Intervju om självskador.
2011-10-07 @ 16:29:20
Hur länge har du haft problem med självskador?
Det beror på hur man ser det. Jag började skära mig när jag var 16, jag var 23 när jag slutade. Innan jag började skära mig så brukade jag nypa mig, bita mig och andra småsaker för att hålla fokus eller straffa mig. Sedan blev självskadandet allvarligare när jag började skära och bränna mig.
Har du ofta fått uppsöka vård för dina självskador?
Ja. Jag vet inte hur många gånger, det går inte att räkna. Jag är rädd att det kan handla om hundratals gånger. På vårdcentralen, akuten, när jag varit inlagd. Kirurgen har haft sitt att göra.
Hur har vården bemött dig, när du kommit då?
Oftast har de varit kyliga och ibland har jag fått utskällningar. Ibland har de varit medkännande, men det är mer sällan än ofta. Kirurgen tycker däremot att det är kul att sy, därför har de för det mesta inte brytt sig om mig utan bara frågat vad jag skadat mig, hur länge sedan och sedan sytt ihop mig.
Hur har dina föräldrar reagerat?
Den första reaktionen har oftast varit ilska. Jag har frågat dem, såhär efter mina mest kaosartade år, hur de orkat och de har inget svar. Jag gissar på att de hållit mycket för sig själv och haft mycket ångest över det när jag blivit ivägskickad. När jag inte behövt sy så har jag mest gömt det så gott det gått.
Har du fått någon behandling mot självskador och hur var den?
Jag har gått i DBT, och det har hjälpt. Tyvärr kunde jag inte fullfölja terapin eftersom det visar sig att jag inte bara har borderline utan har psykotiska episoder som försvårat behandlingen, men jag har med mig några knep. Det handlar mycket om mindfulness. Annars har jag lärt mig mycket av andra där jag bodde förut eftersom de är missbrukare. Det handlar om att inte falla åter i sitt destruktiva beteende. Jag brukar tänka att jag har min drog, mina självskador, men jag väljer just nu att inte agera. Man får ta en dag i taget, en stund i taget, ibland sekunder i taget.
Tror du att om man pratar om självskador, så kan det trigga dem?
Ja och nej. Pratar man om det vid rätt tillfälle och på rätt sätt så behöver det inte trigga andra. Jag har väntat länge innan jag delgav andra om min sista självskada för att jag själv ska ha tillräckligt med distans till det för att kunna lägga fram det på rätt sätt, det vill säga på ett sätt som gör att ingen vill gå där jag gått.
Nu när jag var inlagd sist så pratade jag väldigt lite om självskadorna och berättade istället att jag inte skadat mig på 11 månader för en tjej som har självskadebeteende. Jag kände att hon lätt kunde triggas.
Andra, utan självskadebeteende och som inte är unga, tycker jag man ska prata med om självskadebeteende. Jag tycker att man ska vara öppen om det och jag svarar gärna när människor frågar.
Varför tror du att du skadat dig själv?
För att lindra ångest, för att straffa mig själv, för att mina röster vill att jag ska rädda andra genom att spilla mitt eget blod. Det har faktiskt hänt att jag varit glad och skadat mig ändå för att suget funnits där. Det har också hänt att jag skadat mig när jag känt en stark känsla, även om den är positiv, för att jag blivit rädd för starka känslor.
Vad var det som fick dig att sluta?
Det är en lång historia, men du kan läsa om den här.
Hur länge har du varit skadefri nu?
11 månader and counting!
Har det varit nära till återfall någon gång?
Ja, några gånger. Jag har självskadeimpulser varje dag, men det har varit några gånger som jag suttit och fingrat på något vasst men sedan kommit till sans.
Har du några tips till de som har problem med självskador?
Jag har bara tips till de som vill sluta. Vill man inte det så kommer man inte göra det. Men vill man sluta skada sig så måste man hitta trix som passar en själv. Vad som funkat för mig funkar inte för alla andra. Jag rekommenderar varmt listan som finns på http://www.shedo.org/?v=page&pkey=skills
Din flickvän har nyligen haft problem med självskador och hur har det påverkat dig?
Det har såklart varit svårt, men jag blir inte triggad av henne utan kärleken vällde över första gången jag såg henne när hon nyss skadat sig. Jag reagerade sedan, just då torkade jag hennes arm och ringde sjuktaxi och var väldigt praktisk. Sedan blev jag väldigt ledsen, för hennes skull och för att jag förstår att hon måste mått väldigt väldigt dåligt för att ha gjort en sådan sak efter att varit självskadefri länge.
Nu så reagerar jag på samma sätt när det hänt, men jag måste erkänna att jag ibland blir otålig och förstår mina föräldrar mycket bättre. Det är inte lätt när det är svårt.
Hur reagerar du på självskador som anhörig?
