Igår frågade läkaren jag träffade om vad jag ville göra. Jag blev fundersam, vad menade han? Den närmsta tiden eller i längden? Och vadå göra, jobba eller vad? I-M som var med förklarade att jag inte hunnit få arbete innan jag blev sjukskriven, om man räknar bort sommarjobb.

Men jag vet vad jag vill.

1. Få ordning på min vardag, ha ett rullande schema som går som smort med rutiner och struktur.
2. Vara stabil en längre tid, helst ett helt år, innan...
3. ... jag kanske börjar arbetsträna eller plugga...
4. ... och jobba med böcker på ett eller annat sätt. Det kan vara en bokaffär, bokantikvariat, bibliotek (sjukt lång utbildning dock) eller ett förlag. Helst av allt vill jag skriva böcker.

Jag har drömmar och mål, men jag är för närvarande sjukskriven. Jag har uppfattat en viss attityd mot sjukskrivna som säger att man snyltar på skattebetalarna och att man har det bra som sjukskriven - man kan göra precis vad man vill när man är sjukskriven, sitta hemma och låta kronorna rulla in en gång i månaden medan man slappar.

FEL. Jag har det inte särskilt kul jämt, tyvärr (sjukskriven eller inte). Jag arbetar med att göra mig frisk, ett arbete som måste ta sin tid. Jag vill ingå i samhället, arbeta och känna att jag har ett syfte.

Jag är inte rik, och min skuld till mina föräldrar är nog i det närmsta astronomisk. Jag har bara haft tur som är född till en familj som är övre medelklass. Annars skulle Kronofogden jaga ner mig och stycka mig i bitar så att jag måste vara sjukskriven ännu längre.

Hur som helst, politiken åt sidan, så känner jag att jag tagit ett stort kliv fram nu. Jag bor i en schysst lägenhet. Jag är mamma till två underbara katter och har en underbar flickvän och håriga bonusbarn. Jag kan ärligt talat säga att jag kämpar som ett djur. Mina mål står fast och jag ska ta mig dit.

Nu har jag stött på ett stort hinder som jag hoppas kunna ta mig över snart. Jag har goda förutsättningar, men jag ser dem tyvärr inte alltid. Det är som att en stor dimma sänker sig över mig från tid till tid.

Idag har varit i det närmsta fritt från dimma och hinder. Jag vaknade, blev släpad ut av Puffen, åt riskakor för att jag inte orkade diska upp en gaffel och värma en färdigrätt. Allt var så stort och jobbigt. Mitt boendestöd kom och högg tag i disken medan jag skissade på en lista över vad som behövde göras. Det var mycket, så jag skrev vissa saker under prio 1 och prio 2. Det var trögstartat, men sedan var jag igång. Som vanligt när han kommer så drar vi iväg i diskussioner och han är riktigt smart och rolig. Han är driven så i slutändan så blev det ändå helt okej. Good enough, som han lärt mig.

Nu så har jag varit ute på en lite längre promenad med Puffen, precis innan solen gick ner kom vi hem. Nu är han helt utslagen. Snart ska alla ha mat, inklusive mig. Jag kan ju inte leva på riskakor och kaffe...

Jag antar att jag gör många omkring mig orolig, men jag ska visa att det går att lita på mig. Vad jag än säger så har jag ingen trovärdighet med tanke på hur allt varit och allt jag ställt till med genom alla år. Det enda jag kan göra är att visa att jag kan klara det, visa att man inte behöver vara orolig för mig dygnet runt, visa att jag kan ta hand om mig själv.

Min kropp är helt slut. Det ska bli mysigt att krypa i säng ikväll. Min temporära sömnmedicin gör att jag faktiskt känner mig utsövd när jag vaknar. Det är en pusselbit i jobbet med att sätta ihop mig själv igen.