Födelsedagstroll!

 

 

Idag blev jag 24. No biggie, men det är ju alltid roligt att fylla år!

 

 

 

Marys present!!! <3 <3 <3

 

 

 

Ögongodis för alla, men min, bara min!

 

 

 

Jag åkte med mamma till hem-hemmet igår. Vi firade min födelsedag som infaller i morgon, men det var bekvämast att fira den igår. Så tårta, presenter och sällskap! Det var riktigt mysigt att komma hem igen, samtidigt som att det känns konstigt. Mamma och pappa har gjort om så mycket att jag knappt känner igen mig själv. Någon gång måste de ju städa ut oss ungar och leva sina egna liv, jag är yngst och blir 24.

Något som upptagit all min tid från igår morse är min ryggvärk. Jag har inte haft såhär ont på väldigt länge, det var nog över ett år sedan! Det är definitivt en nerv som sitter i kläm, för det gör ont från svanken och strålar ut längs utsidan på mitt högra ben och ner i foten. Usch!

Nu är jag hemma igen. Alltså hemma hos mig, katterna, Mary. Min stackars sötnos är sjuk och ynklig, så jag får försöka ta hand om henne. Jag är allmänt trött, jag har bytt från Flunitrazepam till Stilnoct igen och första nätterna var jobbiga. Nu verkar dock Stilnocten fungera igen. Ibland får jag "kurer" på någon månad med starkare sömnmedicin för att jag sovit dåligt och/eller är hypomanisk. Jag tycker att det fungerar väldigt bra, förutom de nätterna då kroppen måste ställa om sig.

Men det är ljust ute! Klockan är mycket och det är ljust! Jag älskar det! Jag vågar nästan andas ut, tro att jag klarat vintern. Allt har varit annorlunda, oftast på ett bra sätt, så kanske kan jag lyckas ta mig ur den onda cykeln jag befunnit mig i i flera år.

Mary är det absolut mest avgörande. Kärlek kan inte göra mig frisk, men det gör att man kan komma ganska så jävla nära! Hon är en fantastisk person och oerhört snygg, hihi. Och hon är MIN! Jag är det levande exemplet på "plötsligt händer det". Jajjemen.

Det ska planeras födelsedagar och fest och besök. Först och främst ska vi båda fylla år, sedan får vi börja skissa på festligtheter. Håll till godo, du kanske blir bjuden ;)

Tillägg: AJ, HELVETES JÄVLA SKITRYGG!

Förefest - Daniel (aka Ace Ventura) och Olivia!

 

 

Från topp till tå.

 

 

I'm hot and I don't give a damn-looken!

 

 

My och Jimmie var här!

 

 

*HJÄRTA*

 

 

Jag och bästa Olivia!

 

 

På klubb grås dansgolv.

 

 

Jag kan inte låta bli att älska min frisyr!

 

 

Mary gräver efter ölpengar.

 

 

Ölande och ylande till Kate Busch och Tori Amos.

 

 

Inte alls så försupen som jag ser ut, utan väldigt städad och nykter faktiskt.

 

 

Träffade massor av bra folk, bland annat Jojo och Tommy!

 

 

A love supreme.

 

 

Det spexades ordentligt.

 

 

Cora och Raven.

 

 

GODNATT UMEÅ, SVERIGE, NORDEN, JORDEN, UNIVERSUM.

 

 

 

<3

 

 

Greyscale igår, vi pimpade oss från topp till tå och hade en liten förfest hemma hos oss. Det var himla trevligt, vi lyssnade på synth och alla utom jag pimplade alkohol. Som tur är så smittade berusningen av sig på mig, jag är ganska bra på att släppa loss och där får jag väl tacka min impulsivitet för en gångs skull. Ärligt talat saknar jag att dricka litegrann, men jag känner att jag inte behöver dricka. Även om jag ville så skulle jag inte kunna på grund av att min medicinkombination gör att jag bara mår dåligt och kräks.

 

Hur som helst så var det bra stämning. Vi gick iväg till krogen Krogen ganska tidigt och när vi kom fram märkte jag att jag glömt min plånbok. Jag slapp visa leg och en kompis la ut pengar åt mig, puh!

