... and what have you done?

Första advent, redan!? Jag som tänkte vara i god tid med allting, ha jul i september, ha julklapparna klar i oktober... Nåväl, det är ändå hyfsat länge kvar. Men jag vill hinna få lite julkänsla också.

I förmiddags kom min älskade Maari till hembygden. Jag åkte med hennes pappa för att plocka upp henne vid bussen och sedan släppte han av oss vid Nordmalings kyrka. Maari blev lite snopen, hon hade tänkt se min mamma sjunga i kyrkan men det blev en miss i kommunikationen så hon visste inte att det var i Hörnefors kyrka som hon skulle sjunga. Jag hade däremot inte tänkt gå till någon kyrka alls, men på morgonen tänkte jag "vad fan" och rullade ur sängen för att ta mig upp.

I Nordmalings kyrka var det fullt med skenheliga pensionärer och småbarnsfamiljer, och så jag och Maari förstås. Själva gudstjänsten var ganska blek men det var roligt att sjunga julpsalmerna som jag gillar. Problemen med sången är bara att jag:
1. Tar en ren ton och tio falska innan det kommer en ren ton igen i vanliga fall.
2. Tar en ren ton och tjugo falska innan det kommer en ren ton när jag nyss är uppstigen på morgonen.
3. Sjunger ända från tårna ändå.
4. Är förkyld och får bara hosta och ont av att försöka sjunga i de höga tonerna.

Det lustiga är att jag ändå sjöng bättre än vad kyrkokören gjorde. FÖRLÅT om någon av er skulle läsa det här, men Nordmalings kyrkokörs signum är falsksång.

Prästen var okej, men inget han sa fastnade på riktigt förutom sensmoralen att Jesu rike inte är ett rent fysiskt rike, som Sverige.

Jag undrade vad människorna där inne bad om. Jag undrar om de har möjligheten att granska sig själva istället för andra. Jag undrar varför kyrkan jobbat så hårt med att förtrycka när religionen egentligen handlar om allt utom förtryck. Och var tog tron vägen? Det är regler och anvisningar och korruption, inte lika mycket inom protestantismen såklart men ändå. En reform av kyrkan är oundviklig, jag skäms nästan över att säga att jag längtar tills alla gamla bakåtsträvare faller av pinnen, men bara nästan. Inte konstigt att kyrkan är impopulär och inte konstigt att människor med en andlig tro som mycket väl skulle kunna kallas kristendom väljer att säga "Jag tror inte på Gud, men jag tror på nånting". Eller varför inte favoritcitatet "Jag är tror på Gud, men inte kristen".

I slutet av gudstjänsten lämnade vi en slant till kollekten, jag har tur som har en farbror med småmynt kan jag säga för grupptrycket på att lämna en slant är enormt. Jag är nog inte ensam om att vid brist på pengar låtsats att lägga ner pengar när de sticker fram korgarna.

På väg hem berättade Maari att 3 av 4 präster i Nordmalings församling inte vill viga homosexuella par. Jag stämde in när hon sa att hon tyckte att det var fruktansvärt med tanke på att kristendom bör handla om att låta alla vara med och ena människor. Vi kunde nog också räkna ut vilken präst i Nordmaling som vi trodde var villig att viga homosexuella par...

Efter att fått en dos av Guds ord så käkade vi lunch hemma hos Maari, bestående av mackor och te. Sedan åkte vi iväg till Olofsfors bruk för att gå på skyltsöndag. Vi mötte upp min mami där och gick runt. Jag älskar allt som finns där! Det är så stämningsfullt och underbart. Dessutom har de numera en glasblåserka som gör de mest fantastiska kreationerna i glas. Det är dyrt såklart, men det är ju faktiskt konstverk som säljs. Inga massproducerade produkter utan ren konst. Inne i hennes hytta har hon byggt upp en nyskapande och nästan futuristisk omgivning där hon säljer sina verk och många stod efter en rundtur bland alla vackra saker bara och tittade på henne när hon jobbade. Hon har nämligen sin verkstad i samma utrymme. Det är hur häftigt som helst att se henne arbeta.

Jag köpte lite saker som jag inte tänker avslöja eftersom det är julklappar och jag köpte dem tyvärr inte hos glasartisten utan hos andra människor. Min budget är för liten. Det är synd att det är så, jag vill verkligen stödja den här kvinnan genom att köpa hennes saker. Men någon gång i framtiden kanske jag får jobb och lite mer pengar att röra mig med.

Vi for hem, skiljdes från Maari och hämtade upp mormor för att bjuda på fika hemma hos oss. Jag var så slut att jag la mig och sov. Idag har jag haft de mest irriterande sensationerna i huvudet, det är som att det byggts upp ett tryck innanför skallen. Ibland ökar trycket och jag tror att hjärnsubstans ska flyta ut genom öronen. Ikväll har det känts som att mitt huvud är fast i en tving och det är så himla läskigt. Jag antar att det beror på min förkylning. Det gör inte ont, inte sådär jättemycket, det är bara en hemskt läskig känsla.

Jag måste lägga mig nu. Jag kan beskriva mitt huvudbekymmer ytterligare, nu känns det som att min hjärna väger flera ton och det blir svårt att hålla huvudet uppe. Men det är just hjärnan som känns tung och inget annat. Läskigt.

Så det får bli en tidig kväll ikväll. Svante har fått sin medicin för idag och mår oförskämt bra faktiskt. Kanske är det för att oron för honom har lättat lite som förkylningen blev ett faktum. Imorgon ska jag kurera mig ordentligt.

... så satt jag jämt vid datorn. Nu har jag inte använt den datorn jag köpte som förpubertal snorunge, och eftersom jag är hemma hos mina föräldrar och tar hand om katten så tänkte jag kolla vad jag har för skit där. Jag hittade så många minnen, många fina och ett par dåliga, men mest fina minnen. Åh, så nostalgisk jag är!

Ingenting jag visar här är egentligen av värde för någon annan än mig själv och några som var med, men jag väljer att lägga upp det ändå. Något måste jag göra med skiten.

Först ut är bara en liten kortfilm som visar lite hur jag såg ut då:

Det vill säga, ungefär likadan fast många kilon mindre! Hur kunde jag egentligen tro att jag var tjockast i världen redan då? Tänk om jag bara visste vad som skulle komma!

 

År 2005 åkte jag och Maari till Stockholm för att se Hanson, något jag aldrig trodde att jag skulle få göra. De var fantastiska, folk tror att det bara är mmmbop hit och mmmbop dit men de har gjort så många fler plattor. Och så är ju Mmmbop asbra hur som helst! ;) I alla fall är det här ett filmklipp från när vi skulle åka hem och jag försökte lära mig räcka ut tungan som Maari, så att den såg ut som en varmkorv liksom.

 

 

Vi hade i alla fall roligt! Den andra videon när Maari sjunger ett Hansonmedley kommer jag lägga till ifall Maari bara tillåter det ;)

 

Högstadiet var ju kul. Eller något. Här är jag och Fisen, vi utnyttjade skolans webcams.

 

 

Klassfoto från nian! Tror bestämt att det togs direkt efter gympan, därför är vi nyduschade och rödblommiga. Ni kanske inte kan hitta mig i bilden?

 

 

TV-spelande hemma hos FriC, hans källare var alltid fylld med folk. Svarthåriga Sofia och brunetten Amanda bredvid mig. Det där är btw min naturliga hårfärg. Sandra finns också med i det högra hörnet, we go waaay back. Thank you so much IRC för att du gav mig ännu en bästa vän!

