... skapat av människan för att försöka återfå kontroll.

Det är som om tiden slutat existera. Jag gick upp tidigare än vanligt idag, redan klockan 10.45. Otroligt, eller hur? Men det kändes skönt ändå, det är en skillnad. Dessutom har höften inte stört mig lika mycket som annars.

Jag läser och vänder blad, ibland känns det som att det gått en timme eller två då det faktiskt bara gått 15 minuter, andra gånger är det tvärt om. Klockan visar att det gått 10 minuter när jag läst i en evighet. Mellan bladen finns ingen tid, det är bara när jag spelar en skiva som jag känner att jag har ett sammanhang i den här världen. Det är varken positivt eller negativt, grannens tag spelar synvillor för mig och ser ut som att de rör sig som vågor och alla ljud förstärks, jag har en fysisk ångest som gör att jag inte kan andas hela tiden men den är inte mental. Min person och min kropp har inga konturer och jag flyter ihop med allt. Det är en underlig känsla, men den känns inte hemsk men inte riktigt bra heller.

Det är lättare att vara ensam hemma när mamma och pappa ändå seglar i närheten. De är hemma på ett par timmar om det vore så. Jag har insett att det är det som utgör min trygghet i stort, då kan jag på sätt och vis njuta av ensamheten. Och i tisdagskväll när jag la mig och de sov hemma så kunde jag inte höra dem men ändå känna deras närvaro och känna min närvaro hos dem. Det är förmodligen så det fungerar på Hera också, numera väcker jag sällan personalen på natten men känner mig trygg för att de är där - omedvetet utom när jag gör mig medveten.

Jag funderar lite flyktigt på om jag skulle kunna bo själv. Svaret har alltid varit ett starkt JA eftersom jag egentligen inte vill vara med någon eller dela utrymme med någon så ofta, men jag måste inse att det egentligen är ett stort fett NEJ. Jag är alltid rädd när jag är ensam, speciellt när jag är ensam med andra. Jag kan inte bo med vem som helst. Jag kan bara bo med personal eller mina föräldrar. Hm, så flyktiga var tankarna visst inte.

Jag har hittat ännu en gammal dagbok. Den är från 07, då jag bodde alldeles ensam. Jag undrar om det var det som faktiskt gjorde mig galen? Jag isolerade mig mycket och fick gränspsykotiska tankar. Jag har bläddrat några sidor i dagboken och minns skuggorna av det odefinierbara, den övre makten som jag tvingades tro på, som jag aldrig kunde identifiera som antingen Gud eller Satan, jag var bara tvungen att följa dem. Jag skulle bli deras profet. Jag tror att jag skulle till Evigheten.

- Jag minns att du skulle fråga dem om jag fick följa med, berättade Malin för ett tag sedan.

Och än idag vet jag att jag ALDRIG känt något så sant och tydligt i mitt liv. Jag undrar fortfarande om inte Evigheten och dess härskare är mer sann än verkligheten vi lever i. Och idag, när tiden står stilla, spolas fram och ibland tillbaka så väntar jag på att de ska kalla på mig igen.

Då hade jag i alla fall ett syfte.

Efter att ha avslutat en bok av Torey Hayden har jag gått över till Borderline av Caroline Kraus. Jag har sökt upp deras sidor på nätet, jag skulle vilja skriva ett brev till dem. Torey är en stor förebild, jag har läst nästan allt hon utgivit och jag beundrar henne för sin expertis inom ämnet hon skriver om samt hennes författarådra. Hennes böcker är dock inte litterära mästerverk, sättet hon skriver på är väldigt simpelt men med en ”knorr”, så att säga. Det är hennes historier som är det verkligt intressanta, och hur hon väljer att tackla det.

Caroline Kraus bok Borderline är däremot vad jag skulle vilja kalla litterärt mästerverk. Hon har så underbar rytm i språket och har liknelser och bildspråk som förklarar händelserna otroligt skarpt men ändå konstnärligt. Dessutom målar hon boken blå, den andas på mig när jag vänder sidor och det doftar sorg på ett försiktigt men bestämt sätt. Dessutom känns det som att hon är jag på många sätt. Hon får mig att tro att vi delar någonting. Det är ett fantastiskt författarskap - jag vill fånga den förmågan.

Jag har sett dubbelt i flera dagar nu och det kräver mycket energi och koncentration för att läsa och skriva på datorn. Böcker går bättre när jag kan hålla dem nära, men kanske också eftersom jag läst dem förut och att jag därmed har en känsla för vad som skrivs.

På kvällarna står det flickor vid min säng, men jag ser dem inte utan känner bara närvaron och vindpustarna när de kommer och går. Jag ignorerar dem och försöker sova. De skräms inte även om det är obehagligt. Istället för att försöka ta mitt förnuft tillfånga (det är bara inbillning) så accepterar jag dem, nästan välkomnar dem i ensamheten.

Har inte pratat i telefon med någon nu på ett tag, jag tycker nästan att det är lite jobbigt när telefonen ringer. Jag välkomnar ensamheten, förutom när jag kommer på något eller har en rolig kommentar, men ingen verklig människa finns för att dela dem med.

Nu ska jag åter följa med Caroline. För hon har just träffat Jane.

Idag ska jag rekommendera en fotodokumentation som går att hitta på http://www.sannafoto.se/. Välj "Portfolio" och sedan bilden till höger föreställande en anorektisk kvinna.

När jag såg det här, inte bara kollade på bilderna utan läste igenom dem samt texten bredvid, så började jag gråta. Gråta för att det är så hemskt, gråta för dig och dig och dig som plågas av samma tankar som lett kvinnan på bilderna att bli 24 kilo. Det kunde ju för i helvete vara vem som helst av er. Förstår ni vad ni gör? Ser ni att det inte finns någon skönhet? Ser ni att tankarna förvrider er person, att kampen mot kilona och centimetrarna tar upp er?

