Inatt drömde jag att jag gick omkring med en katt, jag tror att det var Emil som har varit död i många år nu, och varje morgon och kväll for jag till veterinären för att ge honom ögondroppar. Jag gjorde det i en månad, i drömmen. Det blev många ögondroppar innan jag vaknade. Kändes evighetslångt, och jag var orolig och höll honom i famnen genom hela drömmen.

Det är bara en dag kvar tills vi ska till veterinären. Det känns skönt på något sätt. Jag tycker att det kommer bli skönt att ta bort honom om han är sjuk. Jag behöver veta om det kommer bli bra eller om det är dåliga chanser till att han blir bra. Jag MÅSTE veta. Ångesten stryper mig, från morgon till kväll men med olika intensitet. På kvällen är det värst. Jag tror att jag är rädd för mörkret också.

Svante mår bättre idag. Egentligen betyder det ingenting i det stora hela, vi kan behöva ta bort honom ändå, men det är skönt att se att han mår bättre. Han hoppade upp i min säng just när jag skulle kliva upp och borrade sig in under överkastet. Han älskar det! Och så låg han där och kurrade, högt kurr. Igår hoppade han upp i soffan och la sig bredvid mig för att bli gosad. I fredags orkade han ingenting. Det är ju bra, goda tecken, men det betyder egentligen ingenting. Det vet jag så väl.

Igår kväll gjorde det nervösa sammanbrottet besök, greppade mig och mina knän darrade när jag stod upp, när jag använde armarna ville de darra. Men jag sa åt ångesten att du inte har någon betydelse nu, allt som betyder någonting är Svante och du kan inte skada mig. Du kan inte skada mig. Jag måste samla andetagen igen och fokusera.

Varför det slår mig hårt på kvällen är nog därför att jag är så trött vid det laget. Jag har ingen ork att stå emot, ingen fokus. Då är det egentligen bara sängen som gäller, men utan min nattmedicin hade det nog inte blivit någon särskild sömn.

Imorgon får vi se vad som händer. Nu ska jag gå och röka och sedan titta på TV med Svante.