De senaste dagarna har varit riktigt bra. Jag har känt mig i fas och låtit mig blomstra.

Veckan började segt. Vad kan jag säga? Jag minns inte så mycket. Jag minns boendestöd och möten. Annars har jag inte varit kreativ på något sett.

Jag har träffat Lynn, glömt bort min och Marys månadsdag och gottgjort för det, sedan började en känsla av trygghet gro i mig igen. Nu sitter jag på lördagskvällen och gör vad jag borde göra; skriva. Mary sitter bredvid och tränar på att spela gitarr. Jag har idéer jag vill genomföra och är tacksam över min goda smak att göra rummet till ett enda stort kreativt och kulturellt spektra.

Idag påbörjar jag ett hemligt projekt, och det är hemligt just för att jag inte vet vad det kommer att bli, om det kommer att bli något. Huvudsaken är att jag skriver.

Och mitt hjärta blomstrar! Jag är så tacksam.

Något gnager mig dock. Det börjar bli konstiga nätter igen - jag vaknar mellan 01.57 och 02.57, ofta svettig från en dröm jag snabbt glömt. Jag är rädd att väcka Mary när jag går upp för att dricka vatten eller gå på toa eller bara gå ett varv i lägenheten för att skaka av mig drömmen som väckt mig, drömmen som kommer från...

... just det. Jag drömde att Mary kräktes i sömnen och dog. Det är inte så konstigt - det var så Carro dog. Det var riktigt ruskigt. Jag vill aldrig vara med om det, jag vill aldrig hör om det mer, jag vill ha det ogjort och att det aldrig händer igen.

Nu lyssnar jag på Moody Blues och är högstadienostalgisk, saknar någonting som ändå inte var så bra. Det där med nostalgi är underligt, för det behöver inte altid vara fina minnen man återkommer till. Det borde vara så, men det är inte så.