Kanske blir det någonting. Jag ska bara hitta korrekturläsare och fundera på om jag vill ge så mycket av mig själv. Det var jag, men det var 2008 och jag finner inte så många likheter längre.

Saxat:

"Jag sov i en vanlig sjukhussäng i det äckliga bältesrummet, självklart hade jag vak. Anledningen till att jag låg i bältesrummet var att de helt enkelt inte hade något enkelrum ledigt, på grund av överbeläggningarna hamnade jag i ett rum som inte var tänkt som sovsal. På morgonen kom Gun-Marie som är en kort, tjock och gråblond skötare, Anita som är en gammal hagga till sjuksköterska som jobbat inom vården alldeles för länge och Joanna som var min överläkare in för att prata med mig. De förklarade att de hade satt mig på något som heter ”behandlingsvak”, något som är relativt nytt där på sjukhuset.

Behandlingsvak. Det innebär att man alltid har någon personal hos sig och att man gör ett schema för veckan, dag för dag. Man får ha två aktiviteter och två uttag per dag. Om jag vill lyssna på musik på eftermiddagen får jag skriva in det i schemat, få min iPod utlämnad till mig men när jag är klar måste den lämnas in igen. Samma sak gäller böcker och annat.

Dagarna som jag hade behandlingsvak var avskalade, helt utan händelser. Jag orkade inte bråka med dem, orkade inte bråka med mig själv. Jag var snäll och gjorde som jag blev tillsagd. Jag åt och sov, försökte läsa och såg ibland på Simpsons på kvällarna. Men mest av allt tänkte jag, tänkte på att jag lurat döden och vunnit i min ryska roulette, men det kändes mest som att jag hade förlorat.

Jag var olycklig och kände mig förnedrad. Totalt frihetsberövad och utan rättigheter lät jag dagarna gå. I min dagbok beskrev jag mig som våldtagen, fasthållen och med kränkta rättigheter. Jag undrade varför de var så elaka att de lät mig leva med den ångest jag hade, jag stod mitt i elden och våndades men kunde aldrig dö. Det var det som var det värsta, att det bara inte fanns något slut.

Joanna gav mig diagnosen emotionell instabil personlighetsstörning, också kallat borderline personlighetsstörning. Det var rent formellt, innan har jag och vårdpersonalen som arbetat med mig redan känt till att jag troligen lider av BPS. Hon satte in 1mg Risperdal till kvällen eftersom det tydligen har haft god effekt hos personer med samma störning.

Lite kärlek bara, lite medmänsklighet tack. En gråhårig tant som kom från bemanningen en kväll satt och pratade lugnt med mig om allt och inget, och när hon gick så smekte hon min kind och sa att det skulle gå bra för mig. Och då i den stunden trodde jag henne. Jag somnade ovaggad den natten."

Herregud. 2008. Det året var jag sammanlagt inlagd i över 6 månader.

Så skönt att det är över.