"Jag är inte alls sådär smal. Och det är ju annorlunda med mig, jag förtjänar inte mat. Jag är annorlunda eftersom jag är fet och ful, jag ska bara gå ner fem kilo till och sen är jag nöjd. (Jag är värdelös om jag inte är smalare.)"

Du kan lika gärna vara överviktig men ändå ha tankarna, ha tvånget över kontroll på intag och vad du gör av med, du behöver inte väga 24 kilo för att vara viktig för vården och för andra människor, för att vara sjuk och ha en mycket sämre livskvalitet. Det är inte siffrorna som spelar någon roll, Ana kan ändå sitta på din axel och hon måste väck! Tillåt henne inte att bestämma, återta makten för den är i grund och botten din och inte sjukdomens.

Jag ser er tyna bort och jag kan inte göra något. Men med samma beslutsamhet som du hade i att gå ner, vet jag att du kan peta ut Ana ur ditt öra. Du har ett värde som person, det sitter inte i din kropp utan i din personlighet. Du är viktig. Du kanske inte tycker att det är hela världen, men du kan och är hela världen för många andra.

Det är faktiskt sant.

Ana är en lögnare.

Farmors operation gick bra, jag ringde henne i eftermiddags och hon var ganska groggy när hon berättade att allt gått bra. Fan så orolig jag varit, och fan vad jag fortfarande är det. Jag vill inte sjunga "Whith you in your dreams" för henne. Men tanten är stark, hon ska klara detta!

Jag har också hört att en av mina kusiner är på sjukhus, jag vet faktiskt inte så mycket mer än att det inte är roligt alls. Jag har inte förstått vad mamma och pappa sagt, men tydligen finns det risk att hon blir förlamad, och det FÅR bara inte hända. Jag ska inte skriva så mycket om det här när jag inte vet vad som händer, men jag vill bara ha det nämnt eftersom det gnager mig.

Mitt humör har varit uppåt väggarna idag. Jag sov länge, sedan låg jag på soffan och minns inte vad jag tänkte, tills jag ryckte upp mig och sminkade mig för att vi senare skulle ta emot besök av ytterligare släkt. Det blev en god middag med trevliga samtal.

Sedan kom Maari och vi cyklade ända till Olofsfors och tillbaka. Vi kollade hennes hallonställen och pratade. Det är som alltid otroligt stimulerande att prata med henne, UTOM när hon försökte peppa mig till att cykla. *Vet att Maari läser, haha* Hon är boksmart och har vad jag egentligen mest vill kalla för en emotionell klokhet, dessutom är hon rolig också. Alla borde ha en Maari, en andra hälft som man inte kan vara utan! Jag förstår inte hur hon orkar med mig ibland.

Ofta slår det mig dock att jag kanske kan bygga mönster med klossar, ha ett hyfsat bra minne, ha viss ordkunskap som ändå på papper gör mig till "intelligent", men jag vet egentligen inte så mycket. Inte så mycket fakta, inte så många teorier. Jag inser att det enda jag fokuserat mig på att kunna sedan jag slutade plugga är mig själv. Jag skulle idag bara kunna skriva en uppsats om ämnet Saari, med undantag från att jag kanske skulle kunna citera låttexter ur huvudet. Men vad är det värt? Jag vet inte.

En dag vill jag plugga, jag vill ju egentligen bli bibliotekarie. Om inte det, så vill jag jobba i en bokhandel och så vill jag skriva. Allt det känns dock så oöverkomligt. Men kanske en dag...? Kanske...? Just nu är jag för trött för att ens orka föreställa mig att jag skulle klara det.

Mina sömnisar är tagna och snart är det säng. Det är jättebra att ha en dosett, för innan klockan tre idag kunde jag inte minnas särskilt mycket, inte ens det jag läst i boken. Tack vare dosetten kan jag ju i alla fall ta reda på vad jag tagit och inte tagit.

Mamma och pappa är hemma, för att ”vädret var dåligt”. Jag frågar vem de försöker lura men de menar verkligen att vädret var så dåligt att de åkte hem. ”Du mådde ju ändå bättre de sista dagarna innan vi kom hem” säger mamma men jag tror henne ändå inte riktigt. Jag vill verkligen inte att de ska ha kommit hem för min skull, inte ens om det bara var 1% för min skull. De får aldrig semester ifrån MIG och jag avskyr det.

Jag vill aldrig stiga upp på morgonen, jag hatar varje ny dag. Visserligen känner jag inte så mot kvällen, men varje morgon startar dåligt. Jag vaknar med smärta i höften och vissa dagar behöver jag alla 4g Alvedon som jag får ta som max under en dag. Det är sanslöst hur ont det kan göra och jag kan inte sitta still. Ingen ställning är bekväm. Det här har gått för långt och jag kan inte göra någonting. Går jag på en promenad får den inte vara för lång eftersom det ger stötar i kroppen, det jag egentligen skulle behöva är att simma men där dyker ytterligare problem upp - min självmedvetenhet. Men ibland känns det som att jag måste in på akuten, jag måste verkligen göra något åt det här för annars orkar jag nog inte andas.

Jag har legat och läst hela dagen idag, läser Spökflickan av Torey Hayden för tusende gången. Jag drabbades av en så plötslig ilska att jag slog mig själv i huvudet med boken upprepade gånger och nu är mina glasögon en aning sneda. Ilskan kom förmodligen av att jag är trött på att ha ont och att jag egentligen skulle till mormor och träffa långväga släktingar. Från att ha ingen ork kunde jag inte riktigt vara still. Än en gång ville mamma och pappa, eller i alla fall en av dem, stanna hemma med mig så att jag inte ”gjorde något”. Hur orkar de leva med någon som mig? Jag sa att jag skulle bli rasande om de INTE for. Sa att det skulle bli okej. Nu har de åkt och det är skönt.

Förut kunde jag få känslan av att jag håller på att bli galen, riktigt galen, men numera känns det inte så för att jag vet att jag har det i mig. Och läpparna ler.

