Att leva ett normalt liv innehåller många tråkiga saker, men om de bara var tråkiga så skulle jag älska det. Jag var på ICA idag för att handla mat och det är svårt att gå runt i en mataffär när bara tanken på mat är motbjudande. Det är svårt att handla för att jag är livrädd. Rädd för att spy, rädd för att svimma, helt irrationella rädslor. Det handlar om träning, nu var det så länge sedan jag verkligen var ute i livet. Sedan januari har jag varit inlagd på psyket och nu när jag är hemma och måste sköta hemmet, gå och handla och själv se till att jag äter och sover så blir världen stor och läskig. När man är inlagd så begränsas världen till en korridor och att leva ett normalt liv inklusive att stå i kö eller åka buss är långt borta.

Men nu vill jag hem. Jag är hemma på långpermission och ska ha läkarsamtal på måndag, jag tänker skriva ut mig för att det akuta skedet är över. Som Ing-Marie sa, nu är jag i Stadiet Rädsla. Jag är rädd för allt, men jag måste ut i livet för att besegra rädslorna.

Vissa saker måste man bara göra. Jag lyckas ganska bra med att dammsuga och diska på egen hand numera, men resten känns så främmande. Jag svalde en tablett innan vi åkte iväg mot ICA i eftermiddags för att ångesten skulle gå från vass till trubbig och det gick faktiskt ganska bra tills jag kom till kassan och de långa köerna. Jag fick panik. I vanliga fall brukar jag bara rusa igenom affären och rafsa åt mig saker för att kunna vara ute så snabbt som möjligt, vilket jag gjorde idag också, men det var mycket människor och när jag måste stanna upp för att vänta på min tur att betala så kom paniken.

Jag överlevde, men med hjärtat i halsgropen. Jag betalade och gick ut. Varför är det så svårt, kan människor undra? Visst, det är trist med handling eftersom det är ett måste, det är inte många som tycker att det är roligt, men för mig är det plågsamt och knappt görbart. Jag är ovan och jag är rädd, egentligen mest rädd för paniken.

Därför är det dags för mig att skrivas ut. Jag vill leva ett normalt liv och klara av det dessutom. Men med viljan så kommer ångesten över mina begränsningar, jag är förbannad på mig själv för att jag inte bara kan vara som andra människor. Jag är arg för att jag vill på biblioteket och låna böcker men inte kan, det skulle innebära att vistas ute länge, eventuellt åka buss och gå omkring bland folkmassor. Jag är inte där än, helt enkelt. Min tröst är att jag klarat det förut och säkert kommer att klara det igen, även fast det inte känns som det. Det är ett faktum att man kan förändras, det är ett faktum att jag mått bättre och kommer må bättre. Det är min enda tröst just nu.

Jag vill ha mitt liv tillbaka, era jävlar!!!