Silent shout.
Jag är så trött på att vara en marionettdocka, men jag har aldrig varit något annat. Mitt hem är inte mitt hem. Mitt jag är förvirrat, vem är jag? Vad vill jag? Och om jag vet vad jag vill, är det någon som lyssnar?
Jag skulle definitivt kunna diagnostiseras med osjälvständig personlighetsstörning, om man nu gillar diagnoser. Det är inte meningen att vara så otroligt svår att ha att göra med. Jag vill vara tillags, så mycket att jag glömmer mina egna behov. Jag vill göra andra glada till den grad att jag glömmer mig själv helt och hållet. Jag vill ju bara göra rätt.
Ja. Jag vill ju bara göra rätt.
Har varit sådan hela livet också och det har alltid bara slutat i katastrof eftersom man ju måste säga nej till en för att kunna säga ja till en annan. Folk blir förvirrade och förstår inget, tycker att man är falsk när man bara slits mellan att alltid göra fel eller rätt.
Minns när jag för första gången lyckades bestämma mig för att säga till någon "Nej, du är inte bra för mig, jag vill inte ha dig i mitt liv längre" (bara kompisar) och göra det på ett ganska fint sätt och det var fruktansvärt och jag grät länge men det var en sådan styrka att våga känna vad jag behövde och sedan göra det.
Men det blev lättare nästa gång och sedan nästa igen. Det är fortfarande hemskt svårt men man kan lära sig det med åren.
Oh hoppas att du snart mår bättre.
"osjälvständif personlighetsstörning" När är det nog? Den jävla diagnoshysterin.
Sen att du skriver "om man nu gillar diagnoser" just för att påskina att du minsann inte gör det. Större brist på självinsikt är nog svårt att hitta. Jag tycker att folk ska SLUTA JAGA DIAGNOSER och leva sitt liv som individer MED diagnoser istället för diagnoser med två ben.
"om man nu gillar diagnoser"
..... Du är rolig<3