 

Det är samma folk på gråskala. Jag älskar den tillställningen, man springer på någon man känner varannan sekund. Vår gäng satt och drack i väntan på något bättre.

 

Jag är så stolt över Mary. Den kom en kille som hon gick i högstadiet med och hon reste sig och gick fram till honom, konfronterade honom. Han var så drunk out of his mind (i brist på svenska kraftord) och var svårpratad. Jag gick fram och stod och småmorrade som en pitbull eftersom han var äckligt närgången min flickvän. Han ville väl ha sig ett ligg. Hur mycket han fattade av vad Mary sa vet jag inte, men det var så modigt att gå fram till honom och ställa honom mot väggen!

 

Jag skulle vilja göra samma sak om jag fick chansen. Jag vet inte om jag skulle våga, men jag vet att jag vill. Jag vill att skitstövlarna ska veta vad de gjort mot mig och även om jag fick en förlåtelse så vet jag inte om jag skulle kunna förlåta. Kanske om de verkligen menade det, men varför skulle de göra de? De vet säkert inte vad de egentligen gjort och även om de visste det så skulle de inte bry sig.

 

Men nog fan skulle jag vilja skälla ut dem, en efter en.

 

Kvällen slutade ganska tidigt för oss, men det var kul så länge det varade. Längtar till nästa gråskala!

Dreadhead!

 

 

Nu sitter jag med dreads och rosetter i håret (som bilderna visar) och lägger ihop en playlist till förfesten innan Club Greyscale. Jag är superpeppad, det här kan bli hur kul som helst! Det är alltid bra musik och bra människor på Greyscale, har alltid varit och kommer alltid vara. Synth/goth/industri spelas inte på O'Learys heller...

 

Känn peppen, peeps!

 

 

 

Wanna take a trip in my spaceship?

In progress

 

In progress.

 

In progress.

 

 

FÖRLÅT, farbror Hans!

 

 

 

Idag kom mina dreads! De är röda och svarta och alldeles underbara. Mary och jag har spenderat kvällen med att fläta i dem - nåja, MARY har flätat och jag har suttit på min rumpa. Hon ska ha all heder som hjälper mig.

Det var länge sedan jag hade synth-dreads, så länge att jag själv glömt hur man flätar in. Jag har som tur var en händig kvinna.

Fick finbesök av Sandra idag, som jag saknat henne! Hennes kurser verkar ta kål på henne, det var knappt så att vi hittade någon tid för oss att umgås.

I samma stund som hon gick så kom en skadedjursbekämpare. Jag har fått myror i lägenheten och det är så jävla äckligt. De håller sig visserligen till sitt hörn, men de måste ha hittat till min vardagsrumsmatta och hittat massor med godsaker, för medan jag satt på golvet och mary flatade dreads så börjar en myra krypa uppför min arm!

- Äta myror? frågar Mowgli.
- Det är världens käk. Kittlar störtskönt i kistan! svarar Baloo.

Som tur är så har Mischa myrjagande och myrätande som hobby. Go Mischa, go!

För övrigt: Pepp inför Greyscale på lördag!

Såhär går det till när jag färgar mitt hår med extremhårtoningen Vermillion Red märket Directions!

Filmat och redigerat: Mary

Låt: Ashbury Heights - World Coming Down

 

 

 

I love you when you dance

When you freestyle in trance

So pure

Such an expression

 

 

 

 

 

 

 

- När självskadeimpulserna var en nia av tio, förstår du hur stark du var som lät bli? säger Mary.


Det där med självskadeimpulser kämpar jag med varje dag, oftast så lyckas jag trycka ifrån mig det och ibland är det lätt, ibland är det svårt... men igår var det olidligt, jag håller fortfarande på att återhämta mig. Jag vet inte vad som hände, helvetet bröt plötsligt lös.

Jag vill verkligen inte förstöra det här. Den 26:e är det 5 månader och datumet hägrar framför mig. Jag vill dit och jag vill längre. Jag tror inte att jag, sedan jag började skada mig, har varit skadefri så länge som jag varit nu. Jag har satt punkt, jag vill så mycket mer.

Det nästan lustiga var att jag kände en sådan besvikelse över mig själv igår att självskadeimpulserna tillslut blev för starka för att jag skulle stå ut själv, men om jag hade skadat mig hade jag fortfarande känt mig besviken, om inte mer. Jag ringde min terapeut och bad henne prata med mig tills mitt boendestöd kom. När boendestödet sedan gick kände jag att jag fixade det.