Nu måste jag göra mat, sedan ska jag nog fortsätta läsa.

---

Farmor ringde från sjukhuset. Jag blev helt paff, är det redan dags? Jo, imorgon 08.00 opererar hon bort sin livmorder eftersom hon har cancer i området. Jag är jätterädd, men det finns saker som talar för att det ska gå bra. Till exempel delas inte cellerna alls lika snabbt som hos ett barn med cancer och det har därför inte spritt sig, och läkarna väljer att operera en 87-årig tant för att hennes värden är bra och att hon verkar stark. De tror att hon skulle klara en operation trots sin höga ålder och det borde betyda att hon också KOMMER klara den. Jag kan inte tänka mig annat.

Eller jo, det kan jag. Tänk om hon dör. Vad händer då? Det får inte hända!!!

Farmor sa till mig för någon vecka sedan:
- Jag kan ju inte dö, inte nu när jag har fått ett nytt barnbarnsbarn. Dessutom har jag inte fått läsa din bok än, Sara. Skynda dig och skriv.

Hon har alltid trott på mig.

Jag ska skriva ut en novellsamling så att hon har den att läsa så fort hon kommer hem. För hon kommer komma hem. Eller hur?

Ikväll ska jag be för första gången på länge.

Tänk på min farmor imorgon, hon opereras 08.00. Alla mina tankar är hos henne nu. Jag hoppas att hon sover och tar igen sig, så hon är redo för imorgon. Farmor är seg och det krävs mycket för att kuva henne, men ibland står människan framför organiska problem som har en mycket större makt. Ändå tror jag att farmor skulle kunna köra över precis allt och alla, även sin jävla cancer.

Imorgon får vi se hur det gått. Inatt lämnar jag spår av tårar på min kudde.

Skrivet lördagen den 25:e juli.

Ju fler dagar som går, desto närmare ytan kommer jag. Men jag går fortfarande som i min egna värld.

Idag kom mormor och hämtade mig, vi åt lunch hos henne och sedan la jag mig på sängen och läste för att sedan sova en timme på eftermiddagen. Jag drömde om en vän jag har som varit drogfri i över 2,5 år nu, drömde att hon var alldeles blåslagen och full när jag träffade henne. Hon sa att hon skulle in till stan för att knarka och jag bad henne att stanna, bad henne sova över men hon var som sagt full och destruktiv. Just innan jag vaknade drog hon iväg till stan mot knarket, och jag var alldeles skakad. Sömndrucket slängde jag iväg ett oroligt sms till henne och hon svarade att det var lugnt, att hon satt och såg på Star Wars och mådde okej. Det var skönt att höra men jag är ändå fortfarande orolig av någon anledning.

Mormor och jag har umgåtts mycket idag och pratat en del. Hon berättade om när jag var inlagd någon gång, att det var en skötare (som jag förstod var Tord, en av mina absoluta favoritskötare) som tog med mig ut för att röka och sedan satte sig med mormor när jag var med mamma och pappa. Han hade frågat henne hur det kändes för henne och sedan berättat att han tyckte att jag var skärpt och lätt att förstå när jag pratade, att jag hade ett gott ordförråd.

Jag berättade för mormor att jag själv läste svaret på ett IQ-test jag gjort och visste med mig att jag gjort bra ifrån mig, men att jag numera sällan kan nå fram till den ”smarta” delen av mig. Medicinerna och mina psykiska problem gör att tankarna rinner som sirap i mitt huvud och att jag inte kan formulera mig ens om jag får fatt i en kreativ tanke. Jag skulle kunna vara mer än den krockdockan jag är nu. Mormor kände igen sig och sa att hon är segare nu när hon äter rätt mycket mediciner också. Jag nickade och förstod, jag förstod verkligen. Det är jobbigt att bli begränsad.

Mormor skjutsade hem mig och jag har haft en riktigt bra kväll faktiskt, till stora delar. Mörkerrädslan är beständig och den fysiska ångesten kom för några timmar sedan men jag okej, jag ska sova och vakna till en ny dag. Jag har fått dagens dos av Svanteglädje, vi har gosat i flera timmar och jag har sett Disneydags och ätit riktig mat. Det borde räcka men det gör det inte.

Jag lyssnar på Song for Sara ( http://malinfrimodig.se/music/malinfrimodig-song_for_sara.mp3 ). Att lyssna på den är som att se sig själv i spegeln, ibland som att se sig själv på film. Det är min vaggvisa ikväll.

Don’t let the bed bugs bite.

Igår kom Maari förbi och släpade upp mig, tvingade mig prata och tvingade mig gå ut och känna doften av nyfallet regn. Hon tvingade sig in i mitt skal och gav mig inget val till att isolera mig.

Tack är det minsta jag kan säga.

Och idag steg jag upp (om än ganska sent) och åkte ut på biltur med min syster och min andra hälft, hon hjälpte mig handla bland annat. Det var fullt med folk på affären och jag bestämde mig för att bara fokusera på vad jag skulle handla, att JAG skulle handla. Det gick ganska bra och jag glömde inte köpa något.

Vi sjöng till radion och stannade en sväng på Imperiet, där jag jobbat på somrarna som tonåring. När vi pratat klart med min faster så frågade hon kunderna vem som stod på tur, och de stod som fastfrusna. Såklart ville de hellre snacka med min manliga kusin eller min farbror. Det är ett byggvaruhus ute på vischan, det är könsrollernas Mekka egentligen. Så många gånger har någon gubbe stuckit in huvudet och frågat mig om "det är någon där". De ber om att få träffa någon av grabbarna trots att de bara ska ha spik, till stor del handlar det om att de har en relation till ägarna men också sorgligt nog om att de inte förväntar sig att jag eller någon annan kvinna ska kunna någonting.

