Jag går in i mars, plötsligt medveten om omvärlden. Det har försvunnit några månader. Jag börjar nyktra till.

Söndag kväll.

Hade en permission som gick ganska bra i helgen och igår kom jag tillbaka till avdelningen. Jag sov faktiskt gott i den hårda äckliga sjukhussängen, kanske för att jag visste att jag nu kan gå hem en stund varje dag. Just nu sitter jag hemma på Hera och ser på TV, plockar i saker och grejjar med datorn. Hemma! Och dessutom, så har jag fått min önskan om permission från tisdag till torsdag beviljad. Och på fredag är det utskrivning. Jag ser ljuset!

Med det sagt så vill jag också säga att det inte är lätt. Jag fick kämpa mig upp idag och kämpa på sminket och kämpa i mig maten och kämpa mig hem hit. Min kropp orkar ingenting. Eller är det kanske mitt psyke som inte orkar någonting? Hur som helst, jag är mycket trött. Vill inte flänga fram och tillbaka så mycket men jag saknar mitt hem så mycket att jag vill ta alla chanser att få komma hem. Att ta sig tillbaka kommer bli mycket, mycket svårare.

Men nu är jag här, och jag får ta problemen som de kommer. Ta ångesten när den kommer. Det är det enda sättet.