Jag löste situationen. Jag bad om hjälp. Jag var ärlig. Jag skadade mig inte - MEN, ångest är verkligen en jävla bitch, det är den som är roten till all ondska omkring mig. Jag måste börja där, börja röja undan ångesten bit för bit.

Livet kan bli långt, kanske hinner jag ändå med allt jag skulle vilja göra. Kanske tillfrisknar jag tillräckligt för att fungera i samhället. Pappa brukar säga att "den som lever får se", vilket faktiskt är väldigt sant.

Ångestanfall from hell idag. Det var verkligen helt vidrigt hemskt, det var faktiskt ett tag sedan jag hade en sådan stor ångestattack. Det var som att jag blev sjuk, jag låg i soffan och visste inte vad jag skulle göra, höll mig om magen för att det gjorde ont där, som ett psykiskt magknip.

Jag önskar att jag kunde prestera så som jag gör när jag är hypomanisk. Det känns konstigt att bli medicinerad mot någonting som varit en självklar del av mitt liv. Hur fick jag för det mesta bara MVG i skolan? Gymnasiet var helvetet men jag hade åtminstone studierna att begrava mig i. Lärarna tyckte om det jag skrev, och de visste att jag kämpade (men inte hur hårt). Jag var så solklart bipolär när jag skrev MVG på uppsatser och prov under några veckor och sedan gömde mig hemma med en låtsad sjukdom så att mina föräldrar kunde ringa in och sjukskriva mig till jag var gammal nog att ljuga själv.

Min boendestödjare sa idag vad jag fått höra förr - jag kommer få äta mediciner hela livet. Psykbrytet idag kom av att jag klankar ner på mig själv för att jag inte presterar, för att jag är vimsig. Jag vet att mina hypomanier är som när Karl-Alfred tar spenat - det är inte min riktiga styrka utan ett symptom på min sjukdom - men jag är ju så van att jag klarar så mycket mer i perioder...

Jag blir vimsig av medicinerna. Jag hatar det. Det är småsakerna, jag hänger inte alltid med i människors resonemang, jag blandar ihop tider och datum och är bara så mycket överallt. Jag är alltid trött, förmodligen på grund av Seroquelen jag äter, men när jag går isäng kan jag inte sova för att samma medicin också ger hjärtklappning. Jag behöver likt förbannat sömnmediciner.

Ursäkta min bitterhet, men jag har inte valt det här.

"Du är intelligentast i vår familj." fick jag till min stora förvåning höra för inte så länge sedan.

Vad hjälper det när jag blir fördummad av medicinerna och inte kan utnyttja min kapacitet på grund av min sjukdom?

Janus.

 

 

Jag är sprängfylld med saker som måste ut. Det är ord, det är bilder, det är färger och energier. Det är svårt att organisera sig, men jag skriver ett "kapitel" varje dag oavsett om det bara blir skit och jag har börjat måla en bild som måste måste måste ut ur mitt system. Jag vill inte bära den inom mig. Jag för den ut genom mitt hjärta, till min arm, till min hand och till penseln mot duk.

 

Jag tycker om att vara kreativ, men det är inte alltid lustfyllt. Ibland är det bara ett måste, ett tvång. Efteråt kan jag lägga det åt sidan.

 

Nu ska jag göra en stor kopp kaffe och förbereda mig på att boendestödet ska komma. Imorgon har jag inflyttningsfika för kvinnorna med kraften.

De senaste dagarna har varit riktigt bra. Jag har känt mig i fas och låtit mig blomstra.

Veckan började segt. Vad kan jag säga? Jag minns inte så mycket. Jag minns boendestöd och möten. Annars har jag inte varit kreativ på något sett.

Jag har träffat Lynn, glömt bort min och Marys månadsdag och gottgjort för det, sedan började en känsla av trygghet gro i mig igen. Nu sitter jag på lördagskvällen och gör vad jag borde göra; skriva. Mary sitter bredvid och tränar på att spela gitarr. Jag har idéer jag vill genomföra och är tacksam över min goda smak att göra rummet till ett enda stort kreativt och kulturellt spektra.

