Jag har funderat sådär i smyg ett bra tag om vår kattsituation. Mary har tre katter och en Puff, jag har två katter. Nu är vi sambos, men alla katter får ju inte plats. Jag har varit beredd att göra en uppoffring och när jag och Mary pratat om det har vi varit rörande överens.

Det gör ju ont att ge upp ett av sina barn. Vi har valt att omplacera två av våra katter, en var. För min del blev det Alvin, men jag blev så fruktansvärt lycklig när Olivia sa att hon kunde ta hand om honom! Då är han 350m bort och jag vet att han är hos bra människor. Det har löst sig väldigt bra för Mary också, så vi är nöjda även om vi kommer sakna våra underbara...

Det här känns väldigt vuxet. Göra uppoffringar för en framtid tillsammans. Jag vill inte leva med någon annan. Kanske är jag och Mary svanar?