Igår fyllde jag 23 år och jag firade min födelsedag med Hera-kvinnorna. Tack för alla hälsningar, sms och telefonsamtal, jag blev jätteglad. Här är lite bilder!

 

Stylad och fixad för mitt födelsedagsfika.

 

 

Jag behövde inte lyfta ett finger för att göra tårtan, jag kunde sitta och plinka på gitarren istället. (Och vadå linslus?

 

 

Spelade Easter och House of the rising sun.

 

 

Igår läste jag ut Girl, Interrupted (ännu en gång) och här är några citat som fastnade hos mig:

”In the parallel universe the laws of physics are suspended. What goes up does not necessarily come down, a body at rest does not tend to stay at rest, and not every action can be counted on to provoke an equal and opposite reaction. Time, too, is different. It may run in circles, flow backward, skip about from now to then. The very arrangement of molecules is fluid: Tables can be clocks, faces, flowers.
These are facts you find out later, though.
Another odd feature of the parallel universe is that although it is invisible from this side, once you are in it you can easily see the world you came from. Sometimes the world you came from looks huge an menacing, quivering like a vast pile of jelly; at other times it is miniaturized and alluring, a-spin and shining in its orbit. Either way, it can’t be discounted.
Every window on Alcatraz has a view of San Francisco.”

”Scar tissue has no character. It’s not like skin. It doesn’t show age or illness or pallor or tan. It has no pores, no hair, nor wrinkles. It’s like a slipcover. It shields and disguises what’s beneath. That’s why we grow it, we have something to hide.”

”Daisy was pleased with herself and spent more time out of her room, hoping that someone would ask her about the apartment. Georgina obliged.
”How big is the apartment, Daisy?”
”One bedroom, L-shaped livingroom, eat-in chicken.”
”You mean eat-in kitchen?”
”That’s what I said, asshole.””

”Daisy shut her eyes and paused, relishing her favorite part. ”The sign.”
”What does the sign say?”
”’If you lived here, you’d be home now.’” She clenched her hands with excitement. ”See, every day people will drive past and read that sign and thing, ’Yeah, if I lived here I’d be home now’ and I will be home. Motherfuckers.””

”The debate was wearing me out. Once you’ve posed the question, it won’t go away. I think many people kill themselves simply to stop the debate about whether they will or they won’t.

[...]

Actually, it was only a part of myself I wanted to kill: the part that wanted to kill herself, that dragged me into the suicide debate and made every window, kitchen implement, and subway station a rehearsal for tragedy.”

”But when they were done, I wondered if there would be a next time. It felt good. I wasn’t dead, yet something was dead. Perhaps I’d managed my peculiar objctive of partial suicide. I was lighter, airier than I’d been in years.”

”You could pop into the seclusion room, shut the door, and yell for a while. When you were done you could open the door and leave. Yelling in the TV room or the hall was ”acting out” and was not a good idea. But yelling in the seclusion room was fine.”

”Half a dozen nurses, including Valerie, and an ide or two were on duty during the day. The night staff consisted of three comfy big-bosomed Irish women who called us ”dearie”. Occasionally there was a comfy big-bosomed black woman who called us ”honey”. The night staff would hus us if we needed a hug. The day staff adhered to the No Physical Contact rule.”

”Progress note: The patient suffered an episode of depersonalisation on Saturday for about six hours at which time she felt that she wasn’t a real person, nothing but skin. She talked about wanting to cut herself to see whether she would bleed to prove to herself that she was a real person. She mentioned she would like to see an X-ray of herself to see if she had any bones or anything inside. The precipitating event for this episode of depersonalisation is still not clear.”

””You spend nearly two years in a loony bin! Why in the world were you in there? I can’t believe it!” Translation: If you’re crazy, then I’m crazy, and I’m not, so the whole thing must have been a mistake.
”You spend nearly two years in a loony bin? What was wrong with you?” Translation: I need to know the particulars of craziness so I can assure myself that I’m not crazy.
”You spent nearly two years in a loony bin? Hmmm. When was that, exactly?” Translation: Are you still contagious?”

”It appears to be a way station between neurosis and psychosis: a fractured but not disassembled psyche. Though to quote my post-Melvin psychiatrist: ”It’s what they call people whose lifestyles bother them.””