Idag påbörjar jag ett hemligt projekt, och det är hemligt just för att jag inte vet vad det kommer att bli, om det kommer att bli något. Huvudsaken är att jag skriver.

Och mitt hjärta blomstrar! Jag är så tacksam.

Något gnager mig dock. Det börjar bli konstiga nätter igen - jag vaknar mellan 01.57 och 02.57, ofta svettig från en dröm jag snabbt glömt. Jag är rädd att väcka Mary när jag går upp för att dricka vatten eller gå på toa eller bara gå ett varv i lägenheten för att skaka av mig drömmen som väckt mig, drömmen som kommer från...

... just det. Jag drömde att Mary kräktes i sömnen och dog. Det är inte så konstigt - det var så Carro dog. Det var riktigt ruskigt. Jag vill aldrig vara med om det, jag vill aldrig hör om det mer, jag vill ha det ogjort och att det aldrig händer igen.

Nu lyssnar jag på Moody Blues och är högstadienostalgisk, saknar någonting som ändå inte var så bra. Det där med nostalgi är underligt, för det behöver inte altid vara fina minnen man återkommer till. Det borde vara så, men det är inte så.

Frågor om vad jag gjort på armarna, samt frågor som är vinklade till det negativa som frågan "Varför tycker du så synd om dig själv?"

Idioti.

Jag gick upp ur sängen bara för att lägga mig i soffan och somna igen. Jag brukar göra så, när jag "vaknar på fel sida" så ser jag till att jag går upp och lägger mig igen. Det brukar hjälpa.

Idag fungerade det. På eftermiddagen åkte jag, Mary och Olivia in till stan och drev omkring. Jag vill inte nämna hur många riksdaler som gick åt, men jag ser det som en investering...

Väl hemma igen la vi oss i soffan och sov. Min soffa är verkligen totalt AWESOME, skön och stor och underbar.

Två timmar på stan och jag är helt slut. Det är tufft att leva i ett i-land.

Summering: Kärlek och vänskap. Ni är bäst!!!

 

 

HUR kunde jag glömma att det igår var 4 månader som jag och Mary varit tillsammans? Idag firar vi istället 4 månader och en dag och jag har uppvaktat min kvinna så gott jag kan, fast hon förtjänar mer. Jag har älskat henne varje dag som vi varit ett officielt par insåg jag idag - kanske har jag älskat henne ännu längre till och med. Hon har varit en stor bidragande del till att jag klarat av vintern och jag älskar att bygga drömmar med henne, nå milstolpe efter milstolpe i jakten på att få drömmarna uppfyllda.

 

Framtiden är vår.

 

 

 

Lite spexad B&J.

 

 

 

Vad är kärlek, om inte att ens flickvän bjuder bort Ben & Jerry's totalt frivilligt trots att hon vet hur sjukt jävla god den är???

Jag har varit så trött hela dagen, trots att jag somnade i soffan innan mitt boendestöd kom. Trött hela tiden, det är antingen det eller att vara sömnlös och då väljer jag att vara trött för jämnan. Det är som att jag samlar ihop all förlorad sömn som sedan länge varit borta.

Efter att boendestödet kommit så har jag hunnit med att både städa och göra matlådor, plockat upp diverse skräp eller kläder och försökt ta det lugnt mellan uppgifterna. Jag är inte så bra på att stressa ner, och ärligt talat är min boendestödjare så lugn att jag nästan blir galen ibland.

Jag och Mary har sett Black Symphony med Within Temptation IGEN - den är lika fantastisk som första gången och ingen psykofarmaka i världen kan hindra mig att gråta när allt bara stämmer. Det är utan tvekan den bästa livekonserten jag sett. Det är det bästa köpet jag gjort på väldigt, VÄLDIGT länge. Jag är så nöjd!

Det är dock en del fnurror på tråden. Ärligt talat har jag fått kämpa en del, både igår och idag. När ska saker vara lätta, eller åtminstone inte svåra?

Imorgon har jag möte på psyk tillsammans med min boendestödjare. Vi ska diskutera mina tidiga varningstecken för att jag ska få så bra hjälp som möjligt. Jag måste klura på vad som är tidiga varningstecken, för egentligen så står jag oftast och balanserar på kanten av någon sorts känslomässig avgrund, faller jag så faller jag fort och hårt. Vi får se hur det blir. I-M som ska vara med känner mig och jag litar på henne.

