En ny dag, och jag var uppe med tuppen för att mamma och pappa pratade högt i köket och Svante jamade! Han ville ut, och han orkade klaga på att vi inte släppte ut honom!

Kanske har alla tankar och böner som jag mumlat, alla tankar och böner från mina vänner, gjort någon skillnad. Kanske lyckades vi få i honom tillräckligt med medicin och vätska och mat. Kanske håller han på att helas. Jag vet inte, men han är bättre idag.

Fortfarande matt och trött, men han ville så gärna ut i morse och var piggare än igår. Han får inte gå ut själv ifall han skulle krypa under ett hus för att dö eller så, så jag klädde på mig och gick ut med honom i sele.

Det gick bättre idag, men långt ifrån bra. Det där med sele tycker ingen av oss om som jag sa i tidigare inlägg, men nu är det ju som det är. Vi gick ut och det tog oss en halvtimme att bara gå runt huset. Katter har definitivt inte samma tidsperspektiv som oss människor! Han stannade och grävde lite på ett ställe, jag antog att han skulle kissa eller skita. Han tvekade och sedan la han sig ner. Jag förstår ju att han inte vill gå på toaletten när någon ser på, det vill ju inte jag heller, så jag gick bakom knuten och hoppades att han skulle våga göra sina behov. Ingenting hände. Han var helt still och lyssnade på alla ljud utomhus. Tillslut fortsatte vi gå längs husväggen och när vi kom till garaget la han sig ner igen. Jag öppnade dörren och han gick in, och i tvättstugan stannade han. Jag knäppte snabbt bort kopplet och gick iväg, i hopp om att han skulle gå på lådan. Jag sa till pappa att inte gå dit och störa. När Svante sedan kom in i vardagsrummet gick jag och kollade, och till min lättnad hade han tömt blåsan och det är tack och lov inget blod i urinen.

Idag ska vi vila, båda två. Jag ska försöka att inte föra så mycket oväsen så att han får lugn och ro. Han måste vila sig i form. Jag har inte gråtit idag, för det finns mycket hopp än så länge.

Ännu en gammal bild på Svantesöt.

Åh, som jag hoppas och vill och önskar.