Ångestanfall from hell idag. Det var verkligen helt vidrigt hemskt, det var faktiskt ett tag sedan jag hade en sådan stor ångestattack. Det var som att jag blev sjuk, jag låg i soffan och visste inte vad jag skulle göra, höll mig om magen för att det gjorde ont där, som ett psykiskt magknip.

Jag önskar att jag kunde prestera så som jag gör när jag är hypomanisk. Det känns konstigt att bli medicinerad mot någonting som varit en självklar del av mitt liv. Hur fick jag för det mesta bara MVG i skolan? Gymnasiet var helvetet men jag hade åtminstone studierna att begrava mig i. Lärarna tyckte om det jag skrev, och de visste att jag kämpade (men inte hur hårt). Jag var så solklart bipolär när jag skrev MVG på uppsatser och prov under några veckor och sedan gömde mig hemma med en låtsad sjukdom så att mina föräldrar kunde ringa in och sjukskriva mig till jag var gammal nog att ljuga själv.

Min boendestödjare sa idag vad jag fått höra förr - jag kommer få äta mediciner hela livet. Psykbrytet idag kom av att jag klankar ner på mig själv för att jag inte presterar, för att jag är vimsig. Jag vet att mina hypomanier är som när Karl-Alfred tar spenat - det är inte min riktiga styrka utan ett symptom på min sjukdom - men jag är ju så van att jag klarar så mycket mer i perioder...

Jag blir vimsig av medicinerna. Jag hatar det. Det är småsakerna, jag hänger inte alltid med i människors resonemang, jag blandar ihop tider och datum och är bara så mycket överallt. Jag är alltid trött, förmodligen på grund av Seroquelen jag äter, men när jag går isäng kan jag inte sova för att samma medicin också ger hjärtklappning. Jag behöver likt förbannat sömnmediciner.

Ursäkta min bitterhet, men jag har inte valt det här.

"Du är intelligentast i vår familj." fick jag till min stora förvåning höra för inte så länge sedan.

Vad hjälper det när jag blir fördummad av medicinerna och inte kan utnyttja min kapacitet på grund av min sjukdom?