”One of my teachers told me I was a nihilist. He meant it as an insult but I took it as a compliment.”

”One of the great pleasures of mental health (whatever that is) is how much less time I have to spend thinking about myself.”

”This time I read the title of the painting: Girl Interrupted at Her Music.
Interrupted at her music: as my life had been, interrupted in the music of being seventeen, as her life had been snatched and fixed on canvas: one moment made to stand still and to stand for all the other moments, whatever they would be or might have been. What life can recover from that?
I had something to tell her now. ”I see you,” I said.
My boyfriend found me crying in the hallway.
”What’s the matter with you?” he asked.
”Don’t you see, she’s trying to get out,” I said, pointing at her.
He looked at the painting, he looked at me, and he said, ”All you ever think about is yourself. You don’t understand anything about art.”

Idag har jag börjat ta in påsken i min lägenhet. Till tonerna av JCS har jag dammsugit och plockat fram påskpynt. mitt gamla jul-träd har fått komma in igen och är nu ett påsk-träd. Jag famlar desperat efter allt som har starka färger som kanske kan tränga igenom mina mörka skygglappar, det är som att jag vet att världen finns där ute men jag kan bara inte se den. I alla fall inte på det sätt jag vill se den.

Som tur är, så är påsken en enda stor gul färgklick. Solen är påväg och även jag. Det spelar ingen roll hur många gånger jag måste börja om, ta nya tag, för jag vet att jag alltid kommer ge allting en ny chans, gång på gång. Det är det minsta jag kan göra.

Nu längar jag otroligt mycket efter påskhelgen, för då kommer min bror hem och familjen samlas i Nordmaling. Dessutom så fyller jag år på tisdag, så vi ska fira mig. Det känns konstigt att fylla år, jag har inte ägnat så många tankar åt det. Jag har inte önskat mig någonting i present och jag har inte förberett något firande på boendet eller något kalas. Jag orkar bara inte. Vi får se om jag orkar köpa en tårta till Hera. Det vore i alla fall någonting.

Påskträdet so far.

Helt plötsligt känns det som att jag inte har tid till någonting. Jag börjar komma igång, komma igång med skrivandet, läsandet och terapi. Det hela blir lite hetsigt, lite hypomaniskt, men jag är bara glad att jag någonstans finner en ork jag inte haft på månader. Att bli utskriven gav mig helt klart en kick, nu är jag ute i den stora skrämmande världen på riktigt och måste anpassa mig efter den.

Möten i måndags, igår och idag. Apoteket i måndags och idag. Handla mat, städa, och ibland tar jag faktiskt upp gitarren. En Xanor blir en halv istället. Det går ju absolut åt rätt håll. Dessutom har maten börjat smaka någonting igen och illamåendet jag gått med i veckor kommer och går mer sällan.

Jag borde verkligen syssla med att skriva. Inte för att jag är en stjärna på det, utan för att det ger mig väldigt mycket. Det finns inget bättre än att sätta sig ner och skapa. Måla med ord och bygga meningar och handlingar. Det kräver dock koncentration, och jag har inte haft förmåga att fokusera på någonting en längre stund på väldigt länge. Det börjar sakta komma tillbaka, men jag kan fortfarande finna mig helt förvirrad och nyvaken i saker som jag står och gör.

Nu ska jag lägga mig på mage i sängen och fylla i självskattningar som jag fått av psykiatrin. De ska fyllas i med jämna mellanrum. Bland annat ska jag fylla i TCI som är långt och drygt men ibland lite underhållande:
"Ett kärnvapenkrig vore inte så dumt - S eller F?"

Lite feedback på nedanstående inlägg skulle vara bra. Tankar och kritik, positivt som negativt, allt är välkommet. Med tanke på att jag har kring 30 stadiga besökare per dag så tycker jag att jag ändå förtjänar lite kommentarer!

Jag är mitt uppe i processen att slutföra en novell jag filat på sedan 2008. Den är svår att skriva eftersom det är ett känsligt ämne. Jag har alltid haft ett stort intresse för skolmassakrar, vad det är som gör att någon kan utföra en sådant kupp. Jorden är en hemsk plats att leva på när den till och med kan driva barn och ungdomar till att döda på det sättet.

