Tack för att du inte fanns där för mig igårkväll. Varför trodde jag att du skulle vara det.

Höj din antipsykotiska Sara, bara gör det. Sen inget mer.

At times the dark’s fading slowly
But it never sustains

Jag förväntar mig för mycket av människor. Jag känner mig så ensam, jag kan inte prata om det med någon. Jag är ensam med mina monster. Den människan jag trodde jag kunnat prata om allt med har ingen tunga, jag vet inte om hon lyssnar ens.

Would someone watch over me
In my time of need

Vi är ju gifta, som vänner, och vi är precis som min mamma och pappa. Mamma som kan brusa upp och prata men talar till en vägg, pappa. Jag är mamma och hon är pappa. Jag vill fan inte ha det så.

Känner jag henne rätt så kommer hon dessutom inte ta kontakt med mig utan vänta tills jag inte är så nere eller arg längre, vänta till det har ”gått över” och vilja fortsätta som vanligt. I ain’t gonna take it. Jag avskyr det mönster vi grävt ner oss i. Brukar hålla sånt här borta från bloggen för jag tycker att man ska prata med varandra, men jag behöver ventilera och hon kommer ju knappast prata med mig ändå.

Det är bara det att jag mådde så jävla dåligt igår, jag behövde henne så otroligt mycket.

Idag har Hera bakat tunnbröd, jag är en riktig pleaser för att jag inte hade lust att prata men gjorde det ändå. Jag är Trevlig. Jag hade inte lust att hänga med alls, när vi var där spenderade jag mest tid med stereon. Det var spännande att se vad som fanns på blandskivorna folk lämnat kvar. Jag var inte den enda som mått kasst idag heller, hur bra vän är jag själv egentligen?

Maria och jag har en deal, hon ska gå på sin praktik och jag ska gå på sambaorkestern. Hon har ”skött sig” i veckan, så då får jag lov att gå också!

Jag vet ju att jag mår bra när jag är där och efteråt, men det är svårt att ta sig dit ändå. Knasigt.

Det är tungt nu. Minnen kommer tillbaka och slår mig hårt, jag pratar sällan med någon om det i vanliga fall för att jag inte vill kännas vid det, det är för verkligt. Och nu i helgen har jag öppnat lite på locket, det bara forsade över mig. Det finns saker som jag inte blivit vän med än, jag kan bearbeta relationer, självdestruktivitet och all möjlig skit men inte det. Kanske för att det inte är över än, kanske för att det är verkligt och inte min sjukdom. Jag vet inte.

Hur ska jag ens kunna nämna det?

Jag försökte igår men klämde fingrarna.

Aldrig att jag tar upp det igen med henne. Inte med någon annan som står mig nära heller. Det får förbli osagt. Ord räcker hur som helst inte till. Språket vi talar är barockt.