 

 

HAHAHA! Det var en gång när Saari hade dreads och hennes screen-nick inte var Saari utan rage_grrl. Undrar om det finns någon där ute som minns?

 

 

Min absoluta favoritbild NÅGONSIN på min gamla kisse Emil. Vi tänker på honom fortfarande fast det var länge sedan han fick somna in. Han var verkligen speciell. Han räddade mig gång på gång, min lyckodrake.

 

Det får räcka för nu. Nostalgi är fint, något jag gärna ägnar mig åt.

 

 

 

Jag vill bara sända ut ett jättestort TACK till alla vänner och alla främlingar där ute som ändå känns som vänner, som läser min blogg och som ger mig så god respons.

 

Tack är inte tillräckligt.

 

Det värmer otroligt mycket i hjärtat. Det har varit så svårt just nu med Svante och allt annat, men jag har bara fått uppmuntran och omtanke av så många. Jag är övertygad om att era sända tankar verkligen ger Svante mer styrka men framför allt gör så att JAG orkar detta. Jag är så tacksam. Säg bara till om jag kan göra något för er.

 

Oretuscherad och trött bild från idag. Hur jag orkade sminka mig vet jag inte.

Ska försöka skingra tankarna lite och uppdatera med lite filmklipp och bilder som jag hittade på min gamla dator här hemma. Jag funderar också på att göra en såndär klassisk, lite smått löjlig blogg-grej, med frågor och svar. Egentligen mest för att jag vill få bättre kontakt med de som läser.

Så ställ gärna era frågor i kommentarerna till blogginlägget, så ska jag sammanställa svaren. När jag postar svaren i bloggen beror helt och hållet på om jag ens får några frågor, haha! Det får vara hur dumt, personligt, opersonligt eller tråkigt som helst, allt går bra.

Vill skriva om Svante idag också. Nästan all min tankeverksamhet går till honom.

Dagens läge: Lite blek om nosen och jättesur för att han tvångsmedicineras två gånger per dag. Jag blir så ledsen, när han ser mig så smyger han snabbt iväg. Jag försöker lämna honom ifred, men att ge medicin är oundvikligt och plågsamt. Om han bara visste att vi inte heller tyckte att det var särskilt hippt! Han är definitivt bättre än vad han var i helgen men ändå inte sig själv. Han äter lite men inte mycket, men springer ut och in i alla fall vilket visar att han ändå har mer energi än förut.

Älskade älskade lilla skrutt. Om kärlek bara kunde bota. För vi har enormt mycket kärlek för vår lilla ögonsten och diktator.

Jag vill att provsvaren ska komma NU och inte nästa vecka. Jag vill veta hur det kommer bli, jag vill veta när jag bara kan släppa allting.

Ikväll har han legat i soffan när vi sett Simpsons och till min stora förskräckelse så kurrade han inte när jag gosade med honom. Är han så arg på mig? Är han rädd?

Jag känner mig gammal.

Jag är en mycket tolerant människa och jag tycker att jag ger människor fler chanser än de ibland förtjänar, men det finns vissa människor som jag verkligen inte tål. Jag ser bara till att inte bli vän med dem, för det skulle bara sluta illa.

När jag varit inlagd har jag träffat dem, när jag har surfat på nätet träffar jag dem. Det handlar om människor som dras till mig på grund av så många andra orsaker än att de vill lära känna MIG. Jag läste om tre tjejer som delade på 56 tabletter Zyprexa (en antipsykotisk medicin, för er som inte är invigda i den underbara världen av psykofarmaka) inne på en avdelning. Jag har själv trätt över många gränser av vad som är riktigt sjukt, men jag skulle aldrig inkludera andra människor i min personliga jakt på min egen ruin. Jag förstår inte alla som kan hjälpa andra att skada sig själv. Det är visserligen en tolkningsfråga, men mina egna gränser klarnar mer och mer numera.

Som sagt tolererar jag mycket, men jag märker väldigt fort vilka människor som är känslomässiga vampyrer. De vänner jag har skulle jag kunna göra det allra mesta för, självklart skulle jag lyssna om de ringde mitt i natten för att de satt med snaran i andra handen, men är det däremot en vän som inte gör annat än att sitta med snaran så kan jag inte hjälpa till med samma energi. Jag är nitisk med att personer som liksom jag har psykiska problem också har en kontakt med psykiatrin... Jag lyssnar på allt mellan himmel och jord när det gäller mina vänner, men det kan bli farligt om personen inte heller har någon annan att prata med. Jag tror att man måste vara många som hjälper till, och är det allvarliga problem måste faktiskt en människa med kompetens vara den som i första hand hjälper till.

Jag har lärt mig läsa av människor ganska fort. Jag märker om de söker min vänskap enbart grundat på att vi delar psykiskt lidande och har sällan fel. Med det sagt så vill jag också påpeka att jag har många vänner som också mår dåligt, med de är alla mer eller mindre "mogna" i sin sjukdom och vänskapen har starka band baserat på så mycket annat.

Jag har växt, mognat i mitt tillstånd och min personlighet. Jag känner mig på samma nivå som de flesta andra av mina vänner som lider av psykisk ohälsa, när man upptäckt att man är mer än sin sjukdom och letar sig iväg från sin sjuka identitet. Det är där jag är just nu.

Man märker fort om relationen är destruktiv eller konstruktiv. När allt är kaos är det skönt att ha en kaossyster, någon som man kan släppa lös galenskapen med, men jag har kommit till en punkt då jag vill ha en framtid utanför sjukhusets väggar och vara fri från ångest. Jag vet inte om det är möjligt, men jag ska göra allt för att försöka.

Så jag skakar på huvudet när jag läser bloggar där människor stoltserar med sitt LPT (lagen om psykiatrisk tvångsvård) som att det är jättehäftigt och rubricerar ett intag av 3 Stilnoct som ett självmordsförsök eller gärna skriver om sin lila tripp på en halv Citodon. Jag blir bara så trött, jag ser hur lång väg personen har kvar att gå men blir också glad när jag insett hur hiskeligt långt jag själv har kommit.

Med det sagt, så vill jag också säga att jag skärper mig en hel del när jag skriver i min öppna blogg. ALLA problem ska inte vem som helst få ta del av... Jag är inte alltid den mest mogna och duktiga flickan som världen någonsin sett, men jag måste ändå ge mig själv och mina fina vänner stort cred. Kaoset kommer och går, vänskapen består.

Älskar er!

Idag var vi hos veterinären.

Vi åkte dit med en katt, och fick även åka hem med en alldeles levande och kämpande katt.

Det var skönt att åka i morse. Jag gick igenom alla tusen frågor som jag skulle ställa, men det blev alldeles för mycket för mig, triggade igång ångesten. Så jag och mamma pratade mest om julen och hur mysigt vi skulle göra det. Om låtar vi skulle sjunga, lussebullar som skulle bakas, min idé på en julklapp till min morbror och så vidare.

När vi kom fram släppte oron. Jag vet inte varför. Svante hade tjutit hela vägen, det är visserligen HJÄRTSKÄRANDE när han inte bara jamar utan verkligen använder sin basröst för att han är så missnöjd. Jag satt bredvid honom i bilen och han tittade ut på min genom buren med en bedjande blick och jamade, det lät som att han sa ”hjälp mig, hjälp hjälp hjälp”. Han är ju bara en katt som inte förstår att han måste åka i bur långt... och att det är det minsta problemet.