Scenariot är min gamla högstadieskola. Genom att skriva kan jag ta hämnd, det är en förlösande process att få skriva en så hård och aggressiv novell om ett så svårt ämne. När den är färdigställd kommer jag posta den här på bloggen, tills dess får ni ett smakprov saxat ur novellen:

 

 

"Ett oljud skapade ett avbrott i den spända stämningen. Det dånade i hela matsalen och fönstren började skaka. Alla tystnade och lyssnare. Lynn vad mer snabbtänkt än någon av dem.

– Det är en helikopter. Den kommer inte kunna göra någon skillnad för oss, den filmar säkert bara. Det är lugnt, sa Lynn till sina kamrater.

Samtidigt som hon sa det började man kunna urskilja ljudet av sirener mitt i bullret från helikoptern. Från fönstrena kom blixtar från blåljus. Både Matilda och Katja lyssnade och sänkte sina vapen lite.

En flicka som satt under ett av borden närmast utgången tog chansen. Hon flög snabbt upp och kastade sig mot dörren med ett skrik för livet, ett skrik som sa att hon uppbådat all energi hon haft för att rädda sig själv - hon han faktiskt slänga sig på hantaget och öppna dörren lite innan Lynn hade hunnit avlossa fyra skott mot henne. Två träffade henne i bröstet, en i halsen. Det fjärde gjorde ett hål i dörren. Flickan hade nästan klarat det, men nästan räknas inte när det handlar om liv och död.

Matilda och Katja hade återfått fokus och stod redo att skjuta igen. Lynn svor tyst och laddade om geväret. Hon blängde på sina kamrater och de nickade, de behövde inte läxas upp för de förstod vilket stort misstag de hade gjort som låtit sig distraheras. Ett enda misstag och de skulle tappa kontrollen över situationen.

De var inte förvånade över att polisen kommit. Någon hade säkert ringt, för naturligtvis hade alla inte kastat fram sina mobiler, de hade ingen möjlighet att kolla så att alla var utan möjlighet att ringa larmcentralen. De hade hur som helst räknat med att polisen skulle komma förr eller senare. Problemet var bara att de kommit mycket tidigare än väntat.

Nu tilltalade Lynn hela matsalen igen. Alla var svårt chockade, snyftningarna avlöste varandra men stämningen var tryckt och ingen skrek längre.

– Nu ser ni vad som händer om någon av er försöker fly. De flesta av er kommer att klara er ur det här med livet i behåll, så var inte så dum att ni försöker något som HON gjorde!

Lynn pekade på flickan som rosslade, drog efter andan med längre och längre mellanrum. Hon blödde ymnigt och hennes ögonvitor lyste när hon rullade ögonen bakåt. Till sist drog hon ett skälvande sista andetag, för att sedan låta livet lämna hennes kropp."

Man får gärna ge kritik, posta en kommentar!

 

Föddes jag med borderline personlighetsstörning? Har jag alltid varit personlighetsstörd eller har det växt fram under åren? Vad var det som gjorde att jag gjorde mig själv sjuk?

 

Borderline är en förlängning av min personlighet, den sjuka delen i min person. En del som man inte kan skära bort likt en cancersvulst, det är en abnormitet i min person. En missbildning som vuxit med mig. Den faller likt en skugga bakom mig och följer med var jag än går. I sagorna tappade Peter Pan sin skugga, det skulle jag också vilja göra men i den verkliga världen finns inte en sådan lyx. Vi är fast med våra skuggor, det är ett faktum att man inte kan bli av med sin skugga. Jag är fast med borderline.

 

Min missbildade skugga bär med sig snabba växlingar i humöret, ambivalens, obegriplig ångest och en osäkerhet i relationer till andra människor och en osäkerhet i jaget. Vem är jag? Jag är svart. Nej, å andra sidan är jag vit. Jag växlar mellan att vara svart eller vit. Nej förresten, jag är båda samtidigt. Svart och vit men sällan grå, tycks det vara. Min skugga har ett onämnbart kaos och primitiva känslor som sällan sätts i dagsljus. De vilar ju i min skugga. Jag är lidande för att min skugga är lidande. Jag är delad i två, ibland tre eller sju. Jag betraktar helheten från avstånd, att vara hel och en enda person är som en saga för barn. Att tro på den men ibland säga ”Jag är för stor för att fortfarande tro på tomten”, och sedan i hemlighet önska att tomten faktiskt fanns. Att ett enat jag faktiskt skulle finnas.