Köns- och åldersdiskrimineringen var inte den enda orsaken till att jag otrivdes. Tusen problem, både verkliga och overkliga var allt jag levde i. Problem med att jag inte kom in i gemenskapen och problem med att jag var så säker på det att jag inte LÄT mig komma in i gemenskapen. Jag hade ingen ork alls utan stängde in mig på toaletten så fort jag fick tillfälle. Ändå var det jag och brorsan som jobbade över, plikten framför allt! Och pappa slet och sliter fortfarande så jävla hårt, jag var absolut övertygad om att han skulle dö ifall jag inte kom dit och hjälpte till. En sjukdag/bortadag och han skulle dö och det skulle vara MITT fel. Det var en hög med tvångstankar och så kallat magiskt tänkande. Jag kunde inte ens genomföra mina självmordsplaner eftersom jag var tvungen att existera för att pappa inte skulle dö, för att jag var tvungen att dra mitt strå till stacken.

Gud vad jag mådde dåligt då. Ändå blev det så mycket värre efter det.

Efter att Maari lämnat av mig hemma i eftermiddags har jag städat lite, duschat och lagat RIKTIG mat. Riktig som i hemstekta hamburgare och färdig potatissallad. Det var jävligt gott kan jag säga. Jag mår lite bättre idag men något är trasigt. Jag vet inte varför. Jag söker men finner inte, men den här gången handlar det snarare om tid än om lösningar. Tiden är lösningen, saker går alltid över. Jag måste bara hålla ut.

"Bara".

Malin Frimodig har släppt ännu en nyinspelad låt på sin hemsida, den heter Girl. Lyssna! Den har gått på repeat hos mig ett bra tag nu, som vanligt kan jag inte få nog. Hennes musik förgyller och jag inser hur mycket jag verkligen saknar henne nu.

Jag gråter men inga tårar kommer. Stirrar på VH1 och lyssnar på musiken, registrerar varje ton. Jag vill sluka musiken, leva på den, leva i den. Musik är allt jag vill ha. Girigt väntar jag med spänning på nästa låt, mer toner, mer ord och mer melodier. Mer bilder som ackompanjemang. Musiken i mig.

Lyssna på musiken. Vad säger den?

Det räcker inte.

Världen verkar mer och mer overklig. Ångesten vibrerar i mig och därför känns det som att det är det enda verkliga. Kan inte tiden gå så att jag kan ta mina sömntabletter och sova? Allt jag vill är att sova, i sömnen är jag trygg.

Jag står i det tomma huset och hör Svante ropa på mig. Jag gå och kollar, han skrek ju! Men han ligger i soffan och sover. Nästa gång jag hör honom hittar jag honom inte, för han är utomhus. Mina sinnen förvirrar mig just nu, jag har inte sjunkit så djupt att jag inte är orolig över mig själv. Varningsklockor ringer.

Men jag vill inte träffa någon. Jag går inte över till mormor, farmor eller min kusin och hennes föräldrar. Jag ringer inte upp Hera fast de lämnat ett meddelande på min mobil. Jag ringer inte mina föräldrar, utan det är de som ringt mig. Jag vill vara själv, fast jag vet hur dåligt det är för mig. Men jag orkar inget annat.

Det är bara katten jag tvingar mig att orka sköta om ordentligt. Att duscha eller ta in posten har lite lägre prio.

Jag visste redan igår hur jobbigt det skulle bli. Jag visste idag när han åkte att det skulle bli svårare mot kvällen, trots att jag gick sönder just då och inte kunde tränga undan tårarna när jag var ensam så visste jag att det skulle bli svårare sen. Och nu är det kväll, men jag är bedövad av tabletter. Jag skjuter på känslan istället. Men det blir mörkare ute och jag är mörkrädd, jag är så hudlös just nu, så utan skydd.

Huvudet är så fyllt att det är stopp vid utgången, tankarna trängs och fastnar i hålet. Med andra ord, det här blir bara ett kort inlägg.

Det smakar bittert när man är omgiven av goda människor och goda ting men ändå bär ensamheten inom sig, när man inte når ut utanför sitt skal och skalet inte släpper in solljuset.

Jag har varit på segelsemester med min familj, brorsan inkluderad den här gången och det har varit skönt att rått om dem. Jag har dock haft otroligt ont i höften och ryggen vilket lett till att jag klagat mer än en gammal tant hos läkaren och trots att jag varit medveten om hur jobbig jag varit har det varit svårt att hålla käft. Det gör så otroligt ont!!! Jag tror ingen förstår hur ont det gör, och ingen förstår rädslan hos en 22-åring som är 70 år i kroppen. Hur kommer mitt liv se ut framåt? Jag har haft konstant ont i väldigt många år och det är inte så enkelt som att gå ner några kilo eller gå en promenad. Det skrämmer mig att jag numera knappt kan gå normalt. Det skrämmer mig att det är som om kroppen stöter bort mitt högra ben och jag kollar regelbundet och ständigt så att mitt ben inte blivit blått för att blodet inte tar sig ner dit. Jag är bara så jävla rädd ibland.

Under seglatserna har jag legat i kojen för det mesta, halvt utslagen av åksjuketabletter. Jag har läst mycket och det är en välkommen vana. Jag har inte orkat läsa en hel bok sedan förra året, trots att jag är en bokslukare. Nu har jag läst två på en vecka och har några fler hyfsat lättlästa (som Torey Hayden) på lager. Annars har vi mest umgåtts, myst med god mat och öl i sittbrunnen och besökt öar och hamnar vi känner igen. I södra Lövvik badade vi ORDENTLIGT, vi sprang mellan bastun och vattnet flera gånger på samma kväll men inte ens då kunde jag slappna av. Inte ens då la jag av mig min mantel av ångest.