Vi kom dit, anmälde oss och fick träffa veterinären Karin som träffat Svante förra veckan. Hon var öppen och mycket kunnig och jag fattade genast tycke för henne. Vi plockade ut katten på bordet och hon studerade honom. Hon sa att hon faktiskt inte trodde att han skulle ha blivit såhär pigg, och det var fantastiskt att höra från henne. Hon sa att han fått tillbaka färgen på nosen, tandköttet och i halsen. Runt öronen var han fortfarande ganska så blek men det hade helt klart skett en förbättring. Dessutom kämpade han emot, så helt slö är han inte längre även om han inte är sitt vanliga jag. Jag uppfattade det som att det hade funnits två alternativ, att låta honom somna in eller att ta mer prover, och hon föreslog att ta mer prover.

Det gjorde mig väldigt hoppfull. En veterinär är noga med att inte låta djur lida i onödan, och hon tyckte att han repat sig så pass bra att det var värt att ta ytterligare tester. Hon gav oss en rad olika tester som kostade olika mycket och hon föreslog ett test som innehöll koller om lite olika virus. Vi tog det, fast det var dyrt, för det är Svante värd - speciellt eftersom han har blivit bättre men också för att han är vår älskade ögonsten.

Ett par assistenter tog ett rör blod och sedan fick vi åka hem. Svante skrek då också fast inte lika mycket, men det är fortfarande ett gott tecken. Vi ska fortsätta ge honom medicinen och höra av oss hur det går. Vi kommer få provsvaren om en vecka ungefär.

Men jag är fortfarande svidande medveten om att det inte spelar någon roll om han är piggare nu ifall han har ett virus, då måste vi ta bort honom ändå. Men den dagen den sorgen försöker jag tänka. Huvudsaken är att han inte lider, och det verkar han inte göra. Han har sprungit in och ut hela dagen och är oförskämt pigg. Jag har sagt åt honom att gå och vila för att han behöver hålla hårt om sina krafter, och nu ligger han i mammas garderob. Kissen är ursäktad för allt just nu, till och med synden att ligga i garderoben. Han behöver vara ifred och ha det lugnt omkring sig.

Jag har ringt och fixat så att mina mediciner kommer till Nordmalings apotek i veckoslutet och ringt mobila teamet angående recept. Jag blir kvar här i Nordmaling ett tag till och har snart slut på mediciner. Det verkar emellertid fixa sig, även om det var krångligt.

Hur mår jag? Jag har kramper i magen och ångestsensationer i kroppen men jag klarar det. Jag tror inte att den här fladdrande ångesten i bröstkorgen kommer lämna mig förrän jag får veta hur det blir med Svante och det kändes jättejobbigt att behöva vänta en vecka på att få veta om det är ett virus. Jag måste hela tiden fokusera och fokusera om. Kvällarna är fortfarande svårast.

När jag ringde mobila teamet var det en av terapeuterna i min före detta färdighetsträning som svarade. Det var lite lustigt. Dock var hon ungefär lika bra på färdighetsträning som att svara i telefon på mobila teamet, och jag fick mig en känga för att jag droppat ut ur gruppen samt att jag ringt mobila teamet istället för att kontakta mina ordinarie terapeuter. Thanks a lot. Men det såg ut som att jag hade mina recept.

F O K U S E R A! Jag klarar mig, I always do. Det är inte bara Svante som har nio liv, jag tror att det gäller mig också.

Jag tror på allvar att era hållna tummar, alla era tankar och era böner faktiskt hjälper oss. Jag är så sjukt tacksam.

Inatt drömde jag att jag gick omkring med en katt, jag tror att det var Emil som har varit död i många år nu, och varje morgon och kväll for jag till veterinären för att ge honom ögondroppar. Jag gjorde det i en månad, i drömmen. Det blev många ögondroppar innan jag vaknade. Kändes evighetslångt, och jag var orolig och höll honom i famnen genom hela drömmen.

Det är bara en dag kvar tills vi ska till veterinären. Det känns skönt på något sätt. Jag tycker att det kommer bli skönt att ta bort honom om han är sjuk. Jag behöver veta om det kommer bli bra eller om det är dåliga chanser till att han blir bra. Jag MÅSTE veta. Ångesten stryper mig, från morgon till kväll men med olika intensitet. På kvällen är det värst. Jag tror att jag är rädd för mörkret också.

Svante mår bättre idag. Egentligen betyder det ingenting i det stora hela, vi kan behöva ta bort honom ändå, men det är skönt att se att han mår bättre. Han hoppade upp i min säng just när jag skulle kliva upp och borrade sig in under överkastet. Han älskar det! Och så låg han där och kurrade, högt kurr. Igår hoppade han upp i soffan och la sig bredvid mig för att bli gosad. I fredags orkade han ingenting. Det är ju bra, goda tecken, men det betyder egentligen ingenting. Det vet jag så väl.

Igår kväll gjorde det nervösa sammanbrottet besök, greppade mig och mina knän darrade när jag stod upp, när jag använde armarna ville de darra. Men jag sa åt ångesten att du inte har någon betydelse nu, allt som betyder någonting är Svante och du kan inte skada mig. Du kan inte skada mig. Jag måste samla andetagen igen och fokusera.

Varför det slår mig hårt på kvällen är nog därför att jag är så trött vid det laget. Jag har ingen ork att stå emot, ingen fokus. Då är det egentligen bara sängen som gäller, men utan min nattmedicin hade det nog inte blivit någon särskild sömn.

Imorgon får vi se vad som händer. Nu ska jag gå och röka och sedan titta på TV med Svante.

Det har varit en jättetuff helg.

Svante är inte bra. Han är inte totalt knockad, men han är inte pigg. Han äter knappt, men han går ut och orkar röra sig mer än i fredags. Blinkhinnorna syns lite i ögonen, han är matt och loj. Idag ringde de från veterinärstationen och de hade fått provsvaren men kunde inte avläsa dem. De är tvungna att ta ett nytt prov, men den som mamma pratade med sa att det eventuellt kan vara en virusorsakad leukemi. Jag ställer in mig på att vi måste ta bort honom i veckan, är det något annat än råttgift så är det mycket dåligt. Vi ger honom medicin, men vi kan inte ge honom medicin i evigheter eftersom han blir rädd för oss när vi gör det (och vi gör det två gånger per dag), och för att han ändå inte kommer må bra eller bli frisk. Det är bäst för honom att bli avlivad, bäst för oss alla. Det känns hemskt att säga det, men så är det. Jag fattar bättre än att jag låter honom och oss alla lida längre än nödvändigt.

Mamma säger att det är så med djur, att man måste vara beredd på det. De blir sjuka, de dör. Det förstår jag, helt och fullt, sånt är livet. Men jättehemskt.

Jag vill vara med honom nu den sista tiden. Jag vill känna hans päls under mina fingrar och klia honom runt huvudet sådär som han älskar. Höra honom kurra, om han orkar. Men vad ska jag göra utan honom? Han är ju min stjärna, han är MIN katt. Jag kan inte fatta att jag snart förmodligen bara får titta på bilder av honom. Jag kommer sakna honom så! Han är så älskad! Han har i alla fall haft ett bra liv här hemma hos mamma och pappa, med bra mat och bra service. Det är inte vi som äger Svante utan Svante äger oss. Vi gör allt för honom. Pappa brukar stiga upp på natten enbart för att släppa in eller ut honom. Han säger att han ändå ska upp och pinka, men det är sekundärt tror jag. Det är katten det handlar om. Han har mått så gott här bara som en katt kan göra. Jag kan trösta mig med att han i alla fall haft ett jättefint liv, med massor av kärlek.