 

 

Jag är så trött på att vara en marionettdocka, men jag har aldrig varit något annat. Mitt hem är inte mitt hem. Mitt jag är förvirrat, vem är jag? Vad vill jag? Och om jag vet vad jag vill, är det någon som lyssnar?

 

Jag skulle definitivt kunna diagnostiseras med osjälvständig personlighetsstörning, om man nu gillar diagnoser. Det är inte meningen att vara så otroligt svår att ha att göra med. Jag vill vara tillags, så mycket att jag glömmer mina egna behov. Jag vill göra andra glada till den grad att jag glömmer mig själv helt och hållet. Jag vill ju bara göra rätt.

 

Ja. Jag vill ju bara göra rätt.

 

 

 

Within temptation. WT. Within Temptation. WITHIN TEMPTATION.

Jag och Mary har spenderat de senaste dagarna med att lyssna och kolla på konserter, musikvideor samt extramaterial med allt vi har grävt fram av Within Temptation.

De var min högstadietröst. Jag såg dem live 2004. Jag glömde bort dem. Mary tog fram dem i ljuset igen. VIPS, besatt igen. Att köpa DVD:n Black Symphony var bästa jag gjort på väldigt, VÄLDIGT länge.

Nu har jag beställt en biljett till deras spelning i Stockholm i höst, Mary har redan en biljett. Jag minns när jag såg dem på Gates of Metal, men det här kommer bli någonting extra eftersom det inte är något schema som de måste passa in i. Ja, ni vet. Det kommer bli fantastiskt.

Mina fingertoppar har tappat känseln eftersom jag nöter på gitarren; jag vill kunna spela och sjunga Ice Queen. En oktav under Sharons, såklart... men ändå.

Godnatt alla skatter.

 

 

 

Mischa förstår inte att det är OLAGLIGT att vara såhär söt!!!

 

 

Jag vaknade utsövd med tre djur i sängen. Alla ville gosa och bli kliade. Sådana gånger önskar man att man hade en extra arm. Det var så mysigt och fint, jag kan inte förstå att jag fått det så bra.

 

Jag har bildterapi idag. Det är min fristad, det är så underbart härligt att avsluta veckan på det sättet. Det är bara jag och min bildterapeut på Scharinska och jag väljer oftast att lyssna på Skinny Puppy eller David Bowie när jag målar. Så är det hemma också. De skivorna inspirerar mig.

 

Nu sitter jag och tittar på en konsert med NIN och önskar att jag var där. Igår såg jag och Mary en konsert med Within Temptation. Jag måste på konsert! Jag MÅSTE! Jag sitter här i soffan och känner behagliga rysningar klättra upp och ner genom min kropp och jag saknar det, livemusik överhuvudtaget är underbart. Det är bara det att jag bott under en sten i några år nu, rädd för allt, men jag börjar känna mig mer modig nu. Vad som hindrat mig har varit min stora rädsla för att resa och katastroftankarna som tar över allt när jag är bland mycket folk.

 

Idag skriker jag till snön att JAG VILL LEVA! När jag går till min skjuts idag så ska jag lägga mig ner och göra en snöängel. Det börjar bli ljusare och ljusare ute och jag känner att jag lurat vintern. HAH, jag har bara varit inlagd i en vecka och det är mars månad! Januari, februari och mars brukar annars spenderas på sluten avdelning - men inte nu. Inte i år. Jag har lurat vintern, lurat depressionen. Dessutom var jag inlagd på HSL under den där veckan på sjukhuset... Det går åt rätt håll.

 

Våren ska bestå av vänskap och kärlek, vänner som kommer från olika ställen i landet ska få sova i min underbara soffa och bli behandlade som prinsessor.

 

 

Igår var jag på bokcaféet Pilgatan med Mary och hennes bästa vän Frida. Frida har fyllt tant (30 år) så jag bjöd henne på hennes fika. Vi sörplade kaffe och te och tjattrade. Förutom det köpte jag massor med böcker, men det är en helt annan historia.