Jag vågar inte ens säga åt mina föräldrar att jag mår dåligt, eller min bror för den delen, för de blir ledsna och oroliga själv. Jag är rädd att de tror att de inte räcker till, när det är JAG som inte räcker till. Jag kan klaga på min höft massor för det är inte samma sak, ångest och en dröjande sorg är så mycket större än fysisk smärta. Jag ser direkt skuggan av oro i deras ögon när jag berättar att jag har ångest. Därför försöker jag låta bli i så stor utsträckning som möjligt. Och med de blir jag absolut ensam i min smärta.

Problemet som det ser ut nu är att min ångest är så fysisk. Den kommer i panikattacker fler gånger om och varje gång tror jag att jag ska dö, att det blir sjukhus och akutläkare. Någonstans inom mig vet jag att det inte är farligt med panikångest och att man överlever, en annan del väntar bara på att se om man faktiskt kan dö fysiskt av ångest.

- Men syster, inte ångest... säger bror, och jag säger att det är okej. Jag är ju faktiskt otroligt rutinerad när det kommer till ångest.

Jag tror mycket bottnar i att det blivit så mycket nu. Många nya intryck, en del bråk med pappa och många händelser. Det har varit en ny hamn varje dag, sedan har tempot varit högre när vi åkte hem från båten. Vi har hunnit med att uträtta mycket och träffa mycket folk, jag förstår inte hur brorsan klarar den för han stiger alltid upp före mig och får dubbelt så mycket gjort, åker dubbelt så många turer till stan.

Men ikväll slukar ensamheten mig, för jag vet att jag blir ensam från och med imorgon. Mamma sa redan innan Åke kom hem att jag inte får gå i bitar när han åker hem. Hon känner mig och vet att det är jobbigt för mig. Jag vet inte hur det ska gå, för just nu trycker tårarna på och en obestämd men obehaglig känsla upptar mig. Jag vet inte vad det är, jag vill inte tänka på den, men jag antar att jag bara inte klarar av separationer, inte ens en odramatisk separation som denna. Jag vet ju att Åke mår hyfsat bra och att han inte dör bara för att han åker.

Jag kommer aldrig bli av med min ångest, och det får mig att fundera på om det är värt det i det långa loppet. Jag kommer alltid vara störd, förstörd. Det här är inrotat i min själ, det finns där. Jag är nog ibland den mest levande personen på jorden som kan ge mig hän åt de mest fantastiska saker, både positivt och negativt. Men ofta är jag omsluten av en rädsla och det hjälps inte hur trygg jag är, jag blir aldrig tillräckligt trygg.

Jag vill bli frisk och jag jobbar för det, jag kämpar verkligen. Jag vet att jag kan lätta mina symptom och lära mig kontrollera och hantera mig själv men kommer jag bli tillräckligt skicklig för att kunna leva ett normalt liv, leva ett normalt inre liv? För trots att jag mår ljusår bättre än när jag var psykotisk så är mitt inre liv ofta skrämmande. Men ibland är det också överväldigande positivt.

Det är bara så tröttsamt att röra sig mellan ytterligheterna hela tiden.

Ikväll får jag stå ut när det är svårt. Det är allt jag kan göra. Jag ska se på film och trösta mig själv, vänta på att Åke kommer hem från stan.

Hur kan en människa som har allt, ändå vara så tom?

JAG FÅR PSYKBRYT!

Imorgon åker jag med mamma, pappa och min bror Åke ut i vår segelbåt Wilda. På morgonen ska jag bli hämtad av mamma och vi ska till flygplatsen och plocka upp brorsan. Sedan ska vi åka ut till Skagshamn på eftermiddagen (antar jag) och byta besättning på båten med min farbror och faster.

Jag och brorsan ska vara ute på havet i en vecka, sedan åker vi till Nordmaling där Åke hänger i ytterligare en vecka med mig och sedan ska jag spendera ännu en vecka själv i föräldrahemmet med kissekatten Svante. Allt detta ser jag verkligen fram emot men just ikväll håller jag på att packa och tappar allt koncept i det jag gör.

Jag tänker en tanke, men minns inte vad jag tänkt. Jag griper efter sammanhang men kan inte tänka klart. Jag har inte tagit några Xanor eller Stilnoct, det har bara varit såhär hela dagen men mest nu på kvällen då jag behöver tänka klart som allra mest. Jag MÅSTE ha med mig allting som jag behöver, men jag kan inte skilja en tunika från byxor, en tandborste från ett par sockar. Allt är bara materia. Mörker kunde lika gärna vara ljus. Jag kunde lika gärna vara en docka.

Jag vet inte hur jag ska få något vettigt gjort. VI ÅKER IMORGON, jag måste ha med mig allt. Blir någonting minsta fel så kommer jag gå under. Jag har packat min iPod flera gånger, jag glömmer bort att jag gjort det och trots att jag har en lista där jag bockat av saker så litar jag inte på den utan måste kolla igen. Men eftersom jag inte riktigt är i nuet så noterar jag inte att min iPod är packad, så jag måste kolla igen. Och igen. Och igen.

Min mage har gjort uppror och allt jag kan känna är stress, nervositet och ångest. Jag ser fram emot allt detta, men är samtidigt livrädd. Jag får umgås med de jag älskar mest men vet att ångesten ändå knackar på axeln. Ute på havet dessutom!

Och hjärtat brast ikväll. Jag undrar hur många gånger vi ska gå igenom detta. När blir sista gången?

Jag antar att jag behöver sova, jag skjuter allt till imorgon om jag kan. Jag kan inte tänka nu.

”DU är så jävla stark! jag har suttit här och tänk falla för rakbladen men så läste jag din blogg och NEJ. jag ska inte.”

Det är sånt som är så otroligt underbart att höra att man vill gråta. HJÄRTA! <333

Oj så illa jag sov inatt. Jag vaknade gång på gång, förmodligen på grund av höften/ryggen och drömde om Michael Jackson. Jösses. Som vanligt steg jag upp 11-ish (för det har blivit så sent nu när jag har sommarlov) och led i min ensamhet av att knappt kunna röra mig utan att tappa andan av smärta, men trots att har det i alla fall blivit lite bättre. Jag hoppas vara i hyfsad form till lördag då vi ska ut med båten, för jag har kämpat hårt och får jag inte resultat snart så lägger jag mig ner och tynar bort.