Jag mår inte bra. Nu är jag okej, men jag har varit ett vrak i helgen, något som jag skulle beskriva som ett nervöst sammanbrott. Jag var sjuk av oro och ångest och jag kan bara inte beskriva hur illa det har varit. Det var som konstant panikångest över hela helgen. Igårkväll åkte vi in till akuten för jag kände mig verkligen på gränsen till fysisk och psykisk kollaps, det var fruktansvärt. Jag har aldrig mått så dåligt tror jag, i alla fall inte vad jag kan minnas.

Akuten var som akuten var. Ni vet. Mycket folk, stressad personal och dessutom söndagkväll. När jag väl fick träffa en distriktsläkare så avfärdade han det som panikångest (som att det inte är ett problem) men gjorde ändå en snabb undersökning och tog blodprov. Jag är i utmärkt fysiskt skick och mina värden var så bra som de kan vara. Jag träffade mobila teamet efter det och frågade vad jag skulle göra, de sa att jag skulle räkna andetag. Sedan åkte vi hem.

Idag har jag mått bra. Ångesten fladdrar i bröstkorgen ibland och jag är mer sårbar såhär på kvällen, men det är ingenting jämfört med hur helgen har varit. Jag hoppas *peppar peppar ta i trä* att det nervösa sammanbrottet kulminerat. Jag behöver verkligen vara här hemma insåg jag där i korridoren på akuten, jag kan inte lägga in mig.

Det är bara ångest, ångest kan inte döda mig. Det är en "sensation" som inte är fysiskt farlig för mig. Jag försöker tänka på det när ångesten kryper på, men det är svårt. Men jag klarar mig. Jag klarar mig alltid. Det är bara det att allting har med katten att göra just nu och det är som att hålla andan. Vi vet ingenting och ovisshet är fruktansvärt tärande.

Mamma säger: Jag är mer orolig för dig än för katten.

Jag vet inte hur mamma orkar. Det är som att hon jonglerar med tusen saker just nu och har massor av egna tyngder på axlarna, men att hon ändå orkar med mig och katten och allt annat. Hon satt på akuten med mig, hon höll om mig på natten då jag trodde att jag skulle dö och var så trött att jag fick frossa. Hon orkar, jag förstår inte hur hon orkar. Jag vet inte hur hon gör men hon gör det så jävla bra. Det är helt sanslöst! Var hittar hon orken? Jag vill också ha den kapaciteten.

Det finns liksom inte ord för hur bra hon har varit nu. Är hon född ur uran?

Svante är okej, han är i alla fall tillräckligt bra för att vara omöjlig och enormt störande. Han vill ut jämt, det är ett stort friskhetstecken men fram tills idag har vi haft honom i sele, och det har inte varit populärt. Nu får han gå ut själv, "vi kan inte dräpa oss för katten" som mamma sa. Visst är det så att han är bättre, men det finns fortfarande en liten risk att han kryper under något hus och dör. Jag vågar inte hoppas fullt ut på att han kommer bli frisk, men han verkar så mycket starkare.

Igår kopplade jag ihop min gamla dator som jag köpte när jag gick i högstadiet. Jag hittade tusentals saker att bli nostalgisk över, bland annat många bilder på min numera avlidne katt Emil. Det var bland annat han som fick mig att orka igenom den tiden. De som hann lära känna honom har haft tur, kan jag säga, för det fanns ingen som Emil.

Jag hittade ett videoklipp på Maaris kisse Våfflan och min Emil. De var älskare, så långt som två kastrerade katter kan vara älskare:

En ny dag, och jag var uppe med tuppen för att mamma och pappa pratade högt i köket och Svante jamade! Han ville ut, och han orkade klaga på att vi inte släppte ut honom!

Kanske har alla tankar och böner som jag mumlat, alla tankar och böner från mina vänner, gjort någon skillnad. Kanske lyckades vi få i honom tillräckligt med medicin och vätska och mat. Kanske håller han på att helas. Jag vet inte, men han är bättre idag.

Fortfarande matt och trött, men han ville så gärna ut i morse och var piggare än igår. Han får inte gå ut själv ifall han skulle krypa under ett hus för att dö eller så, så jag klädde på mig och gick ut med honom i sele.

Det gick bättre idag, men långt ifrån bra. Det där med sele tycker ingen av oss om som jag sa i tidigare inlägg, men nu är det ju som det är. Vi gick ut och det tog oss en halvtimme att bara gå runt huset. Katter har definitivt inte samma tidsperspektiv som oss människor! Han stannade och grävde lite på ett ställe, jag antog att han skulle kissa eller skita. Han tvekade och sedan la han sig ner. Jag förstår ju att han inte vill gå på toaletten när någon ser på, det vill ju inte jag heller, så jag gick bakom knuten och hoppades att han skulle våga göra sina behov. Ingenting hände. Han var helt still och lyssnade på alla ljud utomhus. Tillslut fortsatte vi gå längs husväggen och när vi kom till garaget la han sig ner igen. Jag öppnade dörren och han gick in, och i tvättstugan stannade han. Jag knäppte snabbt bort kopplet och gick iväg, i hopp om att han skulle gå på lådan. Jag sa till pappa att inte gå dit och störa. När Svante sedan kom in i vardagsrummet gick jag och kollade, och till min lättnad hade han tömt blåsan och det är tack och lov inget blod i urinen.

Idag ska vi vila, båda två. Jag ska försöka att inte föra så mycket oväsen så att han får lugn och ro. Han måste vila sig i form. Jag har inte gråtit idag, för det finns mycket hopp än så länge.

Ännu en gammal bild på Svantesöt.

Åh, som jag hoppas och vill och önskar.

Ett stort antiklimax.

Mamma hämtade mig idag. När hon kom sa hon att hon behövde berätta något sorgligt för mig. Jag frågade om jag kommer bli tvungen att spy, och hon sa att det kanske var så. Jag vacklade liksom till, sekunderna blev olidliga, och jag bad henne att bara säga det. Hon berättade att Svante är sjuk, så sjuk att han troligen kommer dö. Jag kräktes inte, men jag gick sönder.

Jag har gråtit en mer eller mindre ständig gråt sedan dess. Han är här hemma, och mamma sa att det var bra att jag kom hem så att jag får vara med honom. Det tyckte jag också. Jag har bestämt mig för att vara kvar i Nordmaling tills vi måste avliva honom eller tills han mår bättre. Hur länge det blir vet jag inte. Jag vill vara med om han dör, jag vill vara med honom.

Han har inte ont, men han är mycket matt och ostadig. Troligtvis har han fått i sig råttgift eller har ett virus, för han har akut anemi. Mamma och pappa har varit med honom till veterinären och prover har tagits men inte kommit tillbaka än, så vi vet inte exakt vad detta beror på. Vi har fått mediciner som vi inte lyckas få i honom ordentligt än, det är ju så jäkla svårt med katter! Katter äter ingenting de inte vill äta. Vi försöker spruta i honom krossade tabletter med vatten, men han lyckas göra så stort motstånd att han lyckats klösa mamma till blodvite. Det positiva med det är att han i alla fall inte är så matt att han inte orkar göra motstånd, det negativa är att han verkligen måste få i sig medicinen för att klara sig.