 

För det är jag och min skugga. Alltid jag och min skugga.

 

Kanske vill jag också skylla allting på min skugga, allting som gått fel. Dumma saker jag inser att jag har gjort, men framför allt alla saker som jag borde gjort men inte orkat. Var är mitt liv? Borderline tog det. Förut ville jag bara umgås med min skugga, jag var inte intresserad av ett liv värt att leva. Nu törstar jag efter ett liv fyllt av, just det, liv, Jag jagar det men orkar inte hinna ifatt. Jag ändrar ständigt riktning, det är det som är det värsta med min skuggas inflytande på mig. Jag börjar kämpa upp, men kan rasera det på en sekund. Då måste jag börja om, och ju mer jag byggt upp desto mer ont kommer jag ha efter att ha störtat ner på botten.

 

Borderline är en stor osäkerhet. Alltid en gränslinje mellan ett och två. Alltid val, alltid ambivalens. Alltid otrygghet.

 

Jag kan bli frisk.. 75% av de med BPS tillfrisknar helt och jag skulle kunna skålla hela min kropp, kapa av ett ben, till och med dö för att vara en utav av dem. Men just det, det är just det jag INTE ska göra. Man blir inte helt av att trasa sönder sig själv. Det kan rädda liv för stunden, men inte bygga ett friskt liv.

 

Val, kval, ekande själskval. Alltid dessa frågor. Är jag frisk eller är jag sjuk? Jag famlar efter mina andetag, fångar ett och ser världen klart för en stund. Min omgivning är helt, på vissa ställen limmade och omplåstrade. Jag har så mycket nu. Allt detta liv som bara väntar på mig! Alla vänners leenden, all kunskap som väntar på att jag ska komma och fånga den, alla toner som väntar på att få ljuda från min strupe. Jag och endast jag kan ta steget ut och börja leva mitt liv.

 

Det fnns så många hinder. Men vad väntar jag på? De försvinner inte förrän jag tar mig över dem. Men långvarid beslutsamhet finns inte i mitt system och jag har inte verktygen, min skugga lämnar mig inte och den är tung, så tung.

 

Själskval, förvirring, skuggor. Borderline gör svårighetsgraden så hög, men jag försöker minnas att det inte sätter upp hindret omöjligt.

 

 

 

 

 

Att leva ett normalt liv innehåller många tråkiga saker, men om de bara var tråkiga så skulle jag älska det. Jag var på ICA idag för att handla mat och det är svårt att gå runt i en mataffär när bara tanken på mat är motbjudande. Det är svårt att handla för att jag är livrädd. Rädd för att spy, rädd för att svimma, helt irrationella rädslor. Det handlar om träning, nu var det så länge sedan jag verkligen var ute i livet. Sedan januari har jag varit inlagd på psyket och nu när jag är hemma och måste sköta hemmet, gå och handla och själv se till att jag äter och sover så blir världen stor och läskig. När man är inlagd så begränsas världen till en korridor och att leva ett normalt liv inklusive att stå i kö eller åka buss är långt borta.

 

Men nu vill jag hem. Jag är hemma på långpermission och ska ha läkarsamtal på måndag, jag tänker skriva ut mig för att det akuta skedet är över. Som Ing-Marie sa, nu är jag i Stadiet Rädsla. Jag är rädd för allt, men jag måste ut i livet för att besegra rädslorna.

 

Vissa saker måste man bara göra. Jag lyckas ganska bra med att dammsuga och diska på egen hand numera, men resten känns så främmande. Jag svalde en tablett innan vi åkte iväg mot ICA i eftermiddags för att ångesten skulle gå från vass till trubbig och det gick faktiskt ganska bra tills jag kom till kassan och de långa köerna. Jag fick panik. I vanliga fall brukar jag bara rusa igenom affären och rafsa åt mig saker för att kunna vara ute så snabbt som möjligt, vilket jag gjorde idag också, men det var mycket människor och när jag måste stanna upp för att vänta på min tur att betala så kom paniken.