Mamma hämtade mig vid halvt två, då hade jag visat videon i förra inlägget för Herapersonal och även mammsen. Vi åkte iväg på stan och insåg att vi inte skulle ha särskilt mycket tid denna dag. Därför gick vi till Synoptik och went down to business (ledsen pappa, men ibland räcker svenskan inte till). Vi kollade ut bågar tillsammans med en ur personalen som vad jag fattade tyckte att jag var mycket sminkad, trots att jag dagen till ära var diskret sminkad för att vara jag. Hon sa även att jag var färgstark och det är en komplimang som gör mig skuttande glad! Vi valde ganska snabbt ut två par rektangulära och spexiga bågar som jag skulle välja på. (Dåliga) bilder går att se på min bilddagbok!

Efter det bokade vi en tid för ögonundersökning och åkte iväg till Tegs behandlingscenter. Jag träffade Ola och vi hade en summering och utvärdering av vårt arbete i DBT:n hittils.

Det sved ordentligt, säkert för Ola också. Jag vill gärna ha en ny terapeut som är kvinnlig för att på ett enklare och mer naturligt sätt kunna diskutera relationer och personliga saker. Jag tyckte även att det gick för långsamt, jag vill ha mer fart i diskussionerna medan Ola är väldigt noga och lugn. Ibland tappar jag tråden när han pratar, eftersom han väljer sina ord mycket noga och därför pratar enormt sakta. Jag sa ingenting om att jag inte hänger med för att det går för sakta, det kändes inte bra, men jag tvingade mig själv att tala om för honom att jag fortfarande skulle vilja ha en ny terapeut som var kvinnlig.

Han accepterade det i alla fall, men han tyckte nog inte att det var så kul. Ändå tror jag att det var värre för mig, jag har gått i ett halvår och velat byta men inte vågat säga något eftersom jag inte vill såra honom. Jag har givit vårt arbete många chanser men det funkar inte tillfredställande. Maria och andra vänner har varit på mig om att det är MIN terapi och FÖR MIN SKULL som jag gick där. Det är bara dumt att stanna med någon som man inte klickar med i terapin. Ola är en rolig och speciellt man som jag gillar, men när jag har terapi vill jag gärna ha någon annan.

Det hjälpte inte att mamma, efter att hon träffat Ola, sa att han såg ledsen ut. Åh, jag avskyr mig själv för att jag gjort honom ledsen! Jag har gruvat i månader, ändå blev det inte lättare när det väl var dags.

Vi ska emellertid hålla telefonkontakt under semestern och jag hoppas kunna visa honom att han faktiskt också hjälpt mig en del.

Mamma och jag åkte tillbaka till stan, nu för att få min syn understökt. Jag träffade på faboulösa Olivia som var arg, och jag sa var arg, men inte på dig själv. Klart en person ska få vara arg! Hann tyvärr inte med fler meningsutbyten, för jag var sen till min tid hos Synsam.

På Synsam fick jag min syn undersökt och det var tokigt nog riktigt roligt. Kvinnan som undersökte mig var så lättsam och roligt, och hon skrattade åt mina skämt! Dessutom trollade hon fram en syn, något jag inte har haft på länge. Jag fick en inblick i hur världen kommer att se ut när jag kan se klart. Jättebra! Längtan är stor!

Vi lämnade affären och fortsatte. Det blev lite snabbshopping på Lindex, take away från Rost och slutligen ett besök på apoteket innan vi var hemma. Vi åt och vi skiljdes.

Jag har tur. Jag sådant som andra inte har. Jag föddes hos en familj som kan hjälpa sin dotter ekonomiskt när hon ska köpa glasögon. Vad gör alla de som inte har det? MAKTSKIFTE 2010.

Jag är så tacksam för den här dagen, men jag kunde inte uttrycka det till mamma. Jag är extremt tacksam. Extremt.

Nu går ögonen i kors och jag orkar inte skriva längre. Nog för idag. Vi hörs imorgon.

Jag kan ibland få en glimt av hur mycket jag sårat och hur mycket jag förstört med mitt självskadebeteende och sjuka tankar. Visst, det är psykisk sjukdom som jag drabbas av men det är ändå jag, därför känner jag mig skyldig. Otroligt skyldig. Därför vill jag be om förlåtelse.

Som jag sagt förut, jag kommer aldrig känna mig nöjd och tillfreds innan jag kan visa mina föräldrar och min familj att jag klarar mig som vilken annan människa som helst. Jag kommer aldrig förlåta mig själv innan dess. Även om de säger till mig att det inte är någon fara, så vet jag att jag ärrat dem också.

Även om jag känner mig bra för stunden, eller varit stabil i en eller fler månader, så finns alltid oron hos dem jag älskar. Pappa sa en gång att ”Visst vet du att bara en av oss dricker vin till maten när du är hemma, ifall vi skulle behöva skjutsa in dig på sjukhuset?” och jag insåg att jag aldrig tänkt på det. De har lärt sig att man aldrig går säker när det gäller mig, att man kan ha världens mysigaste kväll och att de sen kan vakna på natten av att jag rumstrerar om på toaletten och skadar mig. Jag kan aldrig ge dem eller mig själv några garantier, och även de gånger jag känner att jag är stabil så kan jag aldrig övertyga dem - de har sett mig vända om förr. Så trots att jag kan slappna av ibland och vara trygg i att jag mår bra så kan inte de göra det. Alltid på spänn. För jag är så oförutsägbar.