Vi satt och pladdrade, jag fick höra gamla anekdoter och det är alltid lika roligt. Så började vi prata om ärr, om hur de åldras och bleknar, hur texturen förändras och så vidare. Det intressanta i den diskussionen var att vi verkligen diskuterade kring det som om det var ett avslutat kapitel. När jag och Mary gick och la oss så analyserade vi dagen, vilket vi alltid gör, och hon påpekade att det verkligen var så att vi pratade om självskadorna i past tense. Det kom helt naturligt, jag tänkte inte ens på det när vi satt där.

Den 26:e har det gått 5 månader sedan jag skadade mig sist. Jag har unnat mig själv synth-dreads som är nästan groteskt röda.

Jag är fri men måste kämpa för min frihet varje dag. Jag tänker inte sluta.

Chilling. Bokstavligen.

 

Jag rensar. Mental, spirituellt och rent fysiskt. Igår kom min nya soffa och jag sa farväl till mig gräsliga blommiga med alla dåliga minnen. Den nya soffan är gigantisk och jag fullkomligen älskar den! Den är liksom en egen ö i vardagsrummet. Så lycklig, en soffa! En REJÄL soffa!

Jag hade tänkt att hjälpa till med att skruva ihop den, men pappa och mamma bad mig på ett inte så snällt sätt att göra oss alla en tjänst genom att duscha. Min tanke var att det inte var någon idé att duscha innan vi fått ihop soffan men mina föräldrar fixade det.

Efter en dusch och mycket skratt (löjliga familjen) så åkte mina föräldrar hem, medan jag och Mary kröp upp i den nya soffan och såg Death Proof.

Ny start. Jag dör och ska uppstår likt en fenix. Nya prylar, rensar luften med rökelser, har mina egna ritualer för att stänga ute det negativa, rensar bland mina relationer och entrar en ny era. Jag är en ny person med nya synsätt.

Ren fysisk ångest med alla dess symptom går att lätta med en tablett, om man vill. Den psykiska däremot, den sitter där den sitter.

Mary Jane Angel

Nu har jag photoshoppat bilderna jag tagit på Mary när hon gjorde en egen Taylor Momsen-makeover. Här kommer några, enjoy!

 

 

Idag har Mary entrat en tävling vars beskrivning går att hitta här.

Detta är resultatet. Mary står helt för makeovern och videon, jag assisterade genom att dokumentera förvandlingen.

 

 

Fun facts: Jag ramlade nästan ur soffan när Mary kom in i vardagsrummet, ombytt och allt. Snygg-chock, där har aftonbladet en rubrik!

 

 

 

 

När jag gick i sjätte klass hade jag dille på att göra abstrakta rutor och fylla i vissa av dem. Så det är vad jag gjorde nu... Det är skönt att måla.

 

 

Nu får den här vara klar. Jag orkar inte med den längre.

 

 

 

Sötaste nosarna!

 

 

Jag låter solen skina in idag. Olivias sten håller den negativa energin på håll, den finns kvar men den är vilande. Det doftar vanilj i sovrummet och när jag vrider upp persiennen så skiner solen in på mig och på djuren.

 

Puffen tvingar ut mig, och jag har tvingat mig själv att laga riktig mat. Jag måste tvinga mig själv, men det känns ändå okej. När det är gjort så känner jag mig nöjd.

 

Jag ser på Lacuna Coils uppträdande på Wacken 2007 genom att sätta USB-minnet i TV:n, Mischa kryper upp i min famn och somnar en stund. Det känns bra. Jag har sminkat mig, det känns också bra. Jag ska bara ta på mig kläder och packa upp lite lådor... utan att stöka ner. Det blir ett projekt, men jag tar allt som det kommer och skyndar inte.

 

För några kvällar sedan pratade jag med mamma i telefon, och Mary påpekade att jag lyssnade och inte avbröt. Jag försöker verkligen tänka mig för och inte avbryta folk, jag vet själv hur jobbigt det är. Jag säger STOPP och tänker mig för när det gäller allt. Sätter tyglar på galenskapen.

 

Att få sova och vakna näst intill utvilad är så skönt, det betyder mycket.

 

Jag tar mig an dagen genom att göra en sak i taget.

