Det smakar bittert när man är omgiven av goda människor och goda ting men ändå bär ensamheten inom sig, när man inte når ut utanför sitt skal och skalet inte släpper in solljuset.

Jag har varit på segelsemester med min familj, brorsan inkluderad den här gången och det har varit skönt att rått om dem. Jag har dock haft otroligt ont i höften och ryggen vilket lett till att jag klagat mer än en gammal tant hos läkaren och trots att jag varit medveten om hur jobbig jag varit har det varit svårt att hålla käft. Det gör så otroligt ont!!! Jag tror ingen förstår hur ont det gör, och ingen förstår rädslan hos en 22-åring som är 70 år i kroppen. Hur kommer mitt liv se ut framåt? Jag har haft konstant ont i väldigt många år och det är inte så enkelt som att gå ner några kilo eller gå en promenad. Det skrämmer mig att jag numera knappt kan gå normalt. Det skrämmer mig att det är som om kroppen stöter bort mitt högra ben och jag kollar regelbundet och ständigt så att mitt ben inte blivit blått för att blodet inte tar sig ner dit. Jag är bara så jävla rädd ibland.

Under seglatserna har jag legat i kojen för det mesta, halvt utslagen av åksjuketabletter. Jag har läst mycket och det är en välkommen vana. Jag har inte orkat läsa en hel bok sedan förra året, trots att jag är en bokslukare. Nu har jag läst två på en vecka och har några fler hyfsat lättlästa (som Torey Hayden) på lager. Annars har vi mest umgåtts, myst med god mat och öl i sittbrunnen och besökt öar och hamnar vi känner igen. I södra Lövvik badade vi ORDENTLIGT, vi sprang mellan bastun och vattnet flera gånger på samma kväll men inte ens då kunde jag slappna av. Inte ens då la jag av mig min mantel av ångest.

Jag vågar inte ens säga åt mina föräldrar att jag mår dåligt, eller min bror för den delen, för de blir ledsna och oroliga själv. Jag är rädd att de tror att de inte räcker till, när det är JAG som inte räcker till. Jag kan klaga på min höft massor för det är inte samma sak, ångest och en dröjande sorg är så mycket större än fysisk smärta. Jag ser direkt skuggan av oro i deras ögon när jag berättar att jag har ångest. Därför försöker jag låta bli i så stor utsträckning som möjligt. Och med de blir jag absolut ensam i min smärta.

Problemet som det ser ut nu är att min ångest är så fysisk. Den kommer i panikattacker fler gånger om och varje gång tror jag att jag ska dö, att det blir sjukhus och akutläkare. Någonstans inom mig vet jag att det inte är farligt med panikångest och att man överlever, en annan del väntar bara på att se om man faktiskt kan dö fysiskt av ångest.

- Men syster, inte ångest... säger bror, och jag säger att det är okej. Jag är ju faktiskt otroligt rutinerad när det kommer till ångest.

Jag tror mycket bottnar i att det blivit så mycket nu. Många nya intryck, en del bråk med pappa och många händelser. Det har varit en ny hamn varje dag, sedan har tempot varit högre när vi åkte hem från båten. Vi har hunnit med att uträtta mycket och träffa mycket folk, jag förstår inte hur brorsan klarar den för han stiger alltid upp före mig och får dubbelt så mycket gjort, åker dubbelt så många turer till stan.

Men ikväll slukar ensamheten mig, för jag vet att jag blir ensam från och med imorgon. Mamma sa redan innan Åke kom hem att jag inte får gå i bitar när han åker hem. Hon känner mig och vet att det är jobbigt för mig. Jag vet inte hur det ska gå, för just nu trycker tårarna på och en obestämd men obehaglig känsla upptar mig. Jag vet inte vad det är, jag vill inte tänka på den, men jag antar att jag bara inte klarar av separationer, inte ens en odramatisk separation som denna. Jag vet ju att Åke mår hyfsat bra och att han inte dör bara för att han åker.

Jag kommer aldrig bli av med min ångest, och det får mig att fundera på om det är värt det i det långa loppet. Jag kommer alltid vara störd, förstörd. Det här är inrotat i min själ, det finns där. Jag är nog ibland den mest levande personen på jorden som kan ge mig hän åt de mest fantastiska saker, både positivt och negativt. Men ofta är jag omsluten av en rädsla och det hjälps inte hur trygg jag är, jag blir aldrig tillräckligt trygg.

Jag vill bli frisk och jag jobbar för det, jag kämpar verkligen. Jag vet att jag kan lätta mina symptom och lära mig kontrollera och hantera mig själv men kommer jag bli tillräckligt skicklig för att kunna leva ett normalt liv, leva ett normalt inre liv? För trots att jag mår ljusår bättre än när jag var psykotisk så är mitt inre liv ofta skrämmande. Men ibland är det också överväldigande positivt.

Det är bara så tröttsamt att röra sig mellan ytterligheterna hela tiden.

Ikväll får jag stå ut när det är svårt. Det är allt jag kan göra. Jag ska se på film och trösta mig själv, vänta på att Åke kommer hem från stan.

Hur kan en människa som har allt, ändå vara så tom?