Har han fått i sig råttgift finns det en chans att han kommer klara sig, är det ett virus så är det mer eller mindre kört hördes det som. Men hur som helst så ska han vila nu, och han orkar inte ens hoppa upp i soffan utan lägger sig på mattan. Det syns i hans ögon hur sjuk han är. Men han äter ändå lite och det är mycket positivt. Så länge han gör det finns det hopp antar jag. Men jag är ändå redo på att han kommer lämna oss. Vi har inte fått särskilt positiva bud från veterinärerna och de ska ju veta sånt här.

VEM FAN lägger ut råttgift? Vad hände med råttfällor med ost? Det är farligt, det är dessutom vanligare att hundar får i sig det än katter, katter får det ofta genom att ta en råtta som fått i sig råttgift. Barn kan få i sig det också. Sånt händer. Vem gör så, i ett område med mycket katter, hundar och barn? JAG VILL SLÅ NÅGON.

Allt är så konstigt. Jag känner mig helt suddig av sorg, suddig i sinnet och jag blir suddig i kroppen, till och med min kropps gränser med allt annat är suddigt. Det är bättre just nu, jag har insett att nu är det bara väntan och att det inte går att ta ut någonting i förskott, även om jag är beredd på att han kanske får lämna oss.

Eftersom det finns en risk att han kryper under ett hus eller något och dör, så kan vi inte släppa ut honom själv. Han är en utekatt och jag har för första gången haft sele på honom. Varken jag eller Svante gillar det, han försöker få av sig den och det utspelas en lång maktkamp mellan oss om var han får gå. Hamnade mitt på grannens uppfart när vi var ute och så kom min granne körandes med bil. När hon öppnade bildörren sa jag ”Jaha, du undrar förmodligen varför jag står här” och det gjorde hon. Jag berättade att Svante var sjuk och att det förmodligen var på grund av råttgift. Jag vågade inte lyfta upp honom, för om det är råttgift han fått i sig så har han inre blödningar och om jag tar i honom kan jag orsaka fler blödningar. Jag lånade grannens telefon och ringde hem, så mamma kom ut. Som tur var ville Svante gå hem vid det laget.

Älskade älskade Svante, du har gjort så mycket fint för mig och jag vill behålla dig. Jag älskar dig otroligt mycket, jag vill bara att det ska bli bra. Snälla bli frisk. Jag ska hjälpa dig så gott jag kan.

Ett TV-inslag från igår: http://tv4play.se/nyheter/lokala_nyheter/umea?videoId=1.1345850&selId=1.1066732&currPage=0#player
Inte sådär superkul, men här nere har jag valt ut lite smått och gott av mina favoritklipp (som egentligen är alla klipp) med Flilip och Fredrik.

Jag förstår inte att hon ALDRIG fattar!

 

 

 

Det här var från deras första program, jag antar att de är portade nu :D

 

 

 

En av mina absoluta favoriter!

 

 

 

Och så avslutar jag detta inlägg med en annan tokrolig sekvens ur Ursäkta röran (Vi bygger om).

 

 

 

Jag visste faktiskt inte att Filip och Fredrik gett ut ännu en bok. Det var först när jag vaknade och såg ett sms från mamma som jag fick reda på att de skulle signera boken Tårtgeneralen i Umeå idag. Jag bestämde mig inte för att fara förrän ett par timmar innan signeringen.

Jag fick stöd av Kristina. Dubbeldejt ;)

Jag var velig och orolig, jag trodde inte att jag skulle klara av det. Ändå for jag ner på stan, och på vägen babblade jag om Ursäkta röran (vi bygger om) och alla practical jokes de gjort. Kristina lyssnade tålmodigt.

När vi stod och väntade så var jag så nervös och ångestig att jag var övertygad om att jag skulle kräkas ett par gånger.

Can't read my pokerface. Ser kavat ut men ville springa skrikandes därifrån egentligen.

 

 

Vi stod där länge, Filip och Fredrik var lite försenade. Så hörde vi plötsligt deras röster i högtalarna - de stod utanför och larvade sig som de alltid gör, försökte få människor att komma in. Vilken entre de gjorde när de kom nedför trapporna och pratade och stojade! Det var inte pretentiöst på något sätt, de tog sina platser vid bordet och drick kvicka skämt som verkligen lättade upp stämningen. Det var skönt, om det hade varit Jan Guillou som hade haft signering hade det absolut varit mer dämpat.

 

Mina män på plats.

 

 

De var snabba på att skriva, så trots att det ändå var en del folk så blev det fort min tur.

 

Ser ni värmen mellan mig och min favorit? Hihi.

 

Jag fick ta en bild med dem, men när jag gick bakom dem så trängde sig folk fram och Filip blev upptagen. Men nog är det en charmig bild ändå?

 

Nu har jag ett signerat ex av Tårtgeneralen och jag är överlycklig! Dessutom gav jag min panikångest en riktig däng. Jag gick därifrån som en lycklig kvinna!

 

TACK MAMMA!

 

 

Jag är väldigt nyfiken, vilka är ni som läser min blogg? Vissa kommenterar ibland men de flesta av er bevakar i tystnad. So tell me, vilka är ni?

Pengar.

Skivor:
Lady GaGa - The Fame.
Alice in Videoland - She's a Machine.
Lily Allen - It's not me, it's you.
Lily Allen - Alright Still.
Girl, Interrupted Soundtrack.

Mysprylar och inredning och utseende och sånt:
Till exempel ljus av alla sorter, gärna doftljus eller stora ljus eller både och.
Ljushållare.
Inredningsprylar/bra-att-ha-i-

Just nu spelar jag Röyksopp - Eple alldeles för högt på min stereo, det svider i öronen i de ljusaste tonerna och då finns det ingen plats för ångest, då upptar musiken verkligen allt. Jag minns försommaren, den var bra och skönt och allt var ljust. Det var fint. Men idag behöver jag spela stereon så högt det bara går för att skjuta bort de mörka tankarna.

Jag tror att mitt ”sammanbrott” i söndagsnatt kom på grund av att jag bland annat har stressat för mycket. Jag har gjort mycket saker och varit ganska upptagen, dock inte på samma sätt som de så kallade normala människorna. Jag har en väldigt låg stresströskel och det krävs inte mycket för att jag ska klappa ihop. Just under stunderna då jag gör saker och är närvarande i det jag tar för mig så funkar jag på hög nivå, men när jag sedan sätter mig ner så sköljer allt över mig.

Det är jobbigt att aldrig slappna av. När jag är bland människor pratar jag på, är öppen och mycket artig. Jag ler och skrattar men jag spelar väldigt ofta teater. Inte för att jag inte blir glad av att prata med andra människor, men för att jag faktiskt inte alltid har den energinivå i kroppen som jag påvisar. Är det detta som ”skenbar intelligens” handlar om, det som stod i förklaringen över borderline personlighetsstörning? Jag är verbal och pratig, men jag skulle väldigt gärna vilja vara tyst ibland också. Men jag skulle inte vilja vara den som skapar dålig stämning bland folk! Och det är inte bara för deras skull, utan för min också.

På kvällarna kommer den verkliga ångesten krypande, men jag är så van. Jag är van vid att inte kunna andas, att känna mig tjock i halsen, fobin för att svälja blir väldigt påtaglig. Lösningen brukar vara att gå isäng, sova och vakna med lite mer energi än kvällen före. Det är inte så farligt, men jag brukar tro att jag är dödssjuk när jag inte får luft och när det känns som att luftrören sväller igen. Jag kan ju dö för fan! Och jag vill verkligen inte dö!

