Got enough guilt to start my own religion.

Jag fick en akuttid hos en specialist idag, men priset att betala var att åka tillbaka till centret. Jag fick väga fördelar mot nackdelar och bestämde mig för att ändå ta tiden. Om jag inte gjort det hade jag nog kört in huvudet genom väggen.

Vi väntar, väntar på att höjningen av Seroquel ska börja verka. Jag tackade nej till att bli inlagd, jag vill få saker att fungera här hemma. Jag har faktiskt ganska bra koll på självskadeimpulserna, jag flirtar lite med hypomanin och jag fick en lite starkare sömnmedicin att ersätta Stilnocten med för en månad.

För jag pratar. Och pratar. Och pratar. Mamma kanske hade rätt när hon tyckte att jag var speedad redan för några veckor sedan. Jag har känt mig stressad och har mundiarré deluxe till och från. Mary klagar på att jag avbryter henne när vi pratar och jag märker själv hur forcerad min talteknik blivit. Ibland pratar jag som om livet hängde på det, men varför vet jag inte.

För att jag är galen, kanske.

Fast inte än. Ännu är jag fortfarande här, ännu kan jag söka den hjälp jag behöver. Förhoppningsvis vänder det här. Någonstans vid det tillfället då jag sparkade sönder stereon och slet bort alla sladdar och separerade spelaren från högtalarna för att inte höra mumlet så kände jag att jag kanske behöver söka hjälp ändå.

Tänk om jag kunde låta någon komma in, låta någon veta och förstå. Jag är rädd för konsekvenserna men jag är bara så jävla ensam med deras hemligheter.

Stå ut med mig, bara lite till. Snart får jag fötterna på jorden igen. Jag gör allt för att ta i mark.

Helgen kommer bli hur skön som helst. Det blir ett riktigt slumberparty med utkörd pizza, filmer, Melodifestivalen, slöa, läsa, fika, umgås. Äta, sova och bajsa ungefär. Det känns som att det vore väldigt välgörande för mig.

Kärlek! Nu ska jag gå och pussa på min trötta flickvän.