Helt plötsligt känns det som att jag inte har tid till någonting. Jag börjar komma igång, komma igång med skrivandet, läsandet och terapi. Det hela blir lite hetsigt, lite hypomaniskt, men jag är bara glad att jag någonstans finner en ork jag inte haft på månader. Att bli utskriven gav mig helt klart en kick, nu är jag ute i den stora skrämmande världen på riktigt och måste anpassa mig efter den.

Möten i måndags, igår och idag. Apoteket i måndags och idag. Handla mat, städa, och ibland tar jag faktiskt upp gitarren. En Xanor blir en halv istället. Det går ju absolut åt rätt håll. Dessutom har maten börjat smaka någonting igen och illamåendet jag gått med i veckor kommer och går mer sällan.

Jag borde verkligen syssla med att skriva. Inte för att jag är en stjärna på det, utan för att det ger mig väldigt mycket. Det finns inget bättre än att sätta sig ner och skapa. Måla med ord och bygga meningar och handlingar. Det kräver dock koncentration, och jag har inte haft förmåga att fokusera på någonting en längre stund på väldigt länge. Det börjar sakta komma tillbaka, men jag kan fortfarande finna mig helt förvirrad och nyvaken i saker som jag står och gör.

Nu ska jag lägga mig på mage i sängen och fylla i självskattningar som jag fått av psykiatrin. De ska fyllas i med jämna mellanrum. Bland annat ska jag fylla i TCI som är långt och drygt men ibland lite underhållande:
"Ett kärnvapenkrig vore inte så dumt - S eller F?"