Svante är okej, han är i alla fall tillräckligt bra för att vara omöjlig och enormt störande. Han vill ut jämt, det är ett stort friskhetstecken men fram tills idag har vi haft honom i sele, och det har inte varit populärt. Nu får han gå ut själv, "vi kan inte dräpa oss för katten" som mamma sa. Visst är det så att han är bättre, men det finns fortfarande en liten risk att han kryper under något hus och dör. Jag vågar inte hoppas fullt ut på att han kommer bli frisk, men han verkar så mycket starkare.

Igår kopplade jag ihop min gamla dator som jag köpte när jag gick i högstadiet. Jag hittade tusentals saker att bli nostalgisk över, bland annat många bilder på min numera avlidne katt Emil. Det var bland annat han som fick mig att orka igenom den tiden. De som hann lära känna honom har haft tur, kan jag säga, för det fanns ingen som Emil.

Jag hittade ett videoklipp på Maaris kisse Våfflan och min Emil. De var älskare, så långt som två kastrerade katter kan vara älskare: