var som mest kritiskt.

Men som sagt är jag hemma och lugnet har äntligen sänkt sig. Sängen väntar, en skön och mjuk säng, där jag får somna bredvid henne.

Jag vill inte ha det på något annat sätt.