Pratade idag i telefon med en inhoppande läkare på TBC. Hon hette Kicki och jag blev förvånad av att hon pratade med en stark brytning, hon kanske är från mellanöstern men namnet var ju väldigt svenskt. Jag bad om att få byta min vid-behovsmedicin Xanor mot Stesolid, men hon ville att jag skulle ha Sobril. Hon tyckte att Sobril var mindre beroendeframkallande, men jag sa att jag ville ha Stesolid eftersom den funkat förr. Anledningen att jag ville byta bort Xanoren är för att den är för stark. Sobril är svagast av dessa tre vet jag, men jag behöver någonting mittemellan, och jag tror inte för en sekund att Sobril är mindre beroendeframkallande. Jag läser dagligen en blogg skriven av en person som missbrukat Sobril länge, och stöter på missbrukande av Sobril i litteratur jag läst. Det är en lika osäker medicin som andra bensodiazepiner.

Tycker inte om när läkarna tror att jag inte fattar risken, tror att jag är omedveten om risken i dessa mediciner. Jag är MYCKET medveten och ibland känns det som att jag är mer kunnig än läkarna faktiskt. Ibland känns det verkligen som att borderline är lika med idioti i deras ögon. Ignoranta jävlar.

Ikväll ska jag bara ta det lugnt och mysa. Jag ska ligga under en filt i soffan med massor av tända ljus överallt i lägenheten, se Farenheit 9/11 och riktigt känna hur konspirationsteorierna hopar sig i huvudet, röka Lucky Strike och dricka te med paprikasaltade riskakor bredvid. Och göra en tidig kväll.

Tankarna och känslorna från helgen har jag låst in i lådan igen. Jag kommer aldrig kunna existera bredvid dessa tankar, det är för svårt. Jag vet att jag kommer förtränga dem och att de kommer komma tillbaka med full styrka igen, men jag kan inte göra någonting annat än att just förtränga nu. För min egen hälsas skull.

Det har snöat på mitt bord och det gör mina änglar mycket glada!

(Ursäkta över-retuscherad bild)

 

Undrar om det kommer varaktig snö utomhus innan jul?

 

Inatt sover jag inte, har inte sovit en blund än och klockan börjar bli morgon. Det har varit kvalificerat KAOS i mitt huvud ikväll, men nu börjar jag komma till sans. Jag känner mig bara så förbannat ensam. Alla som frågar vad som står på kommer inte få ett svar, inte för att jag inte vill berätta utan för att det är för komplext. Jag kan inte prata om Det Onämnbara.

Det här är min last att bära.

 

Tack för att du inte fanns där för mig igårkväll. Varför trodde jag att du skulle vara det.

Höj din antipsykotiska Sara, bara gör det. Sen inget mer.

At times the dark’s fading slowly
But it never sustains

Jag förväntar mig för mycket av människor. Jag känner mig så ensam, jag kan inte prata om det med någon. Jag är ensam med mina monster. Den människan jag trodde jag kunnat prata om allt med har ingen tunga, jag vet inte om hon lyssnar ens.

Would someone watch over me
In my time of need

Vi är ju gifta, som vänner, och vi är precis som min mamma och pappa. Mamma som kan brusa upp och prata men talar till en vägg, pappa. Jag är mamma och hon är pappa. Jag vill fan inte ha det så.

Känner jag henne rätt så kommer hon dessutom inte ta kontakt med mig utan vänta tills jag inte är så nere eller arg längre, vänta till det har ”gått över” och vilja fortsätta som vanligt. I ain’t gonna take it. Jag avskyr det mönster vi grävt ner oss i. Brukar hålla sånt här borta från bloggen för jag tycker att man ska prata med varandra, men jag behöver ventilera och hon kommer ju knappast prata med mig ändå.

Det är bara det att jag mådde så jävla dåligt igår, jag behövde henne så otroligt mycket.

Idag har Hera bakat tunnbröd, jag är en riktig pleaser för att jag inte hade lust att prata men gjorde det ändå. Jag är Trevlig. Jag hade inte lust att hänga med alls, när vi var där spenderade jag mest tid med stereon. Det var spännande att se vad som fanns på blandskivorna folk lämnat kvar. Jag var inte den enda som mått kasst idag heller, hur bra vän är jag själv egentligen?

Maria och jag har en deal, hon ska gå på sin praktik och jag ska gå på sambaorkestern. Hon har ”skött sig” i veckan, så då får jag lov att gå också!

Jag vet ju att jag mår bra när jag är där och efteråt, men det är svårt att ta sig dit ändå. Knasigt.

Det är tungt nu. Minnen kommer tillbaka och slår mig hårt, jag pratar sällan med någon om det i vanliga fall för att jag inte vill kännas vid det, det är för verkligt. Och nu i helgen har jag öppnat lite på locket, det bara forsade över mig. Det finns saker som jag inte blivit vän med än, jag kan bearbeta relationer, självdestruktivitet och all möjlig skit men inte det. Kanske för att det inte är över än, kanske för att det är verkligt och inte min sjukdom. Jag vet inte.

Hur ska jag ens kunna nämna det?

Jag försökte igår men klämde fingrarna.

Aldrig att jag tar upp det igen med henne. Inte med någon annan som står mig nära heller. Det får förbli osagt. Ord räcker hur som helst inte till. Språket vi talar är barockt.

Jag kände mig så inspirerad av our fair Lady GaGa idag så jag spelade in en liten röra av hennes senaste singel Bad Romance...



Förlåt Gud för mina musikaliska synder!

Idag firar jag, och alla ska säga grattis till mig! Jag var och vägde mig i eftermiddags, det är nämligen så att jag smyger mig in på kvinnokliniken på NUS lite nu och då (men inte för ofta) och väger mig på deras våg i korridoren. Jag efter många veckors kämpande har jag faktiskt kommit under den magiska siffran, den som jag inte varit under på Gud vet hur länge. Och det är den siffran som varit svårast att ta sig under. Nu när jag gjort det så känns det verkligen som att jag kan gå ner i vikt och att det är värt kampen. Jag kan fortsätta med det här. Det vill jag. Idag när jag vägde mig visade vågen på -10kg från min maxvikt!

Det är inte helt lätt men inte totalt svårt heller. Det intressanta är att det inte alls började med att jag försökte gå ner i vikt, utan jag förlorade några kilon när jag var deprimerad i somras. Och i höst, när jag började må bättre, kände jag mig sporrad av att känna mig ett par kilon lättare än innan.

Den största förändringen är helt klart att jag slutade dricka så mycket cola. Jag skäms över hur mycket jag drack, det var faktiskt 1,5 till 2 liter på en dag. Varje dag. Jag bytte ut colan ganska långsamt mot tekoppar med massor av honung i. Nu dricker jag cola på helgerna, om jag köpt en subwaymacka eller ett skrovmål eller någonting. Jag har slutat äta snacks på veckorna, istället har jag ätit ägg med skagenröra på och riskakor med ostsmak. Jag äter regelbundet, vid fem tillfällen per dag.

Att sluta med cola är inte helt enkelt, men jag försökte och försöker fortfarande att aldrig vara törstig och ändå se till sockerberoendet, men med bättre sockerarter och betydligt mindre mängder. En stor hjälp i att sluta var definitivt att sluta med Lithionit som är ett salt och därför gör en mer törstig och även sötsugen. Om jag inte hade slutat med den medicinen hade jag aldrig fixat att (nästan) sluta.

