Idag var vi hos veterinären.

Vi åkte dit med en katt, och fick även åka hem med en alldeles levande och kämpande katt.

Det var skönt att åka i morse. Jag gick igenom alla tusen frågor som jag skulle ställa, men det blev alldeles för mycket för mig, triggade igång ångesten. Så jag och mamma pratade mest om julen och hur mysigt vi skulle göra det. Om låtar vi skulle sjunga, lussebullar som skulle bakas, min idé på en julklapp till min morbror och så vidare.

När vi kom fram släppte oron. Jag vet inte varför. Svante hade tjutit hela vägen, det är visserligen HJÄRTSKÄRANDE när han inte bara jamar utan verkligen använder sin basröst för att han är så missnöjd. Jag satt bredvid honom i bilen och han tittade ut på min genom buren med en bedjande blick och jamade, det lät som att han sa ”hjälp mig, hjälp hjälp hjälp”. Han är ju bara en katt som inte förstår att han måste åka i bur långt... och att det är det minsta problemet.

Vi kom dit, anmälde oss och fick träffa veterinären Karin som träffat Svante förra veckan. Hon var öppen och mycket kunnig och jag fattade genast tycke för henne. Vi plockade ut katten på bordet och hon studerade honom. Hon sa att hon faktiskt inte trodde att han skulle ha blivit såhär pigg, och det var fantastiskt att höra från henne. Hon sa att han fått tillbaka färgen på nosen, tandköttet och i halsen. Runt öronen var han fortfarande ganska så blek men det hade helt klart skett en förbättring. Dessutom kämpade han emot, så helt slö är han inte längre även om han inte är sitt vanliga jag. Jag uppfattade det som att det hade funnits två alternativ, att låta honom somna in eller att ta mer prover, och hon föreslog att ta mer prover.

Det gjorde mig väldigt hoppfull. En veterinär är noga med att inte låta djur lida i onödan, och hon tyckte att han repat sig så pass bra att det var värt att ta ytterligare tester. Hon gav oss en rad olika tester som kostade olika mycket och hon föreslog ett test som innehöll koller om lite olika virus. Vi tog det, fast det var dyrt, för det är Svante värd - speciellt eftersom han har blivit bättre men också för att han är vår älskade ögonsten.

Ett par assistenter tog ett rör blod och sedan fick vi åka hem. Svante skrek då också fast inte lika mycket, men det är fortfarande ett gott tecken. Vi ska fortsätta ge honom medicinen och höra av oss hur det går. Vi kommer få provsvaren om en vecka ungefär.

Men jag är fortfarande svidande medveten om att det inte spelar någon roll om han är piggare nu ifall han har ett virus, då måste vi ta bort honom ändå. Men den dagen den sorgen försöker jag tänka. Huvudsaken är att han inte lider, och det verkar han inte göra. Han har sprungit in och ut hela dagen och är oförskämt pigg. Jag har sagt åt honom att gå och vila för att han behöver hålla hårt om sina krafter, och nu ligger han i mammas garderob. Kissen är ursäktad för allt just nu, till och med synden att ligga i garderoben. Han behöver vara ifred och ha det lugnt omkring sig.

Jag har ringt och fixat så att mina mediciner kommer till Nordmalings apotek i veckoslutet och ringt mobila teamet angående recept. Jag blir kvar här i Nordmaling ett tag till och har snart slut på mediciner. Det verkar emellertid fixa sig, även om det var krångligt.

Hur mår jag? Jag har kramper i magen och ångestsensationer i kroppen men jag klarar det. Jag tror inte att den här fladdrande ångesten i bröstkorgen kommer lämna mig förrän jag får veta hur det blir med Svante och det kändes jättejobbigt att behöva vänta en vecka på att få veta om det är ett virus. Jag måste hela tiden fokusera och fokusera om. Kvällarna är fortfarande svårast.

När jag ringde mobila teamet var det en av terapeuterna i min före detta färdighetsträning som svarade. Det var lite lustigt. Dock var hon ungefär lika bra på färdighetsträning som att svara i telefon på mobila teamet, och jag fick mig en känga för att jag droppat ut ur gruppen samt att jag ringt mobila teamet istället för att kontakta mina ordinarie terapeuter. Thanks a lot. Men det såg ut som att jag hade mina recept.

F O K U S E R A! Jag klarar mig, I always do. Det är inte bara Svante som har nio liv, jag tror att det gäller mig också.

Jag tror på allvar att era hållna tummar, alla era tankar och era böner faktiskt hjälper oss. Jag är så sjukt tacksam.