Att vakna med panikångest är ingen hit. Vaknade med klappande hjärta och somnade om säkert tusen gånger från klockan 04 idag, för L var igång och mycket upprörd, skrikandes. Det går inte att sova när det är så, personalen får inte tyst på henne. Det är fruktansvärt, jag klandrar henne inte men det gör det ändå inte så mycket bättre för någon av oss.

Jag har fått permission från idag till torsdag, två nätter alltså. Jag klarar bara inte av avdelningen. Jag mår så dåligt d. Å andra sidan mår jag dåligt hur som helst.

Min kräkfobi har rest sig i full styrka, jag kräktes aldrig under min vinterkräksjuka men nu går varje vaken stund (och alla drömmar) ut på att fokusera på att inte spy. Bara när jag tagit lugnande så kan jag må okej. Det är kritiskt att vara mig just nu.

Jag gick hem med Louise idag. God bless Hera, ibland är de jobbiga men de är min familj och jag har fint stöd från dem. Jag var så försiktig när vi gick och tänkte på att jag inte skulle stuka foten där det var halt, men trots att jag under en passage tog stöd av en vägg så gjorde jag det.

Jag är straffad.  All ångest, magsjukan och nu stukningen. Det är inte sant. Jag orkar inte en grej till.

Men nu är det rätt okej. Jag mår inte illa just nu. Direkt när jag kom hem bytte jag sänglakan (med hjälp av Louise), diskade och gjorde en snabb städning av toalettstolen. Jag har duschat och ätit middag. Det känns okej, och det är okej att vara hemma. På fredag skriver jag ut mig, för avdelningen tär bara. Jag behöver bygga upp mitt liv utanför avdelningen nu. Hur det ska gå till är en senare fråga, nu är jag här och det är okej.

Ska se Tretton och sedan lägga mig. Försöka att inte vara bitter. Se prövningarna som prövningar och att det är okej. Men känslan av att jag är straffad lämnar mig inte.