Logik?
Jag pratade med en tjej om det, en tjej med färska sår och omläggningar. Hon tyckte att det var självklart att vi båda skulle ha långärmat av respekt.
Dagen efter var hon på dåligt humör och slängde armarna i korridoren, kortärmad. Hon skrek och slogs med väggarna. När hon stod och tjurade så bad jag henne ta på sig något långärmat för att jag kände mig triggad.
"Du behöver inte titta" tyckte hon. När jag sa att det inte gick att ignorera så sa hon att "de var upp till mig om jag blev triggad".
Logik?
Jag bad henne ta på sig något, sedan sa jag att hon var respektlös, men hon brydde sig inte. Dålig stil tycker jag. Vi har alla våra problem och vissa vet inte bättre - som den skrikande tanten eller han som går och byter kanal på TV:n fast alla andra protesterar. Att hon har ADHD tycker jag inte ursäktar någonting eller ger mig ökad förståelse.
Men hon var ung, förståss. Hon ville kasta saker och slå sönder saker men jag sa att det finns andra saker som man kan få uppmärksamhet på. Hon frågade vilka, och jag blev stum. Ja, lever man om så får man förståss uppmärksamhet. Jag tycker att jag får uppmärksamhet genom mitt skrivande, jag tycker också att den uppmärksamheten snarare kommer genom att prata än att göra otyg, men ärligt talat så är de ganska ignoranta på avdelningen ibland.
Emellertid har jag märkt att de inte ger människor med dramatiska gester uppmärksamhet, förmodligen för att de ska sluta. Helst borde de gå emellan innan det går för långt, som kvinnan som tillslut låtsades svimma. Ingen brydde sig... men när jag tryckte på larmknappen och var i upplösningstillstånd så kom en skötare och vi pratade, hon såg mig och validerade mig.
När två patienter senare kom i slagsmål och en av dem, hon med kortärmat, blev flyttad så kändes det ändå skönt. Jag har tillräckligt jobbigt med mina självskadetankar.
Jag förstår hur du känner, på en avdelning vill man känna sig trygg, men eftersom att det främst handlar om sin egen överlevnad är det också ganska mycket begärt att be någon ha långärmat pga att det kan trigga. Jag kan inte be människor sluta äta godis för att det triggar mig att hetsäta, jag kan inte be tv-kanaler att sluta göra alkoholreklam för att det triggar mitt missbruk, jag kan inte heller be smala människor att ha stora kläder på sig för att det triggar min anorexi. Tyvärr är det så, vi får lära oss utkämpa våra egna krig själva, vi måste klara av att omvärlden inte alltid står på vår sida och i slutändan måste du vara stark nog att hantera dina egna svagheter. Jag säger inte att det är lätt, på en avdelning är man ofta mycket skör, men skulle du be mig sätta på mig en långärmad tröja för att jag triggade dig skulle jag inte ta hänsyn till det, alla människor triggas av olika saker och det är omöjligt att veta vad som triggar vem och hur.
På en avdelning handlar det såklart om överlevnad, men att ha på sig långärmat är en självklarhet för mig i alla fall om det finns de som kan triggas av mina ärr. Det handlar om respekt.
Det är en väldigt lång parallell du gör när du jämför detta med färska sår efter självskada med att någon äter godis. Så pass lång att jag vågar påstå att det faktiskt inte alls är samma sak.
Smala människor med anorexia måste såklart få ha på sig vanliga kläder, men där känner jag att det också finns en gräns ifall man är fler med samma problem; man bör och måste inte prata om hur mycket man väger. Det kan bli någon sorts kapplöpning där med, det om någonting triggar andra med samma problem.
Jag måste hålla med Hanna i det hon skriver.
Jag har dock alltid haft långärmat på psyk. Men varför skulle man egentligen? Då måste man ju ha det ute också för folk kan triggas av det också. Sen blir jag sjukt triggad av när andra äter sötsaker faktiskt. Du säger att det inte är samma sak. Men jag tycker annorlunda. Det är så det funkar i ett samhälle. Alla tycker inte lika.
Sen kan jag även hålla med att färska sår kan trigga extremt, men det tycker jag även ärr kan göra för mig.
Hoppas ni får det toppen i huvudstaden. Jag hoppas ni får må bra både du och Mary.
Ta hand om dig