Egentligen är det inte särskilt nyttigt, allt som jag ersatt saker med. Men det är bättre än vad jag åt innan och det funkar. Jag måste verkligen göra det här på mitt sätt, jag kan nästan alla goda råd folk kommer med utantill men är inte längre intresserad. Som äkta tjockis är jag en EXPERT på hur man ska gå ner i vikt. Alla feta människor vet hur man gör, det är bara det att det inte funkar i praktiken.

Min plan är att byta ut kost långsamt och också långsamt börja motionera. Jag vet av erfarenhet att jag absolut inte kan starta ”mitt nya liv” som vi alltid gör vid nyår hemma hos mina föräldrar. Det funkar bra för dem, men från att sitta med ostbågar och cola framför TV:n och sedan tvärsluta och promenera en halvmil två gånger per dag fungerar kanske bara i ett par veckor eller mindre. Det är svårt att bryta vanor och om jag siktar för högt med en gång så når jag såklart inte upp.

Jag ser mig som Indiana Jones, när han byter ut en diamant mot whatever. Jag tänker helt enkelt byta ut en dålig del i mitt matliv mot en mindre dålig, och sedan fortsätta. Det har funkat hittills, och jag är nöjd med att gå ner långsamt. Jag skulle inte må bra av att droppa i vikt fort. Framför allt skulle det aldrig hålla i längden. Det känns bättre att veta att om jag stannar i vikt så har jag ändå saker att ta ifrån. Lite mindre honung i teet, lite mindre kolhydrater till varje mål, äta två riskakor istället för en till mellanmål och så vidare.

Inte så smickrande bild, men det är svårt att fota sig själv!

Så jag är väldigt glad idag! Grattis till mig! Jag firar ikväll med att pyssla lite här hemma, duscha länge och varmt samt lägga en ansiktsmask som jag fick av mamma.

Jag steg in i en annan dimension i morse. Allt var som bakvänt och svart. Men det är bättre nu.

Ja, det är definitivt bättre nu. Lugnade mig i eftermiddags och pysslade på, funderade lite på julpynt och tavlor och sånt men satte inte upp någonting. Det kommer en annan dag.

Ikväll var jag på körsång, vi får se hur de utvecklar sig. Jag hade i alla fall jättekul och det är roligt att sjunga igen, sjunga i kör med vackra stämmor.

Jag kan inte riktigt skriva så mycket mer, dels för att jag känner mig tom innanför skalet och har tagit mina sömnisar.

Åh, jag är egentligen för trött för att skriva, men jag gör det ändå.

För idag har jag inte haft några planer alls, men mamma hörde av sig på dagen och frågade om jag ville sammanstråla med henne för en lunch på Café Station. Jag tackade ja och drog iväg, och efter lunchen fortsatte vi göra stan.

Mamma såg att blodbussen stod på rådhustorget och gick för att lämna blod. Jag hängde med och fick lite information om hur man gör om man vill ge blod, men innan vi ens hade kommit till om det skulle funka med de mediciner jag åt så fick jag ett "nej tack" för att jag är så kallat svårstucken. De ville inte ha mitt blod för att det är svårt att hitta blodådror i mina armveck. Jag ställer mig lite oförstående till det, jag som är utomstående tycker att det bara är att sticka tills man hittar rätt! Är det inte värt besväret för dem? Varje blodgivare blir ju livsviktig för sjukvården.

Nu senare så förklarade Angelika (som jobbar här på Hera) att de inte vill förstöra kärlen med får många stick. Jag förstod inte riktigt det heller, men det bygger tankar i mitt huvud. Förklara någon, snälla?

Jag shoppade på Lagerhaus medan mamma blev tappad på blod. Jag köpte sex discojulgranskulor, en Hello Kitty-chokladjulkalender, konstgjort snö och sex stora bjällror. Allt gick på 80 pix. Inte illa, right?

Efter ett besök på Åhléns åkte vi till modehuset M på Mariedal och jag hittade en tunika/klänning som mamma var snäll nog att köpa åt mig! Men resten av plaggen jag provade var bottennapp. Dels var de för små, men de var inte alls min stil. Jag blev bara ledsen när jag drog på mig plagg efter plagg som fick min mage att synas mer än någon annan kroppsdel, jag är 9kg från min maxvikt men SATAN vad långt det är kvar! Jag tyckte verkligen att jag såg grotesk ut där jag stod i provhytten. Så jävla äcklig.

Modemakarna får faktiskt ta och börja göra kläder för riktiga, vanliga människor, istället för att jobba på sina skyltdockor. Mångfald ftw!

Jag försöker påminna mig själv om att jag helt enkelt måste acceptera mig som jag är, på alla sätt och vis, i alla fall i stunden. Jag måste göra vad jag kan med det jag har, finns inget annat att göra.

Men gud vilken hycklare jag är som ser på alla olika människor i världen och tycker att de är vackra just för och trots att de är människor, men när jag ser på mig själv hatar jag varenda millimeter.

Jag har aldrig någonsin varit tillräckligt bra. Inte inför mig själv och inte inför någon annan. Jag avskyr att alltid måste vara strävande mot något annat, jag hatar att alla andra ser mig som något renoveringsobjekt.

Snälla, säg bara att jag är okej. Inget mer, inget mindre. Det är allt jag vill.

Det har hänt så mycket de senaste dagarna och därmed har jag inte haft tid att skriva, så jag tänkte inte försöka klottra ner allt jag behöver ventilera just nu, utan välja tillfälle.

Så jag väljer att skriva om helgen. I fredags var jag ute på Club Greyscale och det var skitroligt som alltid. Jag hade bestämt att träffa Elin där, men jag gick dit själv. Jag är modig!

Jag var klädd som zebra, med en zebramönstrad kjol, zebramönstrad top, svartvitrandiga benvärmare och en svartvit armvärmare på vänster arm. Håret hade jag uppsatt i hästsvans och jag målade ansiktet vitt med svarta ränder. Det var inga tveksamheter när jag valde vad jag skulle klä ut mig till, eftersom jag ägde så mycket zebramönstrade kläder och sånt. Dessutom tyckte jag att det var en lite rolig utklädnad med tanke på att jag är en så kallad "zebraflicka" :) Vad fan, lite självironi!

Nedan ser du klickbara bilder på "in the making" av min sminkning! Blev inte nöjd men det funkade.



På väg dit var jag orolig, och just när jag kommit in hade det inte släppt, men efter ett tag slappnade jag av mer. Jag träffade massor av fina vänner och bekanta, de flesta jag känner hänger på Greyscale. Nästan alla var utklädda och det fanns så otroligt många schyssta och genomtänkta outfits. Det finns massor av bilder i min bilddagbok!

Det blev mycket mingel och på tok för lite dans egentligen. Men åh, det fanns ju så mycket att göra, så mycket folk att hälsa på och prata med! Men jag svängde mina lurviga ett par vändor i alla fall och det var sjukt hög stämning på dansgolvet. Alla sjöng och skrek med i Eurythmicts kanonlåt Sweet Dreams, och jag prickade rätt som var på dansgolvet när de spelade lite hårdare synth. Jag gick in i min själv totalt när de spelade VNV Nation. Life as it should be.

The party was HOPPIN'!

Det fanns en annan zebra där också, men jag fick minsann höra att jag var den finare zebran! Inte för att det stämde, men det var kul. Fick massor av komplimanger och det var roligt.