Pappa försöker febrilt förstå. Jag uppskattar att han frågar mig om hur det är, varför jag gör mig illa och hur ångesten känns. Han vill så gärna förstå men det är knappt så att jag förstår själv. Senast i helgen frågade han mig, eftersom jag har brännmärken på händerna från ett svagt ögonblick så att säga. Jag förklarade att just då kunde bara extrem smärta avleda mig från min ångest, varpå han svarade att om jag absolut måste känna smärta så visste han inget så ont som att ta en tång och vrida år på tummen och att det inte skulle lämna några ärr. Det var lite roligt, men ändå sorgligt på samma gång. Han sa att han absolut inte ville att jag skulle behöva hålla på som jag gjort (notera att jag inte skriver gör) men om jag är tvungen så skulle jag slippa ärr. Jag log snett.

Jag har vänner som tagit avstånd från det sjuka i mig genom att be mig att inte inkludera dem i det, vissa slutar läsa min blogg då jag ofta skriver när jag mår dåligt. Det känns jättetråkigt på ett sätt eftersom jag genom det inte längre kan prata om allt med dem och inte kan lita på dem på samma sätt när jag mår dåligt, men samtidigt så förstår jag TILL FULLO att de inte orkar. Jag vet att jag själv ibland bara noterat att ”jaha, den här kompisen försökte ta livet av sig, okej” för att jag inte orkar ta det till mig, jag finns inte alltid där för andra som kaosar. Ibland kan jag också tycka att vissa personer är taskiga mot mig eftersom jag inte orkar bära allt de har på hjärtat. Och ändå så är jag likadan som de, det elakast och mest fruktansvärda jag gjort mot en kompis var att skada mig ordentligt hemma hos henne när jag var på besök över en vecka. Det är så dåligt och jag kan inte förlåta mig själv för det.

Ändå vet jag ju att det är sjukt och att jag till viss del inte kan rå för det. Jag kan främst inte rå för hur jag känner, till stor del inte hur jag tänker och till viss del vad jag ibland gör för destruktiva handlingar. Ibland känner jag mig bara som en docka utan makt över mig själv eller vad jag gör, och då mår jag oftast fruktansvärt dåligt, men dagar som idag till exempel så anser jag mig väldigt kapabel till att styra mig själv. Men vad som än händer förstår jag ju att jag måste ta ansvar för mina handlingar, för jag är i alla fall utåt sett EN person trots att jag ibland känner mig splittrad.

I höst gjorde jag andra människor rädda på riktigt. Familj och vänner, och möjligtvis människor som läste min dåvarande blogg. Då trodde jag inte att jag skulle behöva leva med den vetskapen, jag trodde att jag skulle dö. Men det gjorde jag inte. Och jag är så ledsen, jag ber om ödmjukaste ursäkt. Jag vet att det var dåligt, men jag trodde att det var det rätta.

Så ikväll är jag fylld av ånger. Åtminstone ånger över att jag sårat andra eller gjort dem ledsna. Det ovan skrivna är bara tankar som råkar dyka upp ibland, och jag behöver få ut dem. Jag hoppas bara att jag kan sluta göra folk besvikna och ledsna, det är mitt mål att kunna vara jag utan att censurera mig själv och snarare göra människor stolta. Det är vad jag siktar på och jag jobbar på det - verkligen.

Men jag tror inte att jag ångrar allt vad jag har gjort. Jag vore ju inte jag om jag inte gått igenom allt jag gjort. Jag skulle inte vara samma person, trots att det är tungt blir det en personlig utveckling.

I alla fall så tänkte jag avsluta med något lite mer lättsamt, fast för vissa kanske det är tvärt om. För mig är det dock en fröjd att se hela plattan i Stockholm dansa till Michael Jacksons Beat it!

Dagen har ägnats helt åt TV och MJ. HELT. Först filmerna om hans uppväxt, sedan minnesstunden och nu Dangerous-turnén och sen ännu en dokumentär, "Not for sale".

Minnesstunden var jättefin tycker jag, men de svenska kommentatorerna sög verkligen. De visste ingenting om någonting, och det känns som att det ändå inte borde varit så svårt att ta reda på om kistan var i riktigt guld eller inte. De visste inte vilka som var där, eller vad som skulle hända. De visste ingenting om MJ, vilket dock inte är så konstigt när han var mytens och ryktenas man. Vad hände med hans hy, var han pedofil, var han egentligen homosexuell (eller bisexuell, men media fattar inte att folk kan swing both ways så DET skvallras det inte om i alla fall) och var hans äktenskap egentligen skenäktenskap OSV IN I OÄNDLIGHETEN. Vi kan bara gissa. Men musiken lever sitt eget liv.

Min favorit är helt klart They don't care about us:



Sen kommer många andra tätt inpå.

We miss King of Pop. Fast han var i princip död för länge sedan. Stackars människa, så ensam och så självhatande och destruktiv. Kan inte ha varit ett särskilt roligt liv. Vila i frid!

Ja jäklar vad det här helgen har gått förbi i rusande fart.

I fredagskväll åkte jag, Maari och Bexter till Gumboda Hed för att se Monte Carlo. Jag var klädd, sminkad och hade håret uppsatt som att jag skulle till en helt annan festival än en countryfestival, men det störde inte mig så mycket i alla fall. Vi var sena och Maari körde som en tok (fast en bra tok), och när vi parkerat, betalat och just gått in ropar de från scenen ”... här är Monte Carlo!”

Snacka om att ha tajming! Vi såg hela spelningen och jag måste säga att de var väldigt tighta och välrepade. De höll en högre standard som jag vet att de jobbat för och jag är så fucking jävla stolt över min pappa! Stolt över farbror, över dem alla! Jag filmade lite, men bilden är för ljus och basen hörs inte som den ska, men här är den i alla fall:



Vi stötte på Norénsklanen vid scenen och de diggade stenhårt, så gjorde också många fler där. Men efteråt satte vi oss och pratade i öltältet medan Kicki Danielsson tog till ton. Kvinnan visste ingenting, inte vad låten hette eller vilka som gjort den eller var i tiden den kom. Hon bara gissade. Skillnaden mellan icke-kända band och kända är att ett känt går ut på scenen och är något och således kanske inte tycker att det är värt att repa mellansnacket nämnvärt. Det behövs inte, publiken är redan där och älskar.

