Jag vaknar på morgonen och vänder på mig för att kolla på klockan. Tidig morgon, vaken trots att det hemma hos mig är lugnt och tyst med undantag för luftintaget som brusar. Ingen galen patient som ylar. Inga steg som ljuder. Ingenting. Men jag är vaken och kniper ihop ögonen och ber om mer sömn. Somnar om och vaknar kanske tio gånger innan jag stiger upp.

Allt känns jobbigt. Jag orkar inte lyfta ett finger. Att andas känns som en enorm fysisk prestation. Hjärtat bankar hårt och jag har paniken fladdrande i bröstkorgen.

Jag vill inte vakna.

Men jag är vaken och försöker tänka på mindfulness. Försöker vara närvarande. Jag läste en passage i en bok om mindfulness som handlade om ett tempel på en ö som hade otaliga stora klockor som ljöd när det blåste och att det var ett ljud som bringade lugn i allas hjärtan. Ön sjönk ner i havet men det sas att man fortfarande kunde höra klockorna när det stormade. En man sökte efter det vackra ljudet av klockorna som spelade men hörde bara bruset från havet och vågorna som slog in på stranden. Han försökte om och om igen, och tillslut brydde han sig inte om att lyssna efter klockorna. Och då hörde han dem, istället för bruset från det oroliga havet. Han fylldes av lugnet, yadda yadda yak yak yak.

Det sa mig ändå någonting. Att mitt mående och min ångest är de oroliga vågorna och att jag desperat söker ljudet av klockorna. Jag måste stanna upp och känna efter. Inte lyssna på vågorna som slår mot mig eller bruset i mitt huvud.

Och för en minut kände jag lugn. Kanske bara en halv. Men det är bättre än ingenting.

Ola och Ing-Marie kommer idag. Jag ska skrika ut min vanmakt inför dem, jag måste bara få veta att jag inte är ensam i kampen.