 

Jag överlevde, men med hjärtat i halsgropen. Jag betalade och gick ut. Varför är det så svårt, kan människor undra? Visst, det är trist med handling eftersom det är ett måste, det är inte många som tycker att det är roligt, men för mig är det plågsamt och knappt görbart. Jag är ovan och jag är rädd, egentligen mest rädd för paniken.

 

Därför är det dags för mig att skrivas ut. Jag vill leva ett normalt liv och klara av det dessutom. Men med viljan så kommer ångesten över mina begränsningar, jag är förbannad på mig själv för att jag inte bara kan vara som andra människor. Jag är arg för att jag vill på biblioteket och låna böcker men inte kan, det skulle innebära att vistas ute länge, eventuellt åka buss och gå omkring bland folkmassor. Jag är inte där än, helt enkelt. Min tröst är att jag klarat det förut och säkert kommer att klara det igen, även fast det inte känns som det. Det är ett faktum att man kan förändras, det är ett faktum att jag mått bättre och kommer må bättre. Det är min enda tröst just nu.

 

Jag vill ha mitt liv tillbaka, era jävlar!!!

 

 

 

Jag hittade en bild som bara är lite över ett år gammalt, men oj vilken skillnad det är jämfört med nu.

Sent januari 2009

 

Mars 2010.

 

Vilken skillnad, det syns ju faktiskt att jag inte är lika pluffsig längre! Min hemlighet som inte är så hemlig: Slutat med Lithionit och annan psykofarmaka, skurit ner på cola och annat socker rejält, äter regelbundet men mindre portioner. Nästa växel att ta gäller motionen. Jag behöver nya kläder!

 

 

 

Isdrottningen.

 

Jag kämpar på här hemma. Jag hade en bättre dag igår, bilden ovanför är tagen då. Vårsolen hjälper faktiskt när inget annat hjälper. Men idag är det snöstorm och den påminner om stormen i mitt huvud.

 

Vi har torsdagsmiddag på Hera senare, men jag vill inte träffa människor idag. Jag vill vara ifred och jag gömmer mig för världen, jag är inte redo än. Jag vill bara påta på här hemma med ditten och datten, de små sakerna är faktiskt väldigt meningsfulla. Jag försöker acceptera hur jag mår och tillåta mig själv vara så liten som jag känner mig.

 

Jag känner mig så begränsad bara. Jag VILL KUNNA gå ut, gå på biblioteket, gå och handla. Jag KAN inte det och det gör mig frustrerad. Måste livet vara såhär? Det har varit en lång vinter, en jävligt lång vinter... Jag fryser. Jag pinas. Jag vill bryta mig ur det här.

 

Att jag har viljan är åtminstone någonting. Men vintern ligger tungt där ute.

 

 

 

Jag har haft en fin helg i Nordmaling - nåja, den har varit fin men jag har mått väldigt dåligt. Jag tackar min lyckliga stjärna att mina föräldrar är de bästa föräldrar någon kan ha. De stöttar mig genom allt.

Mamma sa idag, när jag tackade henne för att hon hjälpt mig, att jag faktiskt tagit egna initiativ i helgen. Det är sant, jag har orkat saker för att jag själv velat. Det har inte varit några stora utsvävningar, men för mig har det varit mycket. Jag har duschat, postat brev, tvättat och hängt kläder och fått håret färgat av mamma. Allt det har varit jobbigt, men det har behövts göras och jag har gjort det.

Jobbigast just nu är ångesten. Jag är rent ångestsjuk. Det är inte roligt, men jag kämpar på.

Illamående är jag också. Jävligt illamående nästa konstant. Vad det beror på vet jag inte riktigt men jag tror att det är på grund av alla piller jag äter. Min kräkfobi har växt och jag kan bara inte sluta tänka på att jag mår illa och kanske kräks. Därför känner jag att jag inte kan vara på avdelningen, och jag har en förstående läkare som låtit mig ta en lång permission. Det är så galet på avdelningen och egentligen kan jag ta det mesta, men med min känsliga mage så fixar jag det bara inte och jag är livrädd för att kräkas och då hamna i isolering igen.