 

 

 

 

 

Igår frågade läkaren jag träffade om vad jag ville göra. Jag blev fundersam, vad menade han? Den närmsta tiden eller i längden? Och vadå göra, jobba eller vad? I-M som var med förklarade att jag inte hunnit få arbete innan jag blev sjukskriven, om man räknar bort sommarjobb.

Men jag vet vad jag vill.

1. Få ordning på min vardag, ha ett rullande schema som går som smort med rutiner och struktur.
2. Vara stabil en längre tid, helst ett helt år, innan...
3. ... jag kanske börjar arbetsträna eller plugga...
4. ... och jobba med böcker på ett eller annat sätt. Det kan vara en bokaffär, bokantikvariat, bibliotek (sjukt lång utbildning dock) eller ett förlag. Helst av allt vill jag skriva böcker.

Jag har drömmar och mål, men jag är för närvarande sjukskriven. Jag har uppfattat en viss attityd mot sjukskrivna som säger att man snyltar på skattebetalarna och att man har det bra som sjukskriven - man kan göra precis vad man vill när man är sjukskriven, sitta hemma och låta kronorna rulla in en gång i månaden medan man slappar.

FEL. Jag har det inte särskilt kul jämt, tyvärr (sjukskriven eller inte). Jag arbetar med att göra mig frisk, ett arbete som måste ta sin tid. Jag vill ingå i samhället, arbeta och känna att jag har ett syfte.

Jag är inte rik, och min skuld till mina föräldrar är nog i det närmsta astronomisk. Jag har bara haft tur som är född till en familj som är övre medelklass. Annars skulle Kronofogden jaga ner mig och stycka mig i bitar så att jag måste vara sjukskriven ännu längre.

Hur som helst, politiken åt sidan, så känner jag att jag tagit ett stort kliv fram nu. Jag bor i en schysst lägenhet. Jag är mamma till två underbara katter och har en underbar flickvän och håriga bonusbarn. Jag kan ärligt talat säga att jag kämpar som ett djur. Mina mål står fast och jag ska ta mig dit.

Nu har jag stött på ett stort hinder som jag hoppas kunna ta mig över snart. Jag har goda förutsättningar, men jag ser dem tyvärr inte alltid. Det är som att en stor dimma sänker sig över mig från tid till tid.

Idag har varit i det närmsta fritt från dimma och hinder. Jag vaknade, blev släpad ut av Puffen, åt riskakor för att jag inte orkade diska upp en gaffel och värma en färdigrätt. Allt var så stort och jobbigt. Mitt boendestöd kom och högg tag i disken medan jag skissade på en lista över vad som behövde göras. Det var mycket, så jag skrev vissa saker under prio 1 och prio 2. Det var trögstartat, men sedan var jag igång. Som vanligt när han kommer så drar vi iväg i diskussioner och han är riktigt smart och rolig. Han är driven så i slutändan så blev det ändå helt okej. Good enough, som han lärt mig.

Nu så har jag varit ute på en lite längre promenad med Puffen, precis innan solen gick ner kom vi hem. Nu är han helt utslagen. Snart ska alla ha mat, inklusive mig. Jag kan ju inte leva på riskakor och kaffe...

Jag antar att jag gör många omkring mig orolig, men jag ska visa att det går att lita på mig. Vad jag än säger så har jag ingen trovärdighet med tanke på hur allt varit och allt jag ställt till med genom alla år. Det enda jag kan göra är att visa att jag kan klara det, visa att man inte behöver vara orolig för mig dygnet runt, visa att jag kan ta hand om mig själv.

Min kropp är helt slut. Det ska bli mysigt att krypa i säng ikväll. Min temporära sömnmedicin gör att jag faktiskt känner mig utsövd när jag vaknar. Det är en pusselbit i jobbet med att sätta ihop mig själv igen.

Mary Momsen!

Got enough guilt to start my own religion.

 

 

Jag fick en akuttid hos en specialist idag, men priset att betala var att åka tillbaka till centret. Jag fick väga fördelar mot nackdelar och bestämde mig för att ändå ta tiden. Om jag inte gjort det hade jag nog kört in huvudet genom väggen.

 

Vi väntar, väntar på att höjningen av Seroquel ska börja verka. Jag tackade nej till att bli inlagd, jag vill få saker att fungera här hemma. Jag har faktiskt ganska bra koll på självskadeimpulserna, jag flirtar lite med hypomanin och jag fick en lite starkare sömnmedicin att ersätta Stilnocten med för en månad.

