Igår var jag på bokcaféet Pilgatan med Mary och hennes bästa vän Frida. Frida har fyllt tant (30 år) så jag bjöd henne på hennes fika. Vi sörplade kaffe och te och tjattrade. Förutom det köpte jag massor med böcker, men det är en helt annan historia.

Vi satt och pladdrade, jag fick höra gamla anekdoter och det är alltid lika roligt. Så började vi prata om ärr, om hur de åldras och bleknar, hur texturen förändras och så vidare. Det intressanta i den diskussionen var att vi verkligen diskuterade kring det som om det var ett avslutat kapitel. När jag och Mary gick och la oss så analyserade vi dagen, vilket vi alltid gör, och hon påpekade att det verkligen var så att vi pratade om självskadorna i past tense. Det kom helt naturligt, jag tänkte inte ens på det när vi satt där.

Den 26:e har det gått 5 månader sedan jag skadade mig sist. Jag har unnat mig själv synth-dreads som är nästan groteskt röda.

Jag är fri men måste kämpa för min frihet varje dag. Jag tänker inte sluta.