Isolering är fruktansvärt. Man måste vara kvar i den i 72 timmar efter senaste kräkning/diarré. Det var mandomsprovet för mig när jag var magsjuk och jag vill inte göra det igen, inte inom den närmaste tiden eller någonsin igen. man får inte ha några saker, natt och dag är detsamma och sömnen blir lidande. Och som nikotinist kan jag säga att det är duktigt jobbigt att inte få gå ut och röka.

Nåväl. Nu är jag hemma i alla fall och jag slipper det där.

Lamictal och Risperdal har bytts ut mot Seroquel. Jag hoppas verkligen att det fungerar bättre, och att illamåendet ger med sig. Annars vet jag tamejtusan inte vad jag gör.

Jag vaknar på morgonen och vänder på mig för att kolla på klockan. Tidig morgon, vaken trots att det hemma hos mig är lugnt och tyst med undantag för luftintaget som brusar. Ingen galen patient som ylar. Inga steg som ljuder. Ingenting. Men jag är vaken och kniper ihop ögonen och ber om mer sömn. Somnar om och vaknar kanske tio gånger innan jag stiger upp.

Allt känns jobbigt. Jag orkar inte lyfta ett finger. Att andas känns som en enorm fysisk prestation. Hjärtat bankar hårt och jag har paniken fladdrande i bröstkorgen.

Jag vill inte vakna.

Men jag är vaken och försöker tänka på mindfulness. Försöker vara närvarande. Jag läste en passage i en bok om mindfulness som handlade om ett tempel på en ö som hade otaliga stora klockor som ljöd när det blåste och att det var ett ljud som bringade lugn i allas hjärtan. Ön sjönk ner i havet men det sas att man fortfarande kunde höra klockorna när det stormade. En man sökte efter det vackra ljudet av klockorna som spelade men hörde bara bruset från havet och vågorna som slog in på stranden. Han försökte om och om igen, och tillslut brydde han sig inte om att lyssna efter klockorna. Och då hörde han dem, istället för bruset från det oroliga havet. Han fylldes av lugnet, yadda yadda yak yak yak.

Det sa mig ändå någonting. Att mitt mående och min ångest är de oroliga vågorna och att jag desperat söker ljudet av klockorna. Jag måste stanna upp och känna efter. Inte lyssna på vågorna som slår mot mig eller bruset i mitt huvud.

Och för en minut kände jag lugn. Kanske bara en halv. Men det är bättre än ingenting.

Ola och Ing-Marie kommer idag. Jag ska skrika ut min vanmakt inför dem, jag måste bara få veta att jag inte är ensam i kampen.

Att vakna med panikångest är ingen hit. Vaknade med klappande hjärta och somnade om säkert tusen gånger från klockan 04 idag, för L var igång och mycket upprörd, skrikandes. Det går inte att sova när det är så, personalen får inte tyst på henne. Det är fruktansvärt, jag klandrar henne inte men det gör det ändå inte så mycket bättre för någon av oss.

Jag har fått permission från idag till torsdag, två nätter alltså. Jag klarar bara inte av avdelningen. Jag mår så dåligt d. Å andra sidan mår jag dåligt hur som helst.

Min kräkfobi har rest sig i full styrka, jag kräktes aldrig under min vinterkräksjuka men nu går varje vaken stund (och alla drömmar) ut på att fokusera på att inte spy. Bara när jag tagit lugnande så kan jag må okej. Det är kritiskt att vara mig just nu.

Jag gick hem med Louise idag. God bless Hera, ibland är de jobbiga men de är min familj och jag har fint stöd från dem. Jag var så försiktig när vi gick och tänkte på att jag inte skulle stuka foten där det var halt, men trots att jag under en passage tog stöd av en vägg så gjorde jag det.

Jag är straffad.  All ångest, magsjukan och nu stukningen. Det är inte sant. Jag orkar inte en grej till.