 

För jag pratar. Och pratar. Och pratar. Mamma kanske hade rätt när hon tyckte att jag var speedad redan för några veckor sedan. Jag har känt mig stressad och har mundiarré deluxe till och från. Mary klagar på att jag avbryter henne när vi pratar och jag märker själv hur forcerad min talteknik blivit. Ibland pratar jag som om livet hängde på det, men varför vet jag inte.

 

För att jag är galen, kanske.

 

Fast inte än. Ännu är jag fortfarande här, ännu kan jag söka den hjälp jag behöver. Förhoppningsvis vänder det här. Någonstans vid det tillfället då jag sparkade sönder stereon och slet bort alla sladdar och separerade spelaren från högtalarna för att inte höra mumlet så kände jag att jag kanske behöver söka hjälp ändå.

 

Tänk om jag kunde låta någon komma in, låta någon veta och förstå. Jag är rädd för konsekvenserna men jag är bara så jävla ensam med deras hemligheter.

 

Stå ut med mig, bara lite till. Snart får jag fötterna på jorden igen. Jag gör allt för att ta i mark.

 

Helgen kommer bli hur skön som helst. Det blir ett riktigt slumberparty med utkörd pizza, filmer, Melodifestivalen, slöa, läsa, fika, umgås. Äta, sova och bajsa ungefär. Det känns som att det vore väldigt välgörande för mig.

 

Kärlek! Nu ska jag gå och pussa på min trötta flickvän.

 

 

 

Vardagsromantik.

 

 

Jag kan inte påstå att saker varit enkelt. Inte heller att de är enkla eller kommer bli enkla. Jag träffade en av mina terapeuter idag och det finns en säng på avdelningen om jag vill, men jag är trött på att bli sliten itu av olika läkare med olika idéer.

 

Vi bestämde att jag får en akuttid med överläkaren som har hand om behandlingscentret jag hör till. Det innebär att jag måste ut på TBC imorgon och möta huset som nu ekar tomt efter att Carro dog. När jag sist var dit blev jag så ur balans och mådde så dåligt att jag helt enkelt vägrar ha terapi där. Nu träffas vi på sjukhuset istället.

 

Behovet av att träffa en läkare är dock stor, och om jag inte tar tiden imorgon så vet jag inte när jag kommer få en tid. Om jag inte tar tiden imorgon kanske det blir för sent. Jag måste få djupsömn, jag är beredd att äta ännu mer neuroleptika för att stänga av kanalerna till det som driver mig till vansinne. Det är inte De som är sjukdomen, det är vad De gör som gör mig rent sjuk. Driver mig till bristningsgränsen.

 

I-M ordnade skjuts till och från centret och jag vet att det kommer bli otroligt jävla svårt att komma in i huset där det saknas någon, men allt jag vill är att rädda mig själv och alla runt omkring mig. Jag håller på att bli galen! Det är inte nyttigt för någon omkring mig.

 

I-M ska också vara med på samtalet. Hon vet mest om mig och jag tror att hon förstår vad jag behöver. Jag funderar på om jag gränsar till hypomani eftersom jag talar i kaskader och avbryter alla när de pratar. Jag pratar i ett andetag, så att jag blir andfådd. Mamma tycker att jag pratar fort. Kanske gränsar jag lite till hypomani när jag börjar med olika projekt som aldrig blir klara och sitter uppkrupen i soffan med ett hjärta som slår hårt och fort och ser allt som är halvfärdigt. Jag är trött men med uppspärrade ögon.

 

Jag gillar inte medicinerna, men som sagt så stänger de av en del kanaler som just nu står öppna och forsar in i mitt vardagliga liv. Jag är redan ganska tungt medicinerad men det finns en gräns där strategier inte längre kan hjälpa. Jag omger mig av positiva saker, som en kattunges kurrande, penseln som skapar konstig konst, en kram eller kyss från min flickvän, fina ord, känna tacksamhet för allt gott omkring mig. Tyvärr botar det inte allt, men det underlättar i alla fall. Jag är absolut säker på att det är det som håller mig utanför slutenvården.