Nä, nu ska jag inte bli djup här... Hur som helst så var det så roligt att åka dit, se pappsen och gänget, umgås med min Maari och hennes BexterBus.

Vi åkte innan Kicki slutat spela, och jag kom isäng ganska tidigt. Sedan steg jag upp strax innan 9 dagen efter för att åka med Maari in till Nordmaling. Vi var uppe på Imperiet (som jag kallar familjeföretaget) och hälsade på lite. Jag blev inte direkt nostalgisk, jag saknar inte att jobba där för fem öre. Vi åkte vidare, vidare till Olofsfors.

På Olofsfors var det Brukets dag, vi kikade på lite konst, Maari köpte lite garn och stickor och vi fikade gofika. När vi kände att vi sett allting åkte vi hemåt.

Sedan följde het mat och heta diskussioner i familjen Sara Forslunds barndomshem. Jag blev så ARG, jag tar politik alldeles för personligt men det är ju svårt att låta bli. Tänk att jag är uppvuxen hos två borgare och tänk att vi inte kan förstå varandras åsikter. Jag känner inte att jag får någon förståelse från dem, och jag har tyvärr låtit dem tro att jag inte förstår dem. Jag är bara så mitt uppe i att berätta min synvinkel att de tror att jag inte har förståelse för deras åsikter. Men jag blir så frustrerad när de inte lyssnar.

Hela söndagen var jag grinig för jag har slagit personligt rekord i att ha rygg/höftont. Det är helt sanslöst, min rygg är minst 70 år gammal och jag får rulla ur sängen på morgonen för att sedan vara på gränsen till att skrika av smärta bara för att sätta mig på toaletten. Det är fruktansvärt, ibland känns det som att jag vill åka in på akuten för att få kortisonspruta eller morfin eller vad som helst för just nu går hela min existens åt till att ha ont. Jag ser inget annat framför mig.

Det är så jobbigt, och jag var nog inte den trevligaste människan den här helgen. Men jag är glad över att ha fått umgåtts med min familj, fått gosa min kisse Svante och hängt med Maari. Hon är en såndär person som får mig att kunna explodera i skratt, hon gör mig hel.

Jag kom på att jag borde göra en filmklippsserie med henne och mig. The Saari & Maari Chronicles. Så nu har jag börjat, subscriba gärna mig på youtube om du vill följa med på vår livssafari! För det mesta lär vi ju sjunga, skratta och fåna oss. Vad som väntar får ni se, det är bara en såndär riktigt kul grej.

Igår vände det, av någon anledning. Med mörkt sinne åkte jag till TBC, men Anna var där och lyste upp allt. Någonstans där hände något. Hon lät solen skina in. Alltid så fint att träffa henne!

På kvällen blev jag medbjuden att åka ut och bada i havet av Hera. Jag tänkte "vad fan" och åkte med. Saken är den att jag bara inte badar, jag har inte gjort det på år. Dels på grund av att jag är så stor, dels på grund av märken på kroppen. Men dit vi for var det folktomt och jag vågade klä av mig och där någonstans skedde också en förändring, jag tillät mig inte att bry mig. Jag badade och vi hade kul! Vilken känsla!

Jag har börjat uppskatta kallduschar och att kasta sig i kallt vatten. Det chockar kroppen på ett liknande sätt som självskadebeteende men är tvärt emot konstruktiva handlingar. Endorfinerna kickar igång!

Det är varmt som satan. Varför har vi inte AC i lägenheterna? Dagarna verkar ändlösa när solen gassar och man inte kan göra något åt det, jag har fönster och balkongdörr öppet och persiennen neddragna och det hjälper till viss del, men inte tillräckligt. Och idag har jag verkligen behövt utöva fysiskt arbete, jag avskyr att svettas och värmen gör mig orkeslös.

Ändå lyckades jag, med Heras hjälp, att städa ur mitt rum på Teg idag. Jag var för en kort stund lite vemodig, men jag vet ju så väl att jag inte mådde bra av att vara där. Det jag kommer att sakna är ju de andra som bor där, men jag kommer ändå träffa dem lite nu och då. Samma med personalen, utom nattpersonalen som jag nog inte kommer träffa på ett tag. Vad eller vem jag inte kommer sakna är mig själv som när jag bodde där - konstant ledsen, aldrig i viloläge och för mycket ångest. Nej, jag är glad över att jag nu städat ur mitt rum. Mitt liv är här på Hera, de är min familj. Jag får den terapi jag behöver ändå.

Ikväll har vi åkt och badat igen! Det var varmare än igår i vattnet, antagligen för att vi nu var till en sjö. Två kvinnor solade topless och vi badade med en liten pojke och två rottweilers, det var en skön stämning och ett bra avslut på en varm och tuff dag.

Nu sitter jag här och planerar för imorgon. Jag hade egentligen inte tänkt göra detta, men jag ändrade mig nu i sista sekunden. Vi ska åka till Gumboda heds countryfestival! Jag AVSKYR country men jag älskar Monte Carlo :D Vet inte om jag skrivit det här, men pappas band ska spela och det måste jag ju bara se! Det är deras största gig på senare år. Visserligen är inträdet snordyrt, men det kan nog bli kul. Maari ska köra, så jag vet ju hur jag ska ta mig dit och hem. Dessutom är det så sjukt skojjigt att träffa Maari, hon är ju min bättre hälft! Hon har lovat att lära mig någon sydsamisk dans, det ska bli roligt :)

Silvertråd och gyllne nålar kan ej laga kärleken, så kommer tonerna gå imorgon hoppas jag :) Nu ska jag försöka sluta stressa och istället planera dagen imorgon, öva lite mindfullness.

Over and out.