Just nu spelar jag Röyksopp - Eple alldeles för högt på min stereo, det svider i öronen i de ljusaste tonerna och då finns det ingen plats för ångest, då upptar musiken verkligen allt. Jag minns försommaren, den var bra och skönt och allt var ljust. Det var fint. Men idag behöver jag spela stereon så högt det bara går för att skjuta bort de mörka tankarna.

Jag tror att mitt ”sammanbrott” i söndagsnatt kom på grund av att jag bland annat har stressat för mycket. Jag har gjort mycket saker och varit ganska upptagen, dock inte på samma sätt som de så kallade normala människorna. Jag har en väldigt låg stresströskel och det krävs inte mycket för att jag ska klappa ihop. Just under stunderna då jag gör saker och är närvarande i det jag tar för mig så funkar jag på hög nivå, men när jag sedan sätter mig ner så sköljer allt över mig.

Det är jobbigt att aldrig slappna av. När jag är bland människor pratar jag på, är öppen och mycket artig. Jag ler och skrattar men jag spelar väldigt ofta teater. Inte för att jag inte blir glad av att prata med andra människor, men för att jag faktiskt inte alltid har den energinivå i kroppen som jag påvisar. Är det detta som ”skenbar intelligens” handlar om, det som stod i förklaringen över borderline personlighetsstörning? Jag är verbal och pratig, men jag skulle väldigt gärna vilja vara tyst ibland också. Men jag skulle inte vilja vara den som skapar dålig stämning bland folk! Och det är inte bara för deras skull, utan för min också.

På kvällarna kommer den verkliga ångesten krypande, men jag är så van. Jag är van vid att inte kunna andas, att känna mig tjock i halsen, fobin för att svälja blir väldigt påtaglig. Lösningen brukar vara att gå isäng, sova och vakna med lite mer energi än kvällen före. Det är inte så farligt, men jag brukar tro att jag är dödssjuk när jag inte får luft och när det känns som att luftrören sväller igen. Jag kan ju dö för fan! Och jag vill verkligen inte dö!

Pratade idag i telefon med en inhoppande läkare på TBC. Hon hette Kicki och jag blev förvånad av att hon pratade med en stark brytning, hon kanske är från mellanöstern men namnet var ju väldigt svenskt. Jag bad om att få byta min vid-behovsmedicin Xanor mot Stesolid, men hon ville att jag skulle ha Sobril. Hon tyckte att Sobril var mindre beroendeframkallande, men jag sa att jag ville ha Stesolid eftersom den funkat förr. Anledningen att jag ville byta bort Xanoren är för att den är för stark. Sobril är svagast av dessa tre vet jag, men jag behöver någonting mittemellan, och jag tror inte för en sekund att Sobril är mindre beroendeframkallande. Jag läser dagligen en blogg skriven av en person som missbrukat Sobril länge, och stöter på missbrukande av Sobril i litteratur jag läst. Det är en lika osäker medicin som andra bensodiazepiner.

Tycker inte om när läkarna tror att jag inte fattar risken, tror att jag är omedveten om risken i dessa mediciner. Jag är MYCKET medveten och ibland känns det som att jag är mer kunnig än läkarna faktiskt. Ibland känns det verkligen som att borderline är lika med idioti i deras ögon. Ignoranta jävlar.

Ikväll ska jag bara ta det lugnt och mysa. Jag ska ligga under en filt i soffan med massor av tända ljus överallt i lägenheten, se Farenheit 9/11 och riktigt känna hur konspirationsteorierna hopar sig i huvudet, röka Lucky Strike och dricka te med paprikasaltade riskakor bredvid. Och göra en tidig kväll.

Tankarna och känslorna från helgen har jag låst in i lådan igen. Jag kommer aldrig kunna existera bredvid dessa tankar, det är för svårt. Jag vet att jag kommer förtränga dem och att de kommer komma tillbaka med full styrka igen, men jag kan inte göra någonting annat än att just förtränga nu. För min egen hälsas skull.