Men nu är det rätt okej. Jag mår inte illa just nu. Direkt när jag kom hem bytte jag sänglakan (med hjälp av Louise), diskade och gjorde en snabb städning av toalettstolen. Jag har duschat och ätit middag. Det känns okej, och det är okej att vara hemma. På fredag skriver jag ut mig, för avdelningen tär bara. Jag behöver bygga upp mitt liv utanför avdelningen nu. Hur det ska gå till är en senare fråga, nu är jag här och det är okej.

Ska se Tretton och sedan lägga mig. Försöka att inte vara bitter. Se prövningarna som prövningar och att det är okej. Men känslan av att jag är straffad lämnar mig inte.

Gud vad sjuk jag blev i torsdags. Vaknade av att jag var illamående, var så yr att jag inte kunde sitta upp ens och hade feber. Två dagar av ren magsjuka, jag har genomlidit det på avdelningen, i isolering för att inte smitta. Och snart blir jag utsläppt! Jag har spenderat en långhelg ensam och utlämnad till magsjuka och ångest och tristess, tyck MYCKET synd om mig!

Jag vet inte riktigt hur jag har orkat vara isolerad så länge. Snart har det gått 72 timmar sedan senaste kroppstömning och då får jag vistas på avdelningen igen och, framför allt, jag får gå ut och röka! Jag är så sjukt röksugen nu kan jag lova. Och jag är hungrig på att prata med andra människor, se på TV och vara lite friare. Det är ett tecken på att jag faktiskt mår bättre, att jag vill och orkar göra annat än att ligga i sängen och stirra.

Jag har fått ha min iPod, ett gäng böcker, ett block och en penna samt min mobil, men ingenting annat. Bara vita väggar omkring mig, det förvånar mig att jag inte börjat se trevliga gröna gubbar. Eftersom jag legat i sängen mest hela tiden har jag ont överallt i kroppen och jag sover dåligt eftersom dagarna varken börjar eller slutar.

Det här är mandomsprovet, att vara instängd. Idag har de släppt lite på säkerheten och låtit mig få använda datorn en stund. Jag har inte smittat någon på avdelningen och jag knackar på trä och ber till alla gudar som finns att jag inte ska starta en epidemi av magsjuka här på avdelningen.

Hela mitt boende har varit golvad av magsjuka, vad den kommer ifrån vet vi inte. De har tagit prover på mig så snart får vi veta om det är vinterkräksjuka eller inte. Jag hoppas att det inte varit vinterkräksjuka, för jag har en idé om att jag tillhör en grupp som är immun mot den. Jag har aldrig haft sjukan, någonsin.

Nu mår jag i vilket fall ganska bra. Det värsta är egentligen min ångest. Maria ställde frågan, panikångest eller magsjuka? Jag kan inte svara på den frågan egentligen. Pest eller kolera, liksom? Skulle du kunna välja om du fick? Men i helgen har jag haft båda och det har inte varit kul. Mandomsprovet, yes indeed.

Jag går in i mars, plötsligt medveten om omvärlden. Det har försvunnit några månader. Jag börjar nyktra till.

Söndag kväll.

Hade en permission som gick ganska bra i helgen och igår kom jag tillbaka till avdelningen. Jag sov faktiskt gott i den hårda äckliga sjukhussängen, kanske för att jag visste att jag nu kan gå hem en stund varje dag. Just nu sitter jag hemma på Hera och ser på TV, plockar i saker och grejjar med datorn. Hemma! Och dessutom, så har jag fått min önskan om permission från tisdag till torsdag beviljad. Och på fredag är det utskrivning. Jag ser ljuset!

Med det sagt så vill jag också säga att det inte är lätt. Jag fick kämpa mig upp idag och kämpa på sminket och kämpa i mig maten och kämpa mig hem hit. Min kropp orkar ingenting. Eller är det kanske mitt psyke som inte orkar någonting? Hur som helst, jag är mycket trött. Vill inte flänga fram och tillbaka så mycket men jag saknar mitt hem så mycket att jag vill ta alla chanser att få komma hem. Att ta sig tillbaka kommer bli mycket, mycket svårare.

Men nu är jag här, och jag får ta problemen som de kommer. Ta ångesten när den kommer. Det är det enda sättet.