Jag försöker hålla det långt ifrån mig, för om jag tar på mig för mycket så blir jag själv väldigt sårbar.
Är din flickvän fortfarande inlagd?
Ja, men hon har långpermission och fixar hon det så blir hon utskriven
Har du ofta fått uppsöka vård för dina självskador?
Ja. Jag vet inte hur många gånger, det går inte att räkna. Jag är rädd att det kan handla om hundratals gånger. På vårdcentralen, akuten, när jag varit inlagd. Kirurgen har haft sitt att göra.
Hur har vården bemött dig, när du kommit då?
Oftast har de varit kyliga och ibland har jag fått utskällningar. Ibland har de varit medkännande, men det är mer sällan än ofta. Kirurgen tycker däremot att det är kul att sy, därför har de för det mesta inte brytt sig om mig utan bara frågat vad jag skadat mig, hur länge sedan och sedan sytt ihop mig.
Hur har dina föräldrar reagerat?
Den första reaktionen har oftast varit ilska. Jag har frågat dem, såhär efter mina mest kaosartade år, hur de orkat och de har inget svar. Jag gissar på att de hållit mycket för sig själv och haft mycket ångest över det när jag blivit ivägskickad. När jag inte behövt sy så har jag mest gömt det så gott det gått.
Har du fått någon behandling mot självskador och hur var den?
Jag har gått i DBT, och det har hjälpt. Tyvärr kunde jag inte fullfölja terapin eftersom det visar sig att jag inte bara har borderline utan har psykotiska episoder som försvårat behandlingen, men jag har med mig några knep. Det handlar mycket om mindfulness. Annars har jag lärt mig mycket av andra där jag bodde förut eftersom de är missbrukare. Det handlar om att inte falla åter i sitt destruktiva beteende. Jag brukar tänka att jag har min drog, mina självskador, men jag väljer just nu att inte agera. Man får ta en dag i taget, en stund i taget, ibland sekunder i taget.
Tror du att om man pratar om självskador, så kan det trigga dem?
Ja och nej. Pratar man om det vid rätt tillfälle och på rätt sätt så behöver det inte trigga andra. Jag har väntat länge innan jag delgav andra om min sista självskada för att jag själv ska ha tillräckligt med distans till det för att kunna lägga fram det på rätt sätt, det vill säga på ett sätt som gör att ingen vill gå där jag gått.
Nu när jag var inlagd sist så pratade jag väldigt lite om självskadorna och berättade istället att jag inte skadat mig på 11 månader för en tjej som har självskadebeteende. Jag kände att hon lätt kunde triggas.
Andra, utan självskadebeteende och som inte är unga, tycker jag man ska prata med om självskadebeteende. Jag tycker att man ska vara öppen om det och jag svarar gärna när människor frågar.
Varför tror du att du skadat dig själv?
För att lindra ångest, för att straffa mig själv, för att mina röster vill att jag ska rädda andra genom att spilla mitt eget blod. Det har faktiskt hänt att jag varit glad och skadat mig ändå för att suget funnits där. Det har också hänt att jag skadat mig när jag känt en stark känsla, även om den är positiv, för att jag blivit rädd för starka känslor.
Vad var det som fick dig att sluta?
Det är en lång historia, men du kan läsa om den här.
Hur länge har du varit skadefri nu?
11 månader and counting!
Har det varit nära till återfall någon gång?
Ja, några gånger. Jag har självskadeimpulser varje dag, men det har varit några gånger som jag suttit och fingrat på något vasst men sedan kommit till sans.
Har du några tips till de som har problem med självskador?
Jag har bara tips till de som vill sluta. Vill man inte det så kommer man inte göra det. Men vill man sluta skada sig så måste man hitta trix som passar en själv. Vad som funkat för mig funkar inte för alla andra. Jag rekommenderar varmt listan som finns på http://www.shedo.org/?v=page&pkey=skills
Din flickvän har nyligen haft problem med självskador och hur har det påverkat dig?
Det har såklart varit svårt, men jag blir inte triggad av henne utan kärleken vällde över första gången jag såg henne när hon nyss skadat sig. Jag reagerade sedan, just då torkade jag hennes arm och ringde sjuktaxi och var väldigt praktisk. Sedan blev jag väldigt ledsen, för hennes skull och för att jag förstår att hon måste mått väldigt väldigt dåligt för att ha gjort en sådan sak efter att varit självskadefri länge.
Nu så reagerar jag på samma sätt när det hänt, men jag måste erkänna att jag ibland blir otålig och förstår mina föräldrar mycket bättre. Det är inte lätt när det är svårt.
Hur reagerar du på självskador som anhörig?
Jag försöker hålla det långt ifrån mig, för om jag tar på mig för mycket så blir jag själv väldigt sårbar.
Är din flickvän fortfarande inlagd?
Ja, men hon har långpermission och fixar hon det så blir hon utskriven
Kommentarer