Kvällen slutade abrupt med att någon föll och gjorde illa sig. Jag fick panik, det är så hemskt när det blir sådär. Ljudet ekade i mitt huvud när jag sprang hem och jag såg bilden av den blodiga trappen fladdra förbi jämt. Jag såg ingenting utan bara gick snabbt, ringde Hera och Kristina som jobbade försökte prata mig lugn. Jag halvskrek att jag kommer spy och hon sa att "gör det då, det gör ju inget!" och det kändes faktiskt bättre. Jag hoppas av hela mitt hjärta att det gick bra för den som föll.

Men annars var det en toppenkväll. Det enda jag har att klaga på var att folk var så oförsiktiga med sina glas och att det var fullt med glassplitter på dansgolvet. Det fastnade i mina skor, usch.

Igår hade jag finbesök av Cora. Vi lagade en oväntat god middag bestående av kyckling, ris och rosépepparsås. Efteråt åt vi en chokladefterrätt som jag köpt. Senare spelade jag ett par låtar för henne på min gitarr och till min förvåning såg jag att hon grät när jag slutade spela. Jag har aldrig fått någon att gråta på det viset förr tror jag. Det var en underlig känsla.


(Klickbara bilder på myset)

Sedan såg vi The Shining och åt chips och dipp till. Jag somnade faktiskt några sekunder av filmen, jag var så avspänd tillsammans med Cora. Kanske var det hon, alla ljus vi tänt och mörkret omkring som gjorde mig så trött.

När hon gick efter filmen så såg jag lite på MTV för en gångs skull och gick sedan isäng. Jag har inte varit så trött på länge. Tror att det är för att veckan har varit väldigt full av saker att göra, möten att gå på och aktiviteter. Idag har jag inte orkat göra någonting alls, det tog mig fram till middagstid att slänga mig i duschen, trots att det aldrig är ett problem numera.

Nu är det dags för sängen. Har inte skrivit någonting den här veckan, men jag tänkte ta nya tag från och med imorgon.

Här kommer en liten sneakpeak-bild från min och Sandras fotosession!

 

Hur lyckas en människa som får några år sedan kunde vakna fyra på morgonen utan att kunna somna om, sova till ett på dagen? Sov över väckarklockan och fick en chock när jag vaknade. Hade sovit 12 timmar.

Har haft Cora i tankarna hela dagen. Jag har städat ordentligt och vill ha fint i hela lägenheten till på lördag när hon kommer på besök. Tänker på vad jag ska göra till middag och sånt. Det är mysigt, ser så fram emot att få ha henne här.

Jag har lagt fram tydliga strategier när det kommer till städandet. Alla som känner mig vet att jag brukar ha det värre än det flesta, dammigt och smutsigt och stökigt. Nu har jag städat regelbundet ett tag och det är skönt att ha det fint. Men jag kan inte ställa mig upp och ner och bara städa, det är alltid svårt att veta var man ska börja, så jag börjar med att sminka mig och fixa håret till extremt hög musik. Peppningen är absolut nödvändig för att jag ska få något gjort. Om jag sminkat mig känner jag mig bättre och efter att ha diggat aggressiv musik samlar jag mig och börjar plocka skräp. Sedan brukar allt rulla på.

Nu har jag tänt ljus och bränt rökelser, det är underbart mysigt. Ska chilla med en tekopp och Vänner.

Jag har inte ens tänkt på att jag har möte med ÖL Thomas imorgon. Jag antar att jag bara är så van vid hans frånvaro att jag faktiskt inte tror på honom den här gången heller. Jag borde göra en lista på saker att ta upp men jag skjuter på det ett litet tag...

De sitter uppe lappar utomhus om en kanin som är bortsprungen, och i morse drömde jag om att jag seglade och att vi gjorde an vid en brygga där det var stor fest och den kaninen åt gräs i solen tillsammans med mina numera avlidna marsvin. Kanske betyder det att kaninen är död nu? Inte så tillförlitlig källa kanske, ska nog inte ringa på numret och berätta att deras gnagare är död.

Mormor väckte mig och jag knallade upp till sjukhuset för att träffa henne. Hon hade gjort ett arbets-EKG och var trött, lite virrig också. Jag vet inte om det är medicinerna, att hon just cyklat sig andfådd eller något annat, men det gör mig lite orolig. Vi åt i alla fall lunch som hon bjöd på och sedan fick jag ett ex av senaste Nemi, yay! Vi tog farväl vid bussterminalen och jag gick hem.

Här hemma piskade jag Louise för att hon skulle följa mig på stan och shoppa. Vi drog iväg och sedan var vi väldigt effektiva. Jag handlade smink och en hel hög med kläder samt ett axelband till gitarren på en och en halv timme. I klädväg blev det en klänning, två par tights och två par jeans. Jag pillade på en schysst tunn jacka också men jag hade verkligen inte råd. När vi var färdiga blev vi upplockade av Kristina och Louise berättade att jag shoppade maskulint. Det var inget velande, inget gå fram-och-tillbaka eller så. Jag skrattade, hur maskulint är det att shoppa upp så mycket pengar som jag gjorde idag på så kort tid? Hon sa att hon i alla fall ville följa med fler gånger då jag skulle handla, hon tyckte att det var behagligt. Det sa jag att hon gärna fick.

Sedan jag kom hem har jag provat sminket och kläderna, jag känner mig väldigt glammig och har spelat Lady GaGas skiva The Fame och trallat på...

Fame, doin’ it for the fame
’cause we wanna live the life
Of the rich and famous
Fame, doin’ it for the fame
’cause we gotta taste for champagne
And endless fortune

Hihi! Synd att jag inte är rik. Jag skulle kunna arbeta med shopping.

Har inte haft en enda panikattack idag, inte ens någon känning.

Ska börja skriva på en önskelista nu när jag är på gång med allt det materiella..

Children's stories.

 

Nu tar jag mig an en ny vecka, har planerat dagarna och hoppas kunna genomföra allt.

Idag har jag duschat, handlat och pysslat på här hemma. Det har varit så kasst väder att jag knappt kunnat ta en cigg utan att riskera att blåsa bort, det är sådär smygirriterande. Som tur är har jag kunnat kura här hemma idag.

Provade en kjol som jag väx ur för ett bra tag sedan, men nu kunde jag ha på mig den! Halleluja! Det känns väldigt bra. Det är svar på mina ansträngningar.

Jag har pratat med Sandra idag om en plåtning vi ska ha i veckan. Saari ska vara modell! Det ska vara lite rockigt och attityd, yeah! På torsdag blir det. Kan inte sluta tänka på vilka kläder jag ska ha på mig, ska i alla fall ha ett ombyte.

Imorgon ska jag på stan och köpa smink och försöka hitta två par byxor. Sådana basplagg tryter verkligen och det är dags för nytt. Jag avskyr det här med att prova kläder, speciellt byxor eller kjolar som jag på förhand ändå vet inte kommer att passa. Inte så roligt. Men det kanske känns lite annorlunda att prova kläder när jag vet att jag är en smula mindre än annars i alla fall.

Louise ska följa med mig imorgon. Det är roligt att umgås med henne fast hon jobbar och jag brukar. Man är på ganska samma nivå ändå känns det som, i alla fall i en sådan situation. Ändå vet jag att jag verkligen kan grabba tag i henne om jag får panikångest. Mer tänker jag inte skriva om ångesten, för den ska inte få någon plats här och ingen plats imorgon.

Nu är det bums isäng. Jag försöker verkligen lägga mig i tid och stiga upp, det går ganska bra än så länge.

Dagens låt: Lady